Katherine Bryan istumassa huilu sylissään.

This is a past event.

Morgonfåglar

John Storgårds, dirigent
Katherine Bryan, flöjt
Åbo filharmoniska orkester

Erik Bergman: Flöjtkonsert Birds in the Morning op. 89 (längd 19')
Ralph Vaughan Williams: The Lark Ascending (längd 16')
Sebastian Fagerlund: Kammarsymfoni (längd 26')
Paus, längd 30'
Edward Elgar: Enigmavariationerna op. 36 (längd 30')

Morgonfåglar symboliserar de tankar och fantasier som väcks till liv liksom dagen efter natten, har Bergman skrivit om sitt verk. Flöjtkonserten väcks till liv av den brittiska flöjtisten Katherine Bryan, lovprisad av kritiker. The Lark Ascending, Lärkan stiger i höjden, är inspirerad av George Merediths dikt med samma namn. Residenstonsättaren Fagerlunds kammarsymfoni fick ett entusiastiskt mottagande vid uruppförandet med Tapiola Sinfonietta och John Storgårds år 2022. Konserten avslutas med Elgars tidlösa klassiker Enigmavariationerna.

Artists

John Storgårds (c) Marco Borggreve
John Storgårds
dirigent
John Storgårds (c) Marco Borggreve
John Storgårds
dirigent

John Storgårds inledde sin musikerbana som violinist och arbetade som konsertmästare i flera orkestrar i Finland och utomlands innan han via Sibelius-Akademins dirigentklass blev dirigent. Hans karriär som violinist fortsätter fortfarande med solistiska uppdrag och kammarmusik.

Till Storgårds engagemang utomlands hör hans engagemang som förste gästdirigent för BBC Philharmonic Orchestra som inleddes år 2012 samt från och med hösten 2015 engagemanget som förste gästdirigent vid National Arts Center Orchestra i Ottawa. Han dirigerar regelbundet även symfoniorkestrarna i St. Louis, Toronto och Detroit samt Scottish Chamber Orchestra. Under den pågående säsongen 2021-22 debuterar Storgårds även som dirigent för Berlins filharmoniker. Övriga betydande händelser under säsongen är uruppförandet av Sebastian Fagerlunds kammarsymfoni med Tapiola Sinfonietta i februari, uruppförandet av Fazil Says nya dubbelkonsert tillsammans med Münchens filharmoniker samt återbesöken med Göteborgs symfoniker och Stuttgarts radio-orkester.

Storgårds har en omfattande diskografi som förutom central orkesterrepertoar med många olika orkestrar även innehåller en stor mängd mer sällan framförda verk. Som exempel kan nämnas helhetsinspelningarna av Sibelius och Nielsens symfonier med BBC:s filharmoniker, Madetoja- och Korngoldsskivorna tillsammans med Helsingfors stadsorkester samt Mahlers tionde symfoni och en inspelning av Outi Tarkiainens musik tillsammans med Lapplands kammarorkester.

Huilisti Katherine Bryan, promokuva
Katherine Bryan
flöjt
Huilisti Katherine Bryan, promokuva
Katherine Bryan
flöjt

Katherine Bryan debuterade som konsertsolist som femtonåring. Sedan dess har hon uppträtt som solist med orkestrar över hela världen. Bryans debutalbum med solokonserter publicerades år 2010 och skivan fick ett utmärkt mottagande. Bryan var nominerad för International Classical Music Award år 2011. Efter sin populära debutskiva har hon gjort ett flertal andra inspelningar. Hennes andra skiva innehåller flera konserter, den tredje skivan som utkom år 2015 innehåller violintranskriptioner för flöjt och orkester och den fjärde skivan, ”Silver Voice” som publicerades år 2017, innehåller operatranskriptioner.

Katherine Bryan fick ett stipendium för att studera flöjt vid Juilliard School. Bryan har vunnit priser i tävlingarna Royal Overseas League Competition i London och Young Concert Artists i New York och hon var en av finalisterna i tävlingen BBC Young Musician of the Year tre år i rad. Royal Philharmonic Society gav henne dessutom Julius Isserlis-stipendiet.

Bryan har uruppfört konserter skrivna för henne av Martin Suckling och Jay Capperauld. Bryan har varit stämledare för flöjten i Royal Scottish National Orchestra sedan hon var 21 år gammal. Katherine Bryan är även en efterfrågad lärare och handledare, och hon uppträder regelbundet i radio och TV. År 2019 placerade BBC Music Magazine henne bland alla tiders sex internationellt främsta flöjtister.

Pieces

Erik Bergman (1911–2006):
Flöjtkonsert Birds in the Morning op. 89

I
II
III

Erik Bergman var den finländska modernismens upptäcktsresande, som med passionen hos konstnären som söker efter det nya strövade omkring i olika stilistiska universum. Han prövade på både stränga kompositionstekniker som dodekafoni och serialism och friare uttrycksformer som bygger på klangfärger och texturer. I hans produktion ingår förutom operan Det sjungande trädet (1988) även orkesterverk, konserter, kör- och vokalverk, kammarmusik och solistiska verk.

Flöjtkonserten Birds in the Morning (1979) är skriven för den finländska moderna flöjtmusikens kraftgestalt Mikael Helasvuo. Flöjten passar naturligtvis utmärkt för att gestalta morgonens av fåglar färgade klangvärld, och Bergman använder mångsidigt flöjtens moderna speltekniker.

I den tresatsiga konsertens första sats växer ur flöjtens långa ton mystiska klangfält och tremoloytor. Satsens spänning växer stegvis och brister först precis i slutet av satsen. Den mittersta satsen börjar med ett flöjtsolo men nu med tydliga melodiska repliker; stämningen är lyriskt seren. Mitt i satsen skapar basarnas tremolon och flöjtens spruckna multifoner en hotfull känsla men i satsens slut återvänder vi till stämningarna från början.

Efter de två mystiska satserna där fokus ligger på stämningen är den tredje satsen till sin karaktär mer dynamisk och utvecklas till en verkligt livlig soluppgång. Även den inleds vid tystnadens rand, i en mystisk kärna. Satsens dynamik föds ur inbördes omväxling och interaktion mellan olika livfulla texturer och klangfält.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Ralph Vaughan Williams (1872-1958):
The Lark Ascending

Ralph Vaughan Williams var en av de mest engelska av 1900-talets engelska tonsättare, en central gestalt i örikets musikaliska uppgång som inleddes i slutet av 1800-talet i och med Edward Elgar. Där Elgar sökte inspiration i den centraleuropeiska senromantiken hämtade Vaughan Williams influenser ur den engelska folkmusiken och Tudor-renässansens vokalmusik. Kärnan i Vaughan Williams produktion utgörs av hans nio symfonier, men hans oftast framförda verk är de fria fantasierna Fantasi över ett tema av Thomas Tallis (1910) och The Lark Ascending (1914/20) för violin och orkester.

The Lark Ascending (Lärkan stiger mot skyn) fick sin ursprungliga inspiration ur George Merediths (1828–1909) dikt med samma namn, och Vaughan Williams inkluderade strofer ur dikten i början av partituret: ”He rises and begins to round/He drops the silver chain of sound”, börjar Merediths dikt. (Han stiger mot skyn och cirklar runt/Han låter falla en silverkedja av toner.) Den solistiska violinen företräder den sjungande lärkan som flyger ovanför landskapet som målas av orkestern. Verket domineras av en i sin prakt även vemodig naturstämning ända till taktarten 6/8 som ofta förknippas med det pastorala, även om ett folkmusikaktigt tema i jämn taktart sticker fram i det mittersta partiet. Mot slutet jämnar stämningen ut sig likt skymningen som faller över det stilla landskapet, och i slutet blir endast lärkan kvar, kretsande i skyn.

Under den här konserten framförs verket i en version för flöjt, som är naturligt lämpad att beskriva lärkans ljusa sång.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Sebastian Fagerlund (f. 1972):
Kammarsymfoni

Calmo, misterioso (attacca)
Energico e brillante (attacca)
Espansivo

Sebastian Fagerlund är bäst känd för sina klangligt rika och dramaturgiskt intensiva orkesterverk. Förutom Partita (2009) har de en titel som beskriver verkens stämning eller karaktär, men kammarsymfonin (2020–21) har ingen sådan utan istället är titeln en genrebeteckning, vilket förstärker verkets symfoniska karaktär. Enligt Fagerlund förknippar han det symfoniska med såväl formen som behandlingen av materialet, och han betonar det symfoniska verkets ”logiskt framskridande och progressiva struktur”. I kammarsymfonin syns detta i att varje sats ger en djupare inblick i verkets värld, som om man sats för sats såg dess inre gestalt allt tydligare. Som ett symfoniskt drag kan även ses den redan i inledningen skönjbara spänningen mellan de långa melodiska linjerna och det snabbare material som bryter dem. De melodiska långa linjerna har i samband med operan Höstsonaten (2014–16) fått en allt centralare roll i Fagerlunds musik.

Fagerlunds kammarsymfoni har tre satser som är sammanbundna med varandra utan paus. Den börjar med en långsam sats, där verkets kärnmaterial – enligt Fagerlund verkets ”musikaliska DNA” – ingår i det inledande melodiska materialet, och det återvänder och utvecklas även i den andra och den tredje satsen. I den snabba mittensatsen står möten mellan och utvecklingen av två rörliga material i huvudrollen, och de bildar ett scherzoavsnitt i mitten av satsen. I den långsamma, avslutande satsen börjar musiken växa från den stillastående situationen i början av satsen mot nya, inbördes förhållanden mellan grundmaterialen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Edward Elgar (1857–1934):
Variationer över ett eget tema (Enigma) op. 36

Theme: Andante
Var. I C.A.E. - L'istesso tempo
Var. II H.D.S-P. – Allegro
Var. III R.B.T. – Allegretto
Var. IV W.M.B. - Allegro di molto
Var. V R.P.A. – Moderato
Var. VI Ysobel – Andantino
Var. VII Troyte – Presto
Var. VIII W.N. – Allegretto
Var. IX Nimrod – Adagio
Var. X Dorabella - Intermezzo: Allegretto
Var. XI G.R.S. - Allegro di molto
Var. XII B.G.N. – Andante
Var. XIII * * * - Romanza: Moderato
Var. XIV E.D.U. - Finale: Allegro

Den 19 juni 1899 utgjorde en vändpunkt i såväl Edward Elgars karriär som mer allmänt i den engelska musikens historia. Hans Richter dirigerade då uruppförandet av Elgars Enigmavariationer (1899) i London, och tonsättaren som fram till dess varit relativt okänd blev plötsligt allmänt känd. Samtidigt väckte verket den engelska musiken till en ny framgångsperiod efter den märkliga två hundra år långa nedgång som den haft efter barockmästaren Henry Purcells död år 1695.

Enigmavariationerna – egentligen Variationer över ett eget tema – fick sin början ur Elgars pianoimprovisationer. Han skrev ordet ”Enigma” (gåta) bredvid variationstemat och gav därmed upphov till ett gungfly av oändliga gissningar. Elgar antydde att det i verket skulle ingå ett annat känt tema, som ändå aldrig spelas. Den här gåtan, det hemliga temats identitet, har man ivrigt försökt lösa men något slutgiltigt svar har inte stått att finna.

Enigmavariationerna är tillägnade ”de i verket beskrivna vännerna”. Verkets 14 orkestralt utsökta variationer är ett slags karaktärsporträtt av personer i Elgars närkrets. Till exempel den första variationen (C.A.E.) beskriver tonsättarens hustru. Variationssvitens kärna är den ädla nionde variationen (Nimrod) som beskriver musikförläggaren August E. Jaeger. I den sista variationen (E.D.U.) har Elgar förevigat sig själv, och i den ingår även hänvisningar till hustruns och Jaegers variationer som ett tecken på att de stod Elgar närmast av de personer som beskrivs i verket.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka