Inställd: Flauto col legno

Vivace
Larghetto
Presto

Max Reger, som hörde till 1900-talets centrala tyska tonsättare, var en svårplacerad person. Å ena sidan var han konservativ och använde gärna barockens och klassicismens former likt fugan och variationsformen, å andra sidan var han även en förnyare vars ofta kontrapunktmässigt kompakta och av täta modulationer berikade musik sträckte sig från den efterwagnerianska senromantiken mot sekelskiftets nya musik. Sin tidiga död till trots hann han under drygt 25 års tid skapa en omfattande och mångsidig produktion.

Den stora produktionen för orgel och användningen av komplicerade fugor har troligen bidragit till att Reger har fått ett rykte som en akademisk och torr tonsättare. Serenaden för flöjt, violin och viola G-dur är en bra påminnelse om en annan slags sida av hans tonsättarpersonlighet. Verket kom till i slutet av hans karriär år 1915 och bildade tillsammans med stråktrion i d-moll opus 141.

Serenad G-dur är ett elegant verk som får en lätt och sagolik nyans av den luftigt klingande ensemblen, men verket har även mörkare färger. Liksom flera andra av Regers verk ingår kontrapunkt i stycket, och han har inkluderat även några korta imiterande passager. Verket inleds med den lätta, dansanta och livligt svängande Vivace, som även har ett mer lyriskt element. I mitten av verket finns en trånande och med sin kromatik även ställvis mer allvarlig långsam sats. Verket avslutas med en scherzosats i 6/8-takt. Den har även vändningar med längre bågar, och verket avslutas milt med en sådan.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Allegro ma non troppo
Adagio
Vivo

Den brasilianske kompositören Heitor Villa-Lobos var både som människa och som tonsättare en översvallande frodig och otyglad person. Hans liv höljs av många myter, bakom vilka hans egentliga personlighet ofta har förblivit dold. Hans produktion är så massiv – enligt vissa uppskattningar rentav över 2000 verk – att det har varit omöjligt att göra några heltäckande generaliseringar. Han upplevs som den brasilianska musiken personifierad, och den brasilianska folkmusiken hade en stor betydelse för honom som inspirationskälla, men likväl återspeglas medvetenheten om den västerländska konstmusikens tradition från Bach till modernismerna under början av 1900-talet i hans mångsidiga produktion.

Assobio a jato är skriven år 1950 i New York för den osedvanliga men funktionella och varandra kompletterande kombinationen av flöjt och cello. Den första satsen gungar i valstakt, och här får cellons melodier till en början huvudrollen medan flöjten ackompanjerar, för att därefter vända konstellationen upp och ner då flöjten blir solistisk medan cellon får en ackompanjerande roll. Till satsens särdrag hör att den spelas da capo, dvs två gånger. Den tankfulla och långsamma mittersta satsen domineras av ett tema som flöjten presenterar i början av satsen och som spelas två gånger i en något förändrad form som ändå bibehåller sitt grundtema. Detta huvudtemats inledningsmotiv upprepas ännu några gånger i slutet av satsen. I finalen snurrar flöjten fågelaktigt livligt över cellons grova ackompanjerande figur. I slutet kulminerar flöjtens uppåtriktade figurer med den speciella speltekniken ”Jet Whistle”, som har gett verket sitt namn på brasiliansk portugisiska.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Allegro
Adagio cantabile
Rondo allegretto

Vid sin egen tid var François Devienne känd under smeknamn som ”Frankrikes Mozart” eller ”flöjtens Mozart”. Han var nästan jämngammal med Mozart och stod stilistiskt nära honom. Nämnandet av flöjten syftar på hans karriär som flöjtist och hans omfattande produktion för instrumentet. Han arbetade även som fagottist och efter franska revolutionen från år 1795 som professor i flöjt vid Pariskonservatoriet fram till sin tidiga död år 1803. Han skrev även en lärobok i flöjt, Méthode de Flûte Théorique et Pratique (1793).

I Deviennes produktion ingår ungefär 300 verk, däribland 12 flöjtkonserter och fem fagottkonserter, symfonier för blåsinstrument samt en stor mängd kammarmusik. Han komponerade även 12 operor, av vilka Les visitandines (1792) var en betydande framgång i Paris.

Opus 66 omfattande sex kvartetter för flöjt och stråktrio utkom år 1794. Opusets andra verk, kvartetten i D-dur, inleds med en ljus och målmedveten allegrosats, i vilken flöjten har huvudrollen men även stråkarna har självständiga uppgifter. Den ljusa stämningen skuggas av en kort passage i moll.

I verkets mitt finns en seren och balanserad långsam sats, i vilken flöjten först presenterar huvudtemat och senare utsmyckar det med eleganta figurer. Mitten av satsen består av ett avsnitt i moll där stråkarna får huvudrollen. Finalen är en lätt och elegant rondosats där den första sidoepisoden igen lyfter fram stråkarna, den andra i sin tur vänder mot mörkare mollstämningar tills rondotemats återkomst avslutar verket.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Sonore
Agitato

Sebastian Fagerlunds orkester- och kammarmusik har ett fruktbart inbördes förhållande, som ibland är direkt och varandra förstärkande, ibland ger variation i de kompositoriska frågeställningarna. Gemensamt är det ofta laddade instrumentella greppet.

Oceano (2010) för stråktrio hänger ihop med valet av Åbo till Europas kulturhuvudstad år 2011. Verket beställdes till en konsertserie där konsertplatserna fanns längs med den gamla postbåtsrutten från Åbo via Åland till Stockholm. Det gav Fagerlund idén enligt vilken ”olika element dyker upp, reser, försvinner och därefter dyker upp igen”.

I Oceano ingår två satser som bygger på samma grundmaterial. Verket struktureras av växelverkan mellan beständighet och förändring – eller som Fagerlund har uttryckt det, ”det som händer vid ytan lever jämsides med de långsamma strömningarna i djupet”. Ställvis kan man föreställa sig att man hör ekon av folkmusik från Mellanöstern eller folklorism från Balkan. Även det – kulturella influenser från fjärran – hör till den marina karaktären.

Inspirationen av havet är tydlig redan i de första takterna där cellons och violan på varandra liggande kvinter suckar i havets långsamma och tunga andning. Violinen ansluter sig med sina egna av glissandon färgade figurer och väcker musiken till liv. Den andra satsen bryter fram med sin aggressiva rytmik men får ställvis även ett lättare och mer scherzolikt uttryck. I slutet återvänder vi till inledningens stämningar.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka