Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli

This is a past event.

Från barden till bolero

Olli Mustonen, dirigent
Martti Rautio, piano
Åbo filharmoniska orkester

Jean Sibelius: Barden op. 64
Matti Rautio: Pianokonsert
Sergei Prokofjev: Symfoni nr 4 C-dur op. 47
Maurice Ravel: Bolero

Till sitt konsertprogram har Olli Mustonen valt de främsta verken. Den hemlighetsfulla Barden återberättar enligt Sibelius en fornskandinavisk ballad. I år har det gått 100 år sedan Matti Rautio föddes. Den fartfyllda pianokonserten från 1970-talet uttolkas av hans brorson Martti Rautio, som har framfört verket med bland annat RSO. Prokofjev bjuder vänner av symfonisk musik på en riklig njutning. Ravels klassiker avslutar kvällen. Hör du redan Boleros hypnotiska knackande puls?

Konserten är en del av den konstnärliga ledningens festival. 

 

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

I konstnärlig ledare Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. 

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

Martti Rautio, kasvokuva.
Martti Rautio
piano
Martti Rautio, kasvokuva.
Martti Rautio
piano

Martti Rautio har studerat vid Sibelius-Akademin som elev till Izumi Tateno. Rautio har regelbundet gett konserter i över fyrtio års tid, totalt över 2000 konserter och numera ungefär femtio konserter per år. Hans konsertturnéer har sträckt sig över hela Europa och bl.a. femton gånger till Japan. I Finland har han uppträtt som solist med flera orkestrar, som Radions symfoniorkester och Helsingfors stadsorkester.

Rautio har framfört mycket ny musik och har uruppfört verk av bl.a. Englund och Rautavaara, vissa av verken tillägnade honom. Rautio har gjort flera radioinspelningar och spelat in skivor för bl.a. Finlandia, Fuga och Festivo Records. År 1999 grundade Martti Rautio tillsammans med violinisten Katinka Korkeala festivalen Kimitoöns Musikfestspel, och han var konstnärlig ledare för festivalen i nio års tid. För närvarande är Rautio lektor i kammarmusik vid Sibelius-Akademin.

Pieces

Jean Sibelius (1865-1957):
Barden op. 64

Tondikten Barden, som färdigställdes sommaren 1913, var Sibelius första orkesterverk efter den fjärde symfonin (1911). I symfonin hade han skapat sin själsligt mest nakna och berörande musik, och trots att Barden inte är lika tragisk till stämningen utan snarare mystiskt melankolisk är den andligen nära besläktad med symfonin. Musiken är maskerad och till uttrycket avskalad, mystisk och reserverad. Sibelius har eventuellt hämtat inspiration ur Runebergs dikt med samma namn, i vilken en åldrande bard – Sibelius alter ego? - ”tog ännu engång sin lyra där i handen; och grep en djup ackord på den – och dog, och gav åt andens fosterbygder anden”.

I sina sceniska verk visade Sibelius prov på sin förmåga att med endast få takter skapa fängslande stämningar, med några skickligt övervägda drag. Den här förmågan blir tydlig även i Barden. Det är aforistisk musik, mer aningar och skiftningar än tydliga påståenden.

Barden är indelad i två huvudavsnitt. Verkets till ytterlighet avskalade material består av träblåsarnas stigande motiv med tre toner, harpans ackordprogressioner som uttrycker bardens lyra, stråkarnas mjukt gungande motiv samt något senare stråkarnas melodilinje. I det senare avsnittet får musiken det långsamma tempot (Largamente) till trots en rörligare och mer koncentrerad karaktär och växer till en kort kulmen. I slutet återgår verket kort till inledningens stämningar, men det rör sig inte om en egentlig repetition utan snarare om en vemodig reminiscens.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Matti Rautio (1922-1986):
Pianokonsert

Introduzione alla marcia
Threnos (Valituslaulu)
Rondo giocoso

I början av 1950-talet steg Matti Rautio fram som tonsättare, och han anslöt sig till den nyklassicism som vid den tiden dominerade den finländska musiken. De centrala verken från hans tidiga period är Divertimento I för cello och orkester (1951) samt miniatyrbaletten Den blå hägern (1957). Rautio utförde sin livsgärning som musikpedagog och hans produktion förblev liten. Pianokonserten, som hör till Rautios viktigaste verk, färdigställdes år 1971 efter en paus i komponerandet under 1960-talet, och den blev ett av hans sista verk. Stilistiskt utgör det en fortsättning på nyklassicismen i hans tidigare verk.

Till formen är Rautios pianokonsert en traditionell helhet med en snabb sats, en långsam sats och en snabb sats. Den avviker ändå såtillvida från de klassiska förebilderna att tyngdpunkten ligger på den mittersta satsen, som är mer omfattande än de andra. Verket inleds med den målmedvetna och skarpa satsen Introduzione alla marcia, i vilken man kan höra intryck av Sjostakovitj, Prokofjev och stundvis även Stravinsky.

Den mittersta satsen Threnos (Klagosång) inleds i lyriskt vemodiga stämningar medan pianot har paus. Några vändningar som för associationerna till renässansen och barocken påminner om att nyklassicismens revivalistiska rötter ofta sträcker sig längre tillbaka i historien än klassicismen. Efter det förkrossande tunga kulminerande avsnittet, som även innehåller en plågsam, sträng och stark kadens för pianot, jämnas musiken åter igen ut i melankoliska stämningar.

Verket avslutas med en av den finländska konsertrepertoarens mest fartfyllda finaler, den virtuosa och friskt fräna satsen Rondo giocoso, som får etydliknande drag av skallöpningarna och figurerna som virvlar fram över hela klaviaturen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Sergei Prokofjev (1891-1953):
Symfoni nr 4 C-dur op. 47

Andante assai – Allegro eroico
Andante tranquillo
Moderato, quasi allegretto
Allegro risoluto

När Sergej Prokofjev år 1929 började komponera en balett kring det bibliska temat den förlorade sonen, märkte han att flera av de teman han kom att tänka på verkade passa bättre i en symfonisk kontext än i ett sceniskt verk. Sålunda började han parallellt med baletten komponera en ny symfoni, den fjärde. Trots att baletten Den förlorade sonen och den fjärde symfonin är nära besläktade är de självständiga verk, som bygger på sin egen logik. Symfonin färdigställdes våren 1930, och Serge Koussevitzky dirigerade uruppförandet i Boston i november 1930.

Det var inget nytt för Prokofjev att använda musik ursprungligen tänkt för scenen i en symfoni, eftersom han redan i sin föregående symfoni (1928) hade använt musik tänkt för operan Eldängeln. Till formen är den fjärde symfonin ett kompakt och disciplinerat verk, och till stilen är det ett exempel på övergången från den andra symfonins (1925) intensiva modernism mot det mer känslosamma uttrycket i hans senare produktion.

Den första satsens lugna inledning följs av ett snabbt huvudavsnitt där det målmedvetna och skarpa huvudtemat balanseras av ett känsligt och lyriskt sidotema. Den långsamma satsen är mjukt känslosam musik med förlåtelsetema, och den anknyter till den förlorade sonens återkomst i baletten. Den tredje satsen är lätt och dansant, och lånar ur balettens scen med den förföriska unga kvinnan. Finalen har såväl en med motorisk som en mer känslosamt sångbar dimension.

År 1947 gjorde Prokofjev en ny version av symfonin. Ändringarna var så stora att det rör sig om två olika verk, och den nya versionen fick det egna opusnumret 112.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Maurice Ravel (1875-1937):
Bolero

Efter att han återvänt från sin framgångsrika Amerikaturné började Ravel våren 1928 arbetet med ett verk som dansösen Ida Rubinstein bett honom skriva. Rubinstein hade föreslagit att orkestrera Isaac Albenizs verk för en balett, men Ravel fick inte rättigheter till den musiken. Då beslöt han sig att komponera musiken helt och hållet själv, bibehållande det spanska temat. Så uppstod Bolero för orkester, och verket uruppfördes på Operan i Paris i november 1928 och var en strålande framgång.

Bolero är troligen Ravels mest kända komposition, bekant även för sådana som inte är djupare insatta i konstmusiken. Ravel förhöll sig delvis ironiskt till verkets framgång. Till sin tonsättarvän Arthur Honegger konstaterade han: ”Jag har komponerat endast ett mästerverk. Det är Bolero. Dessvärre innehåller det inte någon musik.” Och när det berättades för Ravel att en kvinna i samband med ett framförande av Bolero hade utropat att tonsättaren är galen, konstaterade Ravel att kvinnan hade förstått verket.

Bolero är ett mästerprov på kontinuerlig och till sin orkestration föränderlig suggestiv, svällande upprepning och för att lyckas kräver det en orkestervirtuos som Ravel. Verket bygger på två med varandra nära besläktade motiv, det första är ljust diatoniskt och det andra dess kromatiskt mörka skuggbild. I bakgrunden pulserar bolerons ihärdiga rytm, till vars takt verket växer till allt kraftigare nivåer för att effektfullt avslutas efter en kort modulerande avslutning.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka