Andreas Boyde

This is a past event.

Blå rapsodi

Jonathan Stockhammer, dirigent
Andreas Boyde, piano
Åbo filharmoniska orkester

Samuel Barber: The School for Scandal op. 5, uvertyr
Igor Stravinsky: Konsert för piano och blåsinstrumenter

George Gershwin: Rhapsody in Blue

Roy Harris: Symfoni nr 3
Aaron Copland: Billy the Kid, orkestersvit

Andreas Boydes framföranden elektrifierar publiken. Hans tolkningar av Gershwins rapsodiklassiker har gett strålande recensioner. Rapsodin rör sig skickligt i gränslandet mellan konstmusik och jazz, och även i Stravinskys verk får pianovirtuosen ge sig fullständigt hän. Under kvällen med toner från 1920- och 1930-talens Amerika hör vi även Barbers första verk för fullstor orkester, Harris mest kända verk och Coplands folkmusikinspirerade verk. Jonathan Stockhammer njuter av musik i vilken genregränserna suddas ut.

 

 

Artists

Jonathan Stockhammer (c) Marco Borggreve
Jonathan Stockhammer
dirigent
Jonathan Stockhammer (c) Marco Borggreve
Jonathan Stockhammer
dirigent

Jonathan Stockhammer har under några år blivit ett känt namn inom såväl opera som den symfoniska repertoaren och den samtida musiken. Han hanterar utmärkt såväl traditionella konserter som annorlunda artister, som unga musiker, rapartister eller stjärnor som Imogen eller Pet Shop Boys.

Opera är en central del av hans repertoar och han har uppträtt regelbundet vid Opéra de Lyon sedan år 1998. Han debuterade vid operan i Zürich år 2019 och återvände dit för att dirigera under säsongen 21/22. Andra höjdpunkter under säsongen 21/22 var bland annat debuterna med Seouls filharmoniska orkester och Queenslands symfoniorkester.

Jonathan Stockhammer har samarbetat med flera kända orkestrar, som Oslos filharmoniker, NDR:s symfoniorkester i Hamburg och Philharmonia Orchestra. Stockhammer njuter förutom av den klassiska musikens olika epoker även av musik som rör sig över gränserna mellan klassisk musik, rock, pop och hiphop. Hans skiva The New Crystal Silence tillsammans med Chick Corea, Gary Burton och Sydneys symfoniorkester vann en Grammy år 2009.

Stockhammer studerade kinesiska och statsvetenskap innan han började studera komposition och dirigering i sin hemstad Los Angeles. Under studietiden gjorde han inhopp vid Los Angeles filharmonikers konserter, varefter han anlitades som assistent till chefdirigenten Esa-Pekka Salonen. Efter slutförda studier flyttade Stockhammer till Tyskland.

Andreas Boyde
Andreas Boyde
piano
Andreas Boyde
Andreas Boyde
piano

Pianisten Andreas Boydes framträdanden inspirerar publiken över hela världen. Hans recitaler i kända konsertsalar och soloframträdanden med orkestrar har gjort Boyde till en ansedd och respekterad artist. Brandenburgisches Staatsorchester Frankfurt kallade Boyde till sin residensartist för säsongen 2018-19.

Boyde har spelat in Johannes Brahms solopianostycken för skivbolaget Oehms Classics. Han bedriver ett nära samarbete med tyska radiobolag i form av återkommande sändningar och produktioner.

Boydes intresse för musikvetenskap framkommer i hans rekonstruktion av Robert Schumanns Schubert-variationer. Hofmeister Leipzig har publicerat rekonstruktionen och verket har lovprisats mycket internationellt efter uruppförandet år 2000. Andreas Boyde uruppförde verket i Pierpont Morgan Library i New York. År 2017 uruppförde ensemblen Dresdner Kapellsolisten Boydes version av Schumanns verk Waldszenen i Kulturpalast Dresden.

Andreas Boyde föddes i Oschatz i Tyskland. Han studerade under ledning av Christa Holzweissig och Amadeus Webersinken i Dresden samt under ledning av James Gibb vid London Guildhall School of Music & Drama. Hans mentor och promotor Malcolm Frager har även varit en stor källa till inspiration för honom.

Turun filharmoninen orkesteri, muusikot ryhmäkuvassa
Muusikkolista

I VIULU
Matti Koponen 1. konserttimestari
Philip Zuckerman 1. konserttimestari
Juha-Pekka Vikman 2. konserttimestari
Maija Kontunen *
Kerim Gribajcevic
Lauri Haapanen
Marjaana Holva
Jonni Hämäläinen
Annika Pongracz
György Pongracz
Jaana Sippola
Katariina Taipale
Nobu Takizawa
Isa Halme vs

II VIULU
Ilana Gothóni * vv
Juha Viljanen * vs
Elizabeth Stewart *
Kati Overbeck ** vs
Oskari Eirola
Riitta Hammarberg
Christina Huurre
Pirjo Klemola
Susanna Suorttanen
Petri Tulonen
Katariina Almgren vs
Ekin Kuzukiran vs

ALTTOVIULU
Jasmine Beams sooloaltisti vv
Mari Viluksela sooloaltisti vs
Juhani Forsman **
Sauli Kulmala
Noora Pelto-Aho
Ulla Perksalo
Jouni Rissanen
Ramona Wolin-Takala

SELLO
Roi Ruottinen soolosellisti
Andreas Helling *
Katja Kolehmainen **
Eija Huhtala-Krapu
Pekka Laamanen
Larimatti Punelpuro
Anna Westerlund vv
Aslihan Gencgönül vs
Joseph Teeter vs

KONTRABASSO
Mikko Multamäki *
Tomi Laitamäki **
Per Björkling
Matti Kariluoto
Aapo Kyyhkynen

HUILU
Katja Ceder * vs
Johanna Kärkkäinen **
Anu Honkanen

OBOE
Takuya Takashima *
Satu Ala **
Jun Saotome

KLARINETTI
Matteo Mastromarino *
Henna Jämsä **
Alessandro Foschini

SAKSOFONI
Joonatan Rautiola *
Miquel Flores y Mula
Ita Nagode

FAGOTTI
Etienne Boudreault *
Jukka Pylkkänen **
Sari Seppelin vs

KÄYRÄTORVI
Tanja Nisonen * vs
Markku Kolehmainen **
Alexis Routley ** vs
Mervi Huttunen
Yi-Ling Shih vs

TRUMPETTI
Lénard Heugen *
Megumi Nakazawa **
Mari Pakarinen vs
Anni Jääskeläinen vs

PASUUNA
Anna-Liisa Lindberg *
Anna-Maija Laiho-Ihekweazu **
Paden Sharp

TUUBA
Nicolas Indermühle * vs
Joel Wendelin *

PATARUMMUT
Ari-Pekka Mäenpää * vv
Jalmari Lintunen * vs
Tommi Kiiski ** vs

LYÖMÄSOITTIMET
Tuomas Tainio *
Jussi Markkanen ** vv
Aki Riihimäki ** vs

HARPPU
Päivi Severeide *

PIANO JA CELESTA
Pasi Helin *

BANJO
Miihkali Jaatinen *

* = äänenjohtaja 
** = varaäänenjohtaja 
vv  = virkavapaalla 
vt = virkaatekevä 

Pieces

Samuel Barber (1910-1981):
Uvertyr The School of Scandal

”Jag skrev alltid som jag själv ville, utan desperata försök att finna de senaste fenomenen... jag skrev som jag ville för mig själv.”

Så här beskrev Samuel Barber, en av 1900-talets centrala amerikanska tonsättare, sina estetiska utgångspunkter kort före sin död. Mitt under modernismens sekel förblev han strikt trogen sitt känslostarka uttryck. Efter det andra världskriget blev hans musik ställvis skarpare och tog intryck av nyklassicismen, men inte heller då tog han avstånd från sina romantiska utgångspunkter. Barbers produktion blev inte speciellt omfattande. Hans mest kända verk är det otroligt populära Adagio för stråkar, men de mest betydande verken är hans två operor, tre konserter och övriga orkesterverk samt de många vokalverken.

Uvertyren The School of Scandal (1931; Skandalskolan) var Barbers första orkesterverk och befäste hans position i musiklivet i USA. Verket har hämtat sin inspiration och sitt namn från engelsmannen Richard Brinsley Sheridans populära restaurationskomedi från år 1777. Berättelsen flätas samman av olika kärlekstrassel, men i uvertyren var Barbers målsättning snarare att uttrycka dramats anda än dess händelser.

För att vara ett första orkesterverk är The School of Scandal orkestrerat med anmärkningsvärd känslighet och verket klingar livfullt och transparent. Tonen är ljus och snarare spirituell än direkt komisk. Verket är uppbyggt i traditionell sonatform med ett fartfyllt huvudtema, oboens vackert sångbara sidotema, en kompakt genomföring samt en repetition av teman.

 

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Igor Stravinsky (1882-1971):
Konsert för piano och blåsare

Largo – Allegro – Maestoso
Larghissimo
Allegro – Agitato – Lento – Stringendo

Pianot var Igor Stravinskys eget instrument och han komponerade frekvent sittande vid pianot, ofta även på pianots villkor. Han var ändå inte någon virtuos pianist-tonsättare likt Rachmaninov, Bartók eller Prokofjev, och under sina vuxna år framförde han enbart sina egna pianoverk offentligt, och detta enbart under perioden från mitten av 1920-talet till slutet av 1930-talet.

Konserten för piano och blåsare, som färdigställdes i april 1924, komponerade Stravinsky avsiktligt för sig själv. Uruppförandet under ledning av Serge Koussevitzky skedde i Paris i maj 1924, varefter Stravinsky reserverade rätten att framföra verket under de följande fem åren och under denna tid spelade verket nästan femtio gånger.

Konserten kom till under de första åren av Stravinskys nyklassicistiska period och är en kombination av rytmisk livlighet, stränghet i uttrycket och en klarhet i klangen som föds ur den till blåsare begränsade orkestern. Ställvis förenas reminiscenser av Bachs och Czernys stilar med influenser av jazz och ragtime.

Den första satsen börjar likt barockens franska uvertyrer med blåsarnas värdiga och festliga inledning med punkterade rytmer, för att sedan fortsätta med det snabba och rytmiskt mekanistiskt nyckfulla mellanpartiet. I slutet av satsen återvänder vi kort till stämningarna i början. Den långsamma mittersta satsen har såväl meditativa och känsligt poetiska som mörka och dystra stämningar. Finalen är en fartfylld sats i toccatastil, som innan det avslutande rycket för en stund blir allvarsam och reminiscerar över inledningen till den första satsen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

 

George Gershwin (1898-1937):
Rhapsody in Blue

George Gershwins Rhapsody in Blue för piano och jazzorkester färdigställdes i början av år 1924 på uppmaning av den kända big band-ledaren Paul Whiteman. Gershwin hade endast några veckor tid att komponera stycket, men under en viss tågresa började muserna le mot honom och nästan hela verket kom till honom där i den stunden. I arrangemang av Ferde Grofé blev verket en jättelik framgång, och senare gjorde Grofé även två andra arrangemang av verket: för en teaterorkester med 21 musiker och för symfoniorkester.

Titeln Rhapsody in Blue (Blå rapsodi) syftar inte på färgen blå utan på sk. ”blå toner” (blue notes), som förekommer i blues och jazz och ligger mellan de vanliga moll- och durterserna. Även i verkets rytmer och harmonier hör man stämningarna av blues- och jazzepoken, och verket är en av de mest kända och trovärdiga föreningarna av jazz och klassisk musik.

Få inledningar av verk stannar kvar i lyssnarnas medvetande lika effektivt som Rhapsody in Blues låga klarinettdrill, som glider som en löpning (eller delvis som glissando) till det övre registret. Verket har fem teman som förenas av ett slags löst hållen familjäritet och som behandlas på många olika sätt. Den tydligaste hållpunkten utgörs av det långsamma motivet, ofta kallat kärlekstemat, som får ett uttryck som hänvisar rent av till Tjajkovskijs eller Rachmaninovs romantik. Till sin form är verket fritt, genuint rapsodiskt. Gershwin konstaterade en gång: ”Att komponera en rapsodi är egentligen inte så svårt, ifall man bara kan hitta på melodier.” Det kunde Gershwin.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Roy Harris (1898-1979):
Symfoni nr 3

Roy Harris hörde till de mest betydande amerikanska tonsättarna i sin generation, och symfonierna utgör den viktigaste delen av hans produktion. Han komponerade 13 egentliga numrerade symfonier  och därutöver även en mängd andra verk i vilkas titlar ordet ”symfoni” ingår, bl.a. körverket Symphony for Voices samt American Symphony för jazzorkester. I hans produktion ingår även ca 200 andra verk, men Harris är främst känd som just symfoniker.

Den tredje symfonin (1939) är den mest ansedda och spelade av Harris symfonier. Efter att Bostons symfoniorkesters dirigent Serge Koussevitzky hade dirigerat uruppförandet av den beskrev han den som ”det första verkligt stora orkesterverket skrivet i Amerika”.

Som symfoniker hämtade Harris intryck av Sibelius, och liksom dennes sjunde symfoni är även Harris tredje symfoni skriven i en sats. Den karaktäriseras av en tät, nästan av naturkrafter framtvingad, princip om organisk tillväxt. Trots att verket är relativt kort, under tjugo minuter, hinner det skapa breda klanglandskap.

Harris strukturerade verket i fem huvudavsnitt. Den inledande satsen, dominerad av stråkarnas tillväxt med långa linjer, karaktäriserade han som ”tragisk”, men i de två följande huvudavsnitten (lyrisk och pastoral) blir stämningen ljusare. Symfonins kärna är ett dramatiskt parti, karaktäriserat som en ”fuga”, men trots skiktningen av materialet är det inte en fuga i läroboksstil. Symfonin slutar med ett tragiskt färgat avsnitt, till takten av pukornas ihärdiga steg.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Aaron Copland (1900-1990):
Billy the Kid, orkestersvit

The Open Prairie (Den öppna prärien)
Street in a Frontier Town (Gata i en gränsstad)
Card Game at Night (Prairie Night) (Nattligt kortspel)
Gun Battle (Eldstrid)
Celebration Dance (after Billy's Capture) (Fest efter att Billy har tillfångatagits)
Billy's Death (Billys död)
The Open Prairie Again (Den öppna prärien)

Genom sitt arbete kom Aaron Copland att långt definiera bilden av 1900-talets amerikanska musik. Förutom att han deltog i att befästa den från Stravinsky härstammande rytmiskt effektiva och energiska nyklassicismen som ett slags grundstil i sitt lands musik undersökte han genom sina verks teman och motiv olika sidor av det amerikanska, såväl verkliga som mytiska. Den här ådran företräds av den berömda balettrilogin från hans mellanperiod, med Billy the Kid (1938), Rodeo (1942) och Appalachian Spring (1944).

Titelkaraktären i Billy the Kid är en verklig person, en laglös som dog redan som 21-åring men som under sina några levnadsår uppnådde ett legendariskt rykte. Hans riktiga namn var Henry McCarty (1859-1881), och för en del var han ett offer för sitt tragiska livsöde, för andra en sinnessjuk psykopat. Coplands balett är uppbyggd kring hans berättelse men skapar samtidigt en livlig bild av stämningarna i vilda västern under 1800-talet.

Av den drygt en halv timme långa baletten gjorde Copland en kortare orkestersvit, där satserna följer på varandra utan pauser. Numera framförs verket oftast i denna version. Det börjar med öde men även mäktiga präriestämningar, kastar sig in myllret i gränsstaden i vilda västern som vaknar till en livlig dag, det nattliga kortspelets lyriska vilostund, en intensiv revolverkamp, de muntra feststämningarna efter att man fångat Billy, Billys död och därefter igen den öppna präriens stämning, som om prärien vore något evigt och bestående och jämfört med den människornas öden flyktiga och förgängliga.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka