Katedralen klingar av kammarmusik!

Bach har ofta kallats för en encyklopedistisk tonsättare. Han prövade så gott som alla sin egen tids olika kompositionsformer förutom operan och studerade deras möjligheter grundligt, ofta nästan uttömmande. Detta encyklopedistiska drag är tydligt även i Bachs Goldbergvariationer. Förutom dem komponerade han inte egentligen några andra egentliga variationsverk, men han använde variationsformen i många enskilda satser. I Goldbergvariationerna dök han djupt ner i kompositionsformens möjligheter på ett samtidigt grundligt och konstnärligt rikt sätt, och enligt många rör det sig om det finaste variationsverket från tiden före Beethoven.

Goldbergvariationernas tillkomsthistoria har förblivit delvis oklar. Enligt Johann Nicolaus Forkels tidiga Bachbiografi (1802) skulle Bach ha komponerat verket för den i Dresden bosatte greve Hermann von Keyserlingk, Rysslands ambassadör i Sachsen som önskade variationerna för att glädja sina sömnlösa nätter, inte som sömnmedicin vilket ofta har påståtts. Den unge cembalovirtuosen Johann Gottlieb Goldberg arbetade i tjänst hos Keyserlingk, och hans namn har senare knutits an till verket. Forkels beskrivning har trots allt ansetts opålitlig. När verket utkom i Nürnberg år 1741 hade det ingen tillägnan, så det handlar antagligen inte om ett egentligt beställningsverk.

Utgångspunkten för Goldbergvariationerna är en ariamelodi av sarabandetyp, som härstammar från en av de till Anna Magdalena Bach tillägnade Clavierbüchlein från år 1725. Vi hör den såväl i början som i slutet av Goldbergvariationerna. Däremellan finns 30 till uttrycket mycket varierande variationer, allt från djup meditation till virtuos toccatastil, i vilka Bach från arian utnyttjar snarast den harmoniska grunden och baslinjen. Variationernas tonart är fast förankrad i G-dur förutom i tre variationer i g-moll (nr 15, 21 och 25).

Kanontekniken har en central roll i verket eftersom var tredje variation är en kanon. I dem sker imitationen alltid på olika avstånd: i den första på samma tonhöjd, i den andra är intervallet en sekund, i följande en ters och så fortsätter kanon efter kanon ända till nonen. I två kanon sker imitationen dessutom med inverterade intervall. Av de övriga variationerna är den åttonde en livlig gigue, den tionde en fughetta och den sextonde en fransk uvertyr. Den sista variationen är inte en kanon enligt mönstret ”var tredje” utan en sk. quodlibet, en under Bachs tid populär kompositionstyp som förenade olika slags populära melodier.

Likt många övriga av Bachs verk har Goldbergvariationerna gett upphov till otaliga arrangemang. Av dem hör Dmitrij Sitkovetskijs arrangemang för stråktrio till de mest ansedda. Arrangemanget gjordes till år 1985 för att fira 300-årsdagen av Bachs födelse (en reviderad version kom år 2009). Bach komponerade ursprungligen Goldbergvariationerna för cembalo med två manualer. Sitkovetskij har lyckats väl med att överföra Bachs textur till stråktrion. Bachs klavertextur är huvudsakligen två- eller trestämmig, och där texturen utvidgas och blir fyrstämmig kan tre stråkmusiker tack vare dubbelgrepp trots allt förverkliga den ursprungliga versionens polyfoni.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka