Julian Rachlin, Saran McElravy

This is a past event.

Rachlin & McElravy

Julian Rachlin, dirigent och violin
Sándor Károlyi, dirigent
Sarah McElravy, viola
Åbo filharmoniska orkester

Antonio Salieri: Symfoni D-dur, "Veneziana"
Krzysztof Penderecki: Concerto doppio för violin, viola och orkester 
Felix Mendelssohn: Symfoni nr 3 a-moll, ”Skotska”

Mozarts samtida kollega Antonio Salieri hörde under sin tid till Europas mest ansedda tonsättare, men han musik är idag rätt okänd. I kvällens program har Julian Rachlin inkluderat Salieris förtjusande Venedigsymfoni, som bygger på hans operor. Den internationellt ansedda virtuosen Sarah McElravy gör publiken bekant med Waltons violakonsert, som hör till den brittiske tonsättarens mest kända verk. Konserten avslutas med Felix Mendelssohns mästerliga tredje symfoni, till vilken den unge tonsättaren fick inspiration under sin Skottlandsresa.

Programändring: i stället av William Waltons violakonsert hör vi Pendereckis Concerto doppio.

Konserten är en del av den konstnärliga ledningens festival.

 

 

 

Artists

Julian Rachlin (c) Ashley Klassen
Julian Rachlin
dirigent och violin
Julian Rachlin (c) Ashley Klassen
Julian Rachlin
dirigent och violin

Dirigenten och violinisten Julian Rachlin är förutom förste gästdirigent för Åbo filharmoniska dirigent även Kristiansands symfoniorkesters förste gästdirigent samt konstnärlig partner vid Royal Northern Sin-fonia. Julian Rachlin hör till vår tids mest lovprisade artister. Under sin över trettio år långa karriär har Rachlin arbetat världen över som dirigent, solist, kammarmusiker, lärare och konstnärlig ledare, och han har även spelat in skivor. Hans framträdanden har förtjusat publiker över hela världen och genom sina tolkningar har han befäst sin position bland de främsta inom den klassiska musiken.

Till höjdpunkterna under senaste tid hör hans solistiska uppträdanden tillsammans med Münchens och Los Angeles filharmoniska orkestrar och hans framträdanden som dirigent med till exempel Chicagos symfo-niorkester, Israels filharmoniska orkester och Wiens symfoniorkester. Rachlin har även samarbetat inom digitala installationer och arbetat med bland andra John Malkovich, Sir Roger Moore och Gerard Depardieu. Den av Rachlin grundade musikfestivalen ”Julian Rachlin and Friends” har blivit internationellt populär. År 2021 blev han konstnärlig ledare för Herbstgold-Festivalen. Sedan år 1999 har Rachlin undervisat vid Wiens privata musik- och konstuniversitet. Rachlin är även UNICEFs goodwillambassadör.

Rachlins skivinspelningar för skivbolagen Sony Classical, Warner Classics och Deutsche Grammophon har fått god kritik. Julian Rachlins instrument är en Stradivariusviolin från år 1704 och en Lorenzo Storioni-viola från år 1785. Instrumenten ägs av Dkfm. Angelika Prokopp-institutet.

Sándor Károlyi
Sándor Károlyi
dirigent
Sándor Károlyi
Sándor Károlyi
dirigent

Sándor Károlyi fick pris i den internationella Nino Rota-dirigenttävlingen år 2018 och deltog i semifinalen i Fitelberg-tävlingen år 2017. Károlyi är ansedd som dirigent såväl inom orkester- som operarepetoaren.

Till hans senaste höjdpunkter inom operan hör Mozarts La finta giardiniera vid Wiens filharmonikers sommarakademi, Donizettis Don Pasquale på Ticino-musikfestivalen i Lugano samt Rossinis Askungen på The New Generation-festivalen i Florens. Károlyi har dirigerat vid Theater Ulm, Theater Schaffhausen, TAG theater i Wien och vid Schönbrunns opera. Han har dirigerat bland annat Wiens radios symfoniorkester och Budapests symfoniorkester.

Sándor Károlyi föddes år 1989 och studerade piano vid konservatoriet i Genève. Han studerade orkesterdirigering i Florens och tog sin magistersexamen vid musik- och konstuniversitetet i Wien.

I oktober 2022 grundade Károlyi Genèves Mozart-orkester, som gjorde Mozarts Così fan tutte som sin första produktion. Projektets målsättning är att stöda unga musiker i början av sin karriär. Till framtidsplanerna hör även flera konserter i Spanien.

Sarah McElravy (c) Julia Wesely
Sarah McElravy
viola
Sarah McElravy (c) Julia Wesely
Sarah McElravy
viola

Sarah McElravy har en mångsidig och internationell karriär. Hon uppträder som konsertsolist, med recitaler och i kammarmusikensembler, och hon är en av de få musiker som kan hantera såväl violin som viola lika virtuost.

Till hennes höjdpunkter under senaste tid hör hennes uppträdanden med bland annat Moskvas, Neapels och Innsbrucks filharmoniker, Kristiansands symfoniorkester och Bayerska radions kammarorkester. Hon har spelat kammarmusik i bland annat Musikverein i Wien, Suntory Hall, på Pragvåren-festivalen och på Julian Rachlin & Friends-festivalen i Palma de Mallorca.

McElravy är grundande medlem i Linden String Quartet. Kvartetten konserterar flitigt, och The Strad Magazine har beskrivit ensemblen som sammansvetsad och skarp med en stark utstrålning. År 2014 grundade McElravy organisationen Chamber Music Society México, som har som målsättning att framföra kammarmusik på världsnivå i México City. McElravy tog Nordamerikas ledande artister för att uppträda på organisationens evenemang och producerade utbildningsprogram för begåvade unga mexikanska musiker.

McElravy studerade vid Cleveland Institute of Music Ohio, varefter hon gjorde ett två år långt residensprogram vid Yales universitets musikskola. McElravys instrument är en Ferdinando Gagliano-violin från år 1791 samt en Lorenzo Storioni-viola från år 1785, som hon har fått låna från Dkfm. Angelika Prokopps privatstiftelse i Wien i Österrike.

 

Pieces

Antonio Salieri (1750-1825):
Symfoni D-dur, "Veneziana"

Allegro assai
Andantino grazioso
Presto

Allt sedan Aleksandr Pusjkin i sin pjäs Mozart och Salieri (1830) först lät avunden förgifta Salieri och därefter Salieri förgifta Mozart, har dessa två samtida tonsättare setts som bittra fiender. Bilden har förstärkts ytterligare av Peter Schaffers framgångsrika pjäs Amadeus (1979) och Milos Formans filmatisering av den (1984).

Trots att Mozart och Salieri under 1780-talet var konkurrenter i Wien var deras relation saklig, och man vet att Salieri ofta även stödde Mozart. Åtminstone när det gäller framgången hade Salieri ingen orsak att vara avundsjuk på sin yngre kollega. Han flyttade från Italien till Wien redan som 15-åring år 1766 och fick sitt genombrott som operatonsättare med verket Armida (1771). När hans beskyddare Florian Gassmann dog år 1774 blev han dennes efterträdare som hovkompositör och kapellmästare för Wiens italienska opera. Salieris position som maktfigur i Wiens musikliv kompletterades år 1788 när han även blev hovkapellmästare.

Vid sidan av operor skrev Salieri förhållandevis lite instrumental musik. De tre symfonier som har tillskrivits honom är senare sammanställningar av musik lånad ur hans operor. Symfoni D-dur är en helhet med tre satser, var energiskt ljusa men ställvis även melodiska första sats är uvertyren till operan La scuola de’ gelosi (Svartsjukans skola) som uruppfördes i Venedig år 1778. De två övriga satserna – en lugn och elegant långsam sats och en livligt gungande final – är hämtade ur operan La partenza inaspetta (Oväntad avfärd; Rom 1779).

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

 

 

Krzysztof Penderecki (1933-2020):
Concerto doppio

Den polske tonsättaren Krzysztof Penderecki blev internationellt känd med sitt stråkorkesterverk Klagosång till Hiroshimas offer (1961), med vilket han kraftigt anknöt sig till tidens experimentella avantgarde. Han befäste slutligen sin ställning med Lukaspassionen (1963-66), i vilket Bibelns text fick en modernistisk men samtidigt motivet trogen tolkning. I mitten av 1970-talet började en brytningsperiod, med vilken Penderecki vände sig mot en mer traditionell och ofta mörkt färgad nyromantisk stil. Centrala verk i Pendereckis stora produktion är hans fem operor, åtta symfonier och de övriga orkesterverken, ett tjugotal konserter och en stor mängd vokalverk.

Concerto Doppio för violin, viola och orkester färdigställdes år 2012 och verket uruppfördes samma år i oktober i Wien. Konserten är tillägnad Julian Rachlin, som vid uruppförandet spelade viola medan Janine Jansen var violinsolist. Bayerns radios symfoniorkester dirigerades av Mariss Jansons.

Concerto doppio, det vill säga dubbelkonsert, är en helhet i en sats som inleds med en skör dialog mellan solisterna men som snabbt uppnår en intensiv glöd. Typiska drag för verket är de snabbt växlande situationerna, och verket har en stark narrativ känsla, som om de två stundvis sammanflätade och stundvis varandra kompletterande solisterna skulle uppleva ett av allvarliga känslor nyanserat och ofta även dramatiskt händelseförlopp i många etapper. Kadenserna strukturerar verket och avslutningen är ett passacaglia-avsnitt som bygger på blåsarnas koralliknande motiv.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Felix Mendelssohn (1809-1947):
Symfoni nr 3 a-moll, Den skotska

Andante con moto – Allegro un poco agitato
Vivace non troppo
Adagio
Allegro vivacissimo – Allegro maestoso

Mendelssohn reste för första gången till de brittiska öarna våren 1829. Publiken i London tog emot honom med entusiasm, och han i sin tur fattade tycke för landet redan under det första besöket. Han återvände dit nio gånger och London – ”rökboet” som han kallade staden – blev en av hans favoritstäder.

Mendelssohns första resa till de brittiska öarna sträckte sig ända till Skottland där han fick inspiration till såväl uvertyren Hebriderna (1830) som den skotska symfonin. Arbetet med att komponera symfonin blev en lång process och verket färdigställdes först 1842. Uruppförandet skedde i mars i Leipzig, och i juni dirigerade Mendelssohn verket med stor framgång i London, sitt kära ”rökbo”.

Den skotska symfonin presenterar det nya draget att dess alla fyra satser spelas utan pauser. Den första satsen börjar med en långsam inledning, vars folkviseliknande melodi tematiskt anknyter till öppningsmotivet i den första satsens snabba huvudavsnitt. I satsens koda bryter en storm ut, förstärkt av kromatiska löpningar. Efter att inledningens melodi återvänder övergår musiken i ett fartfyllt scherzo i jämn takt, vars huvudmotiv är lånat ur den skotska folkmusiken.

Den långsamma satsen bygger på två till stämningarna motsatta motiv. Det första är en bred och sjungande melodi, den andra en ståtlig sorgmarsch. På manuskriptets ursprungliga titelblad är finalen betecknad som ”Allegro guerriero” (Krigiskt allegro) och man har antagit att övergången i slutet av finalen till en ljus och varmt klingande dur beskriver segern som vunnits i striden.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka