Julian Rachlin lavalla

This is a past event.

Den fantastiska symfonin

Julian Rachlin, dirigent och violin
Åbo filharmoniska orkester

Wolfgang Amadeus Mozart: Violinkonsert nr 2 D-dur K. 211
Wolfgang Amadeus Mozart: Violinkonsert nr 3 G-dur K. 216
Hector Berlioz: Den fantastiska symfonin op. 14

Förste gästdirigenten Julian Rachlin är en expert inom den wienklassicistiska repertoaren och Mozarts verk är mycket hemvana för honom. Rachlin är även världskänd som violinist, och vid denna konsert framför han hela två av Mozarts mest älskade violinkonsert. Efter pausen blir det andra stämningar. Den fantastiska symfonin blir sats för sats allt mer intensiv, och i bakgrunden till verket finns en stormig kärlekshistoria.

Konserten är en del av den konstnärliga ledningens festival.

 

 

Artists

Julian Rachlin (c) Ashley Klassen
Julian Rachlin
dirigent och violin
Julian Rachlin (c) Ashley Klassen
Julian Rachlin
dirigent och violin

Dirigenten och violinisten Julian Rachlin är förutom förste gästdirigent för Åbo filharmoniska dirigent även Kristiansands symfoniorkesters förste gästdirigent samt konstnärlig partner vid Royal Northern Sin-fonia. Julian Rachlin hör till vår tids mest lovprisade artister. Under sin över trettio år långa karriär har Rachlin arbetat världen över som dirigent, solist, kammarmusiker, lärare och konstnärlig ledare, och han har även spelat in skivor. Hans framträdanden har förtjusat publiker över hela världen och genom sina tolkningar har han befäst sin position bland de främsta inom den klassiska musiken.

Till höjdpunkterna under senaste tid hör hans solistiska uppträdanden tillsammans med Münchens och Los Angeles filharmoniska orkestrar och hans framträdanden som dirigent med till exempel Chicagos symfo-niorkester, Israels filharmoniska orkester och Wiens symfoniorkester. Rachlin har även samarbetat inom digitala installationer och arbetat med bland andra John Malkovich, Sir Roger Moore och Gerard Depardieu. Den av Rachlin grundade musikfestivalen ”Julian Rachlin and Friends” har blivit internationellt populär. År 2021 blev han konstnärlig ledare för Herbstgold-Festivalen. Sedan år 1999 har Rachlin undervisat vid Wiens privata musik- och konstuniversitet. Rachlin är även UNICEFs goodwillambassadör.

Rachlins skivinspelningar för skivbolagen Sony Classical, Warner Classics och Deutsche Grammophon har fått god kritik. Julian Rachlins instrument är en Stradivariusviolin från år 1704 och en Lorenzo Storioni-viola från år 1785. Instrumenten ägs av Dkfm. Angelika Prokopp-institutet.

Pieces

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791):
Violinkonserterna nr 2 D-dur K.211 och nr 3 G-dur K.216

Violinkonsert nr 2 D-dur
Allegro moderato
Andante
Rondeau: Allegro

Violinkonsert nr 3 G-dur
Allegro
Adagio
Rondeau: Allegro

Trots att Mozarts anseende som musiker i första hand vilar på hans överlägsna kunnande som pianist var han även en utomordentlig violinist. Han inledde sina violinstudier redan som sexåring med sin far Leopold som lärare och arbetade under åren 1769-77 som konsertmästare i Salzburgs hovorkester. För Mozart själv verkar hans skicklighet som violinist har varit något av en självklarhet. I oktober 1777 skrev han från Augsburg till sin far i Salzburg: ”På kvällen spelade jag min Strasbourg-konsert. Den var mjuk som siden. Alla prisade min vackra, rena violinklang.” Mozart drabbades aldrig av överdriven ödmjukhet, men liknande utlåtanden om hans violinspel hördes även från andra håll. Leopold Mozart, en ansedd violinpedagog, sammanfattade frågan i ett brev till sin son: ”Du förstår inte alls själv hur bra du spelar violin!”

Mozart komponerade sina fem violinkonserter i Salzburg under sin aktiva karriär som violinist och likt pianokonserterna uppkom de ur hans egen kontakt med instrumentet. Den första av violinkonserterna färdigställdes våren 1773 och var hans första konsert överlag, de övriga fyra är från år 1775, då han komponerat endast en pianokonsert. Det handlar alltså om ungdomsverk av en under tjugo år gammal Mozart. Mozarts egna solokadenser har inte bevarats, och det är möjligt att han inte ens har nedtecknat dem.

Violinkonsert nr 2 D-dur från juni 1775 är ett klart framsteg i jämförelse med den två år tidigare första konserten. I inledningssatsen bygger violinens och orkesterns förhållande på den från barocken bekanta ritornello-principen, det vill säga ett tydligt avgränsat alternerande mellan orkesteravsnitt (ritornello) och solopartier. Den eleganta första satsen andas en känsla av den galanta stilen. I den varmhjärtade långsamma satsen sjunger violinen långa melodiska linjer medan orkestern nöjer sig med mellanrepliker som strukturerar den musikaliska strömmen. Satsen för tankarna till arian L’Amero cosa costante ur Mozarts opera Il re pastore, som färdigställdes tidigare samma år. Verket avslutas med en final som elegant gungar i menuettakt.

I sina tre sista violinkonserter har Mozart gått vidare mot ett mer mångfacetterat och krävande uttryck i avseende av konserterande utgångsläge och instrumenttekniska utmaningar. G-durkonserten (nr 3) från september 1775 inleds energiskt, fylld av ett nytt slags kreativ självkänsla. Den långsamma satsen är magiskt själfull, vilket ytterligare betonas av den klangliga kontrasten till den första satsen: oboerna byts ut mot flöjter, violinerna och violan spelar med sordin, i bottnen av triolpulsen vandrar cellon och basen med värdiga pizzicaton och över allt sjunger soloviolinen sin nobla melodi.

Finalen inleds livligt med ett dansant rondotema, som under Mozarts tid var känt som ”Strassburger”; det här var alltså den konsert som Mozart spelade ”mjukt som siden” i Augsburg i oktober 1777. Finalen går i lätt 3/8-taktart, och det mest överraskande momentet är en episod i jämn taktart då vi först hör en gavottmelodi i moll och därefter ett annat mer folkligt tema, som verkar förebåda Papagenos musik i Trollflöjten.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Hector Berlioz (1803-1869):
Den fantastiska symfonin op. 14

Rêveries – Passions (Drömmar - passioner)
Un bal (En bal)
Scène aux champs (Scen på landet)
Marche au supplice (Marsch till schavotten)
Songe d'une nuit du Sabbat (Häxsabbat)

Få verk symboliserar inledningen på en ny tid på samma sätt som Hector Berliozs Fantastiska symfoni (1830). I den koncentreras många sådana drag som har ansetts vara karakteristiska för romantikens musik: sammanflätandet av kompositörens liv och konsten, införandet av programmatiska inslag i den symfoniska miljön samt ett helt nytt slags orkestralt tänkande. Å ena sidan införde Berlioz nya instrument i symfonin (bl.a. harpan, det engelska hornet och klockorna), å andra sidan använde han traditionella instrument på ett nytt beskrivande sätt. Sålunda gjorde han samma sak för orkestern som Paganini för violinen och Liszt för pianot.

Berlioz gav Den fantastiska symfonin undertiteln ”En episod i en konstnärs liv” och skrev som bakgrund till verket ett detaljerat program, vars fiktiva huvudperson, en konstnär som försmäktar av olyckliga kärlek, av allt att döma är Berliozs alter ego. Vid tiden för komponerandet av verket var han drabbad av en ensidig kärlek till den engelska aktrisen Harriet Smithson, en kärlek som stundvis fick enormt tragikomiska dimensioner, och han överförde sina plågsamma upplevelser till symfonin. Mottomotivet, den sk. idée fixe som förekommer i verkets alla satser, är avsett att vara ett uttryck för den älskade (eller idealbilden av henne), och dess olika förekomster återspeglar utvecklingen av det programmatiska innehållet.

På många sätt är Den fantastiska symfonin en av de stora milstolparna i musikhistorien, och verket blev en vändpunkt även i Berliozs karriär. Uruppförandet i Paris i december 1830 blev hans storslagna genombrott och efter det blev han den mest omtalade personen i det franska musiklivet. Berliozs nya uttryck, till exempel den energiska rytmiken, den breda känslosamheten och den operaliknande estetiken som överskred symfonins traditionella gränser väckte ändå även bryderi hos många.

Den fantastiska symfonin är en nyskapande helhet som är anpassad enligt det programmatiska innehållet och som kraftigt förnyar de traditionella formidealen. Verket har fem satser med beskrivande titlar. Mottomotivet hör vi för första gången efter den första satsens inledning i allegropartiet framfört av flöjten och första violin; enligt Berliozs program beskriver satsen hur konstnären blir förälskad i kvinnan, samt hans desperation och förtjusning.

Den andra satsen är en vals, något vid den tiden alldeles oerhört. Den motiveras med programmet, enligt vilken satsen beskriver eleganta balstämningar. I den tredje satsen rör vi oss i ett pastoralt landskap, vars frid störs av att drömbilden av den älskade dyker upp. Slutligen ger det avlägsna åskmullret en föraning om något hotfullt.

I det två sista satserna får Berliozs program ett fantasifullt och direkt skräckromantiskt innehåll som driver hans användning av orkestern till imponerande nivåer. I den fjärde satsen har konstnären försökt ta sitt liv med hjälp av opium men tagit en för liten dos och föreställer sig i sina hallucinationer att han dödat sin älskade och förs till schavotten.

I den sista satsen upplever konstnären mardrömmar om en häxsabbat. Satsen inleds i operaliknande stämningar och växer till en kavalkad av vilda skräckscenarion, där mottomotivet hörs i en grotesk klarinettversion. Satsen kulminerar i den medeltida melodin Dies irae, som beskriver vredens dag, och en hetsig fugadans, som i den hänryckta avslutningen sammanflätas med varandra.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka