Karita Mattila

Lili Boulanger var en av den franska musikens största tonsättarlöften när hon dog i 24 års ålder i mars 1918. Under sitt korta liv hann hon trots sin sköra hälsa skapa en produktion omfattande drygt tjugo verk, vilket visar att hon inte enbart var en strålande begåvning utan redan en färdig och långt hunnen konstnär.

Lili Boulanger blev känd när hon år 1913 som första kvinnliga tonsättare vann det ansedda Rompriset med sin kantat Faust et Hélène. Hon fick inspiration av såväl sin lärare Gabriel Fauré, som stödde henne, som av Debussy. Boulangers produktion består huvudsakligen av kammarmusik och vokalmusik för olika ensembler, av vilka de mest kända är några orkestrala psalmkompositioner. Under sina sista år planerade hon en opera baserad på Maeterlincks skådespel Princesse Maleine, men av den har endast fragment bevarats.

D’un matin de printemps (Vårmorgon) kom till i flera olika versioner åren 1917-18 och kom att bli Boulangers sista verk. Först färdigställde hon den som en duo för violin och piano, därefter som en trio för violin, cello och piano, sedan som en duo för flöjt och piano och slutligen i januari 1918 för orkester. Trots att Vårmorgon fick sin slutliga form under Boulangers sista månader är den inte musik från dödsbädden. Verket är scherzolikt och lätt framåtskyndande, genomskinligt och strålande av ljus, och den vårliga rörligheten flankeras av debussyaktiga förebådande och flimrande klanger och av ett mer sångbart och känsloladdat uttryck.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

De drygt hundra solosångerna utgör vid sidan av symfonierna och de symfoniska dikterna den tredje centrala delen av Sibelius produktion. Där han i sina symfonier skapade långa processer och i de symfoniska dikterna skissade episka synvinklar på olika teman, ofta från Kalevala, gav solosångerna ett tillfälle att för en stund leva sig in i de lyriska impulserna i korta stämningsfulla stunder.

Sibelius komponerade sånger från de sista åren av 1880-talet till slutet av 1910-talet, och endast under hans sena period under 1920-talet kom inga fler sånger till. I sina sånger skapade han en personlig stil som i grund och botten avvek både från den tyskspråkiga liedtraditionen och från den nordiska romanstraditionen, även om han i enskilda sånger kunde stå närmare dessa traditioner. Solosångernas personliga stämning förstärks av att största delen av dem är skrivna till svenskspråkiga texter – svenska var ju hans modersmål. Den poet som Sibelius oftast återkom till i sina sånger var Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), och nästan en fjärdedel av hans solosånger är komponerade till texter av Runeberg.

Sibelius gjorde orkesterversioner av flera av sina solosånger, men vid den här konserten hör vi dem i orkestreringar gjorda speciellt för Karita Mattila av kompositören och dirigenten Jaakko Kuusisto, som gick bort i början av år 2022. Vid uruppförandet av orkesterversionerna i Kuopio i september 2021 berättade Kuusisto att tanken var att ”urvalet skulle bilda en fullständig och fungerande konserthelhet. Den innehåller såväl mer kända som mer ovanliga sånger, såväl stora som små. Samlingen är även språkligt enhetlig.”

Sångerna som Kuusisto har orkestrerat härstammar från två olika skapande perioder av Sibelius karriär. Sånger från opus 36 och 37 som ramar in urvalet kommer från tiden kring sekelskiftet, medan de mittersta sånger från opus 90 och 88 härstammar från år 1917.

Av sångerna från opus 36 förenar den folkligt färgade och sorgmodigt vemodiga Men min fågel märks dock icke (Runeberg; 1899) ouppfylld kärlek med naturupplevelser, medan den fylligt romantiska Svarta rosor (Josephson; 1899), en av Sibelius mest kända sånger, får en symbolistisk känsla av närheten till döden.

Opus 90 innehåller endast dikter av Runeberg, och höjdpunkten är Norden, som hör till Sibelius största sånger och i vilken en bred sånglinje svävar över den enkla men harmoniskt nyanserade bakgrunden. De sex korta sångerna i opus 88 utgör med sina blomstermotiv en enhetlig helhet, och den var den enda av sina sångopus som Sibelius kallade för en sångsvit. Av den hör vi här den känsliga Vitsippan (Franzén), den livliga men sorgmodiga Sippan (Runeberg) samt den mer allvarsamma Törnet (Runeberg).

Sångerna i opus 37 fortsätter på den romantiska linjen i opus 36. Den första kyssen (Runeberg; 1900) är känslosam och ställvis operalikt fyllig. Flickan kom ifrån sin älsklings möte (Runeberg; 1901) hör till de största och mäktigaste av Sibelius sånger, och upprepningen av diktens teman ger den en balladliknande känsla. Var det en dröm (1902) är skriven till en dikt av en tragisk figur inom den finländska poesin, Josef Julius Wecksell, som redan som ung togs in på mentalsjukhus. Sibelius har klätt dikten i ett ståtligt melodiskt flöde med långa linjer.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Lento – Allegro ma non troppo
Allegretto
Finale: Allegro non troppo

I den franska musiken förblev symfonin under stora delar av 1800-talet i skuggan av operan, men under 1880-talet väcktes ett helt nytt intresse för den. Då prövade bl.a. Fauré, Lalo, Chausson, d’Indy, Saint-Saëns och även den i Belgien födde men i Frankrike bosatte César Franck på formen. Francks d-mollsymfoni (1886-88) hör numera till de centrala verken i den franska symfoniska repertoaren, men vid uruppförandet år 1889 väckte den mer förundran än beundran. Verket har många för tiden ovanliga drag som en tresatsig helhetsform, en egendomlig harmonisk struktur i den första satsen samt en cyklisk tematisk form, dvs. samma tematiska innehåll används i olika satser.

Symfonins cykliska grund börjar muras redan i inledningen till den första satsen, vars inledande motiv används även i de två andra satserna. Huvudtemat hänger till en början på en kort allegrorusch. Inledningen och det till full längd växande allegroavsnittet repeteras i f-moll. Genomföringen förtätas till en stormig dramatik, tills en monumental kanon av inledningens tema förklarar repetitionen inledd. Huvudtemat återvänder trots allt tvärt emot alla förväntningar i ess-moll, en tonalt märklig kompromiss mellan d- och f-moll.

Den långsamma satsen domineras av det engelska hornets pastoralt sorgmodiga cantabilemelodi, men satsen har även överraskande nog ett livligare scherzoelement. I finalen förekommer motiv från de tidigare satserna. Dess mest karakteristiska egna motiv hör vi genast i cello och fagott, och det för slutligen verket till sin segerrikt jublande avslutning.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Men min fågel märks dock icke
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

Svanen speglas re’n i sundet,
knipans hvita vingar hvina,
lärkan höres högt i höjden,
spofvens rop kring kärret rullar,
våren samlar sina skaror,
får sin fogelflock tillbaka,
väntar dem med sol och värme,
lockar dem med långa dagar.

Och jag, arma flicka, fiker,
söker skingra sakna’ns mörker,
vårda värmen i mitt sinne,
vill som våren vänlig vara,
synas ljus som sommardagen.
Och jag gläds, fast sorgen gnager,
ler, fast tåren trängs i ögat,
men min fogel märks dock icke.
 

Vaan mun lintuain ei kuulu
suom. Kyllikki Solanterä

Salmella jo joutsen soutaa,
valkosiivet sotkan viuhuu.
Leivo laulaa korkealla,
kuovin huuto suolla kiirii.
Palajavat lintuparvet
kuullessansa kevään viestin,
houkuttain mi auringolla
kutsuu niitä päivin pitkin.

Ja mä tyttöraukka koetan
hälventää myös kaipausta:
niinkuin kevät tahdon olla
valoisa ja onnellinen,
suvipäivä aurinkoinen.
Iloitsen vaikk’ sun kalvaa,
hymyyn peitän kyyneleeni.
Vaan mun lintuain ei kuulu.

*

Svarta rosor
Ernst Josephson  (1851-1906)

Säg, varför är du så ledsen i dag,
du, som alltid är så lustig och glad?
Och inte är jag mera ledsen i dag
än när jag tyckes dig lustig och glad;
ty sorgen har nattsvarta rosor.

I mitt hjärta der växer ett rosendeträd,
som aldrig nånsin vill lämna mig fred,
och på stjälkarna sitter det tagg vid tagg,
och det vållar mig ständigt sveda och agg;
ty sorgen har nattsvarta rosor.

Men av rosor blir det en hel klenod,
än vita som döden, än röda som blod.
Det växer och växer. Jag tror jag förgår,
i hjärtträdets rötter det rycker och slår;
ty sorgen har nattsvarta rosor.

Mustat ruusut
suom. Kyllikki Solanterä

Kerro, mi murhe sua painavi nyt,
kun niin hilpeänä nähnyt sut oon?
Ei suurempi mun liene murheeni nyt,
kuin milloin hilpeä mielestäs’ oon.
On murheella yönmustat ruusut.

Kuni ruusujen köynnöstä sieluni luo,
se mulle rauhaa ei milloinkaan suo;
ja mua oksansa pistävät okaillaan
minut saattaen tuskaan pohjattomaan.
On murheella yönmustat ruusut.

Mutta ruusut oksihin puhkeaa,
ne valkeina hohtaa tai purppurassaan.
Puu kasvaa ja kasvaa; mua saarataa jo yö,
mun rintaani juuret sen kalvaa ja syö.
On murheella yönmustat ruusut.

*

Norden
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

Löfven de falla, 
sjöarne frysa. -
Flyttande svaner, 
seglen, o, seglen 
sorgsna till södern, 
söken dess nödspis, 
längtande åter; 
plöjen dess sjöar, 
saknande våra. 
Då skall ett öga 
se er från palmens 
skugga och tala: 
”Tynande svaner, 
hvilken förtrollning 
hvilar på norden? 
Den, som från södern 
längtar, hans längtan 
söker en himmel.”

Pohjola 
suom. Lotta Emanuelsson

Putoavat lehdet,
jäätyvät järvet.
Te muuttavat joutsenet,
purjehtikaa, oi purjehtikaa
murheisina etelään,
etsien ravintoa,
kaivaten takaisin;
auratkaa etelän järviä,
tänne ikävöiden!
Silloin katsoo teitä
silmä palmun
varjosta sanoen:
”Voipuneet joutsenet,
mikä on
pohjolan lumo?
Se joka sinne ikävöi,
sen kaipuu
taivasta etsii.”

*

Vitsippan
Frans Michael Franzén (1772-1847)

Se vitsippan hur täck hon är,
men ack! hur förgänglig.
Knappt av din hand hon bryts,
innan hon dör i din hand.
Henne i ömhet lik som i täckhet,
akta dig, flicka,
att, av förförar’n kysst,
du ej må vissna som hon.

Valkovuokko
suom. Juhani Koivisto

Katso valkovuokkoa miten ihana se on,
mutta voi! kuinka katoava.
Tuskin kätesi on sen taittanut,
kun se jo kuolee käsiisi.
Muistutat sitä sekä arkuudessa että ihanuudessa, varo siis tyttö,
että viettelijän suudelmasta
et sen tavoin kuihtuisi.

*

Sippan
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

Sippa, vårens första blomma,
Om jag bröt dig, om jag gaf dig
Åt den älskade, den kalla!
Bröt jag dig, jag skulle ge dig,
Gaf jag dig, jag skulle säga:
”Nära drifvans kant, o flicka,
Växte vårens första blomma,
Som vid isen af ditt hjerta
Blommar upp min trogna kärlek,
Bäfvande för vinterkylan,
Men ej qväfd af den, ej skördad.”

Vuokko
suom. Juhani Koivisto

Vuokko, kevään ensimmäinen kukka
taittaisinko sinut, antaisinko sinut
viileälle rakastetulle!
Jos taittaisin sinut, antaisin sinut.
Jos antaisin sinut, sanoisin:
”Kinoksen reunan lähellä, oi tyttö,
Kasvoi kevään ensimmäinen kukka,
Kuten sydämesi jään vierellä
Kukoistaa uskollinen rakkauteni,
vavisten talven kylmyydestä,
mutta ei sen tukahduttamana, ei taitettuna.”

*

 

Törnet
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

Törne, du min syskonplanta, 
Svept i vinterns is, 
försmås du,
Höljd af taggar, 
hatas du. 
Men jag tänker: kommer våren, 
Slår du ut i blad och rosor, 
Och en växt fins ej på jorden,
Ljuf och älskad såsom du. 
O, hur mången törnestängel 
Står ej naken i naturen, 
Som behöfde kärlek blott, 
Blott en solblick af ett hjerta,
För att kläda sig i rosor 
Och hvart väsens glädje bli!

Orjantappura
suom. Juhani Koivisto

Orjantappura, sisarkasvini,
sinua vähätellään, kun olet kietoutunut talven jäihin,
sinua vihataan, kun olet suojautunut piikkeihin.
Mutta näin ajattelen: kun tulee kevät,
puhkeat lehtiin ja ruusuihin,
eikä ole maan päällä kasvia
yhtä ihanaa ja rakastettua.
oi, kuinka monta orjantappuranvartta
seisookaan alastomana luonnossa,
ne tarvitsisivat vain rakkautta,
vain sydämen auringonkatseen,
pukeutuakseen ruusuihin
ja ollakseen kaikkien ilona.

*

Den första kyssen
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

På silfvermolnets kant satt aftonstjernan,
från lundens skymning frågte henne tärnan:
”Säg, aftonstjerna, hvad i himlen tänkes,
när första kyssen åt en älskling skänkes?”

Och himlens blyga dotter hördes svara:
”På jorden blickar ljusets englaskara,
och ser sin egen sällhet speglad åter;
blott döden vänder ögat bort och gråter.”

Ensi suudelma
suom. Kyllikki Solanterä

Ja iltatähti loisti hopeainen,
maan päältä kysyi neito ihanainen:
”Kerro, iltatähti, mitä taivas sanoo,
kun ensi suudelmansa sulho anoo?”

Suo taivaan kaino tytär vastauksen:
”Kuin autuutensa puhtaan heijastuksen
siin’ näkee enkelparvi valkosiipi.”
Mut kuolema vain itkien pois hiipi.

*

Flickan kom ifrån sin älsklings möte
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
kom med röda händer. – Modern sade:
”Varav rodna dina händer, flicka?”
Flickan sade: ”Jag har plockat rosor
och på törnen stungit mina händer.”

Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med röda läppar. – Modern sade:
”Varav rodna dina läppar, flicka?”
Flickan sade: ”Jag har ätit hallon
och med saften målat mina läppar.”

Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med bleka kinder. – Modern sade:
”Varav blekna dina kinder, flicka?”
Flickan sade: ”Red en grav, o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröver,
och på korset rista som jag säger:

En gång kom hon hem med röda händer,
ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder,
ty de bleknat genom älskarns otro.”

Tyttö tui rakkaimpansa luota,
suom. Kyllikki Solanterä

Tyttö tui rakkaimpansa luota,
kädet punaisina. -Äiti sanoi:
”Mikä kätesi noin punaa, tyttö!”
Tyttö sanoi: ”Ruusukimpun poimin
ja sen piikit käsiäni pisti.”

Taas hän tuli rakkaimpansa luota,
tuli punahuulin. -Äiti sanoi:
”Mistä huulet punehtuivat, tyttö!”
Tyttö sanoi: ”Vadelmia maistoin
niiden mehu antoi värin huuliin.

Taas hän tuli rakkaimpansa luota,
tuli kalvain poskin. -Äiti sanoi:
”Mistä kalpeus poskipäillä, tyttö?”
Tyttö sanoi: ”Kaiva hauta, äiti!
Hautaa minut, laita risti päälle,
piirrä ristiin mitä minä kerron:

Käsin punaisin hän kerran tuli kotiin,
kädet rakkaimpani punan niihin antoi.
Huulin punaisin hän kerran tuli kotiin,
huulet rakkaimpani punan niihin antoi.
Lopuksi hän tuli kotiin kalvain poskin,
petos rakkaimpani kalpeiksi ne saivat.”

*

Var det en dröm?
Josef Julius Wecksell (1838-1907)

Var det en dröm, att ljuvt en gång
jag var ditt hjärtas vän? –
Jag minns det som en tystnad sång,
då strängen darrar än.

Jag minns en törnros av dig skänkt,
en blick så blyg och öm;
jag minns en avskedstår, som blänkt, –
var allt, var allt en dröm?

En dröm lik sippans liv så kort
uti en vårgrön ängd,
vars fägring hastigt vissnar bort
för nya blommors mängd.

Men mången natt jag hör en röst
vid bittra tårars ström:
göm djupt dess minne i ditt bröst,
det var din bästa dröm!

Oliko se unta?
suom. Kyllikki Solanterä

Oliko se unta, että yhden ihanan kerran
olin sydänystäväsi?
Muistan sen kuin vaienneen laulun,
jonka ääni värähtelee yhä.

Muistan lahjoittamasi orjanruusun,
katseen, niin kainon ja hellän,
muistan eronkyyneleen, joka kimalsi.
Oliko kaikki, kaikki vain unta?

Unta kuin vuokon lyhyt elämä
keväänvihreällä kedolla
jonka kauneus kuihtuu pian pois
uuden kukkatulvan tieltä.

Mutta monin öin kuulen äänen
karvaiden kyynelten virratessa:
kätke sen muisto syvään sydämeesi,
sillä se oli kaunein unesi!