Karen Gomyo, viulu kädessä katse kameraan

This is a past event.

Bysans vår

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

I konstnärlig ledare Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. 

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

Viulisti Karen Gomyo, kasvokuva
Karen Gomyo
violin
Viulisti Karen Gomyo, kasvokuva
Karen Gomyo
violin

Karen Gomyo föddes i Tokyo och hennes musikerbana fick sin början i Montreal och New York. Senare har hon blivit bofast i Berlin, och i Tyskland har hon arbetat med bland annat Tyska symfoniorkestern i Berlin och Dresdens filharmoniker.

Tack var sin internationella popularitet har Gomyo uppträtt mycket även utanför Tyskland. Till höjdpunkterna under säsongen 2021-2022 hörde debuterna med New Yorks filharmoniker samt i Europa med till exempel Franska radions filharmoniska orkester och Orquesta y Coro Nacionales de España. Gomyo återvänder även för att uppträda med tidigare samarbetspartner, som till exempel Los Angeles filharmoniker på Hollywood Bowl. Tack vare sin etablerade popularitet har hon tidigare uppträtt även på andra håll i Nordamerika, med Philadelphias orkester samt med symfoniorkestrarna i Chicago, San Francisco, Cincinnati, Montreal och Vancouver.

I Asien och Australien har Gomyo turnerat med Nya Zeelands symfoniorkester och uppträtt som solist med Västra Australiens symfoniorkester i Perth. Inom den samtida musiken uruppförde Gomyo till exempel Samuel Adams för henne komponerade Kammarkonsert tillsammans med Chicagos symfoniorkester och Esa-Pekka Salonen. Framförandet fick mycket beröm av kritikerna. Gomyo är även en passionerad kammarmusiker och hon framför gärna tango nuevo av Astor Piazzolla.

Pieces

Ralph Vaughan Williams (1872–1958):
Fantasi över ett tema av Thomas Tallis

I den engelska musiken uppstod efter renässansen och barocken ett märkligt vacuum på tvåhundra år, under vilka landet inte hade några egna mästerliga kompositörer. Situationen förändrades först i sekelskiftet till 1900-talet när Edward Elgar och efter honom Ralph Vaughan Williams steg fram. Som kompositörer var de ändå olika: där Elgar hade en stark koppling till den mellaneuropeiska senromantiken hämtade Vaughan Williams intryck ur folkmusiken och den engelska renässanstida vokalmusiken.

Arvet från renässansen är speciellt starkt i Fantasi över ett tema av Thomas Tallis (1910), som var Vaughan Williams första stilistiskt självständiga verk och vid sidan av symfonierna ett av hans finaste verk överhuvudtaget. Utgångspunkten för verket är en melodi av Thomas Tallis (ca 1505-1585) som Vaughan Williams blev bekant med när han redigerade en samling gamla engelska hymner. Uruppförandet skedde i september 1910 i katedralen i Gloucester som ett slags inledning till Elgars oratorium The Dream of Gerontius.

Vaughan Williams Fantasi är skriven för stråkar indelade i två grupper samt en stråkkvartett. De tre grupperna är tänkta att i mån av möjlighet placeras åtskiljda från varandra. Verket använder effektivt alternering och överlappning mellan de olika grupperna, och intrycket är lika mycket rumsligt som tidsligt. Tallis långsamma hymnmelodi blir en naturlig del av musikens ström och verket andas stämningar från såväl Tallis tid som sin egen tid.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Sergej Prokofjev (1891–1953):
Violinkonsert nr 1 D-dur op. 19

Andantino (- Andante assai)
Scherzo (Vivacissimo)
Moderato (- Allegro moderato – Moderato – Più tranquillo)

Med sin tidiga produktion hann Sergej Prokofjev skapa ett rykte om sig som en skamlös bildstormare och modernist. Till exempel väckte uruppförandet av Skytisk svit i januari 1916 rentav en storm. Kritikerna kallade verket för ”ett virrvarr av oförskämda och fräcka toner” och ”ett hårresande oväsen”. Men redan i slutet av 1910-talet började bilden få sprickor, och den första violinkonserten som kom till under åren 1915-1917 är redan äkta lyrisk och känslosam. Verket domineras av en genomskinlig och sagolikt klar klangvärld, mot vilken violinens högt flygande melodier klart avtecknar sig.

Konsertens lyriska laddning väcks till liv genast genom violinens öppningstema som växer fram ur stillheten. I och med det andra temat och genomföringen får musiken en aktivare nyans, men i återtagningen återvänder öppningstemat så skört och sårbart att Prokofjev inte har velat förstöra stämningen genom att repetera det andra temat.

I mitten av verket hittar vi ett luftigt och framåtrusande scherzo, i vars strålande och skarpa fartfylldhet det solistiska partiet är som mest virtuost. Olika specialeffekter som flageoletter, spiccaton och sul ponticellon används på ett rikt sätt.

I den avslutande satsen återvänder vi till den första satsens lugnare tempo och ymniga sångbarhet, men nu i en mer jordnära och fylligare klingande stämning. Den största kulminationen växer fram mot violinens intensiva och ställvis virtuosa figurer, men som genom ett trollslag får musiken på de sista sidorna ett sagolikt skimmer när den inledande temat återvänder och blir en del av texturen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Olli Mustonen (f. 1967):
Symfoni nr 2, "Johannes Angelos"

Panaghian i Blachernae
Helige Spyridons dag
I apostlarnas kyrka
Aleo e polis

Olli Mustonen har ofta konstaterat att för honom är komponerandet en lika viktig och central del av hans musikerroll som arbetet som pianist och dirigent. Trots sin karriär som scenartist har han hunnit skapa en relativt stor produktion, i vilken ingår såväl orkesterverk som kammar- och vokalmusik.

De största verken i Mustonens produktion är hans tre symfonier, som alla förenas av en litterär inspirationskälla i dåtiden. Den första symfonin Tuuri (2012) är en vokalsymfoni som bygger på Eino Leinos omfattande narrativa dikt med samma namn. Den andra symfonin Johannes Angelos (2014) har hämtat inspiration i Mika Waltaris historiska roman, och den tredje symfonin Taivaanvalot (Himlaljus, 2020) är igen ett vokalverk, den här gången med text ur Kalevala.

Johannes Angelos, som utkom år 1952, hör till Waltaris bästa romaner och är en i dagboksform utformad berättelse om det av ottomanerna belägrade gamla bysantiska riket och dess huvudstads Konstantinopels sista dagar innan undergången våren 1453. Berättelsen tar fasta på likväl individens kamp med sina egna ideal som olika religiösa och ideella konflikter såväl mellan kristna och muslimer som inom kristenheten själv mellan grekerna och latinarna. Typiskt för Waltari är att även om romanen utspelar sig vid en viss historisk tid och innehåller även riktiga historiska personer har den på samma gång upplevts beskriva finländarnas situation sett ur det bara några år tidigare andra världskrigets perspektiv.

Trots sin undertitel och sin litterära bakgrund har Mustonens andra symfoni inget vokalt parti och i egenskap av ett instrumentalt verk med fyra satser står den av hans tre symfonier närmast den traditionella symfoniska formen. Mustonen har sagt att Waltaris roman länge har fascinerat honom, liksom även hela den bysantiska världen och den rika kultur som förstördes i och med erövringen. Av verkets fyra satser är den första, Panaghian i Blachernae, enligt honom ett slags apoteos över den bysantiska mystiken. Namnet syftar den gamla kyrkan i stadsdelen Blachernae.

Symfonins övriga tre satser anknyter till vissa nyckelscener i romanen. Satsen Helige Spyridons dag inträffar i början av romanen och den 12 december 1452, då Johannes träffade Anna Notara, dotter till en lokal potentaten. Det utgjorde inledningen på den motstridiga och plågsamma men även glödande kärlekshistoria som går genom hela romanen. I den tredje satsen I apostlarnas kyrka diskuterar Johannes med den ortodoxa munken Gennadios. Denne gick till sist med på att döpa Johannes till den ortodoxa tron, varvid hans tidigare äktenskap med en katolsk kvinna blev ogiltigt och han var fri att gifta sig med Anna. Den sista satsens titel Aleo e polis (Staden är förlorad) syftar på ropet på Konstantinopels gator dagen då staden föll och förstördes den 29 maj 1453.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka