Håvard Gimse, kasvokuva

This is a past event.

Bara nätkonsert: Lyrisk pianokväll

Eivind Aadland, dirigent
Håvard Gimse, piano
Åbo filharmoniska orkester

Richard Strauss: Preludium ur operan Capriccio
Wolfgang Amadeus Mozart: Pianokonsert nr 23 A-dur
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 3 Es-dur op. 55, Eroica

Strauss underbara, underhållande och inspirerande operamelodier inleder och avslutar kvällen som dirigeras av Eivind Aadland. Från Aadlands och Håvard Gimses hemland Norge kommer även Griegs Lyriska svit, en orkestersvit med arrangemang av fyra pianostycken. Gimse hör till Skandinaviens mest kända pianostjärnor och han uppträdde för en full sal tillsammans med ÅFO år 2018. Nu ger sig stjärnan i kast med klassicismen och uttolkar Mozarts 23:e pianokonsert.

Vi värdesätter din säkerhet. Läs mera on säkerhet.

Artists

Eivind Aadland, kasvokuva
Eivind Aadland
dirigent
Eivind Aadland, kasvokuva
Eivind Aadland
dirigent

Eivind Aadland hör till Norges ledande dirigenter och hans tolkningar av den klassiska och romantiska repertoaren präglas av såväl historisk precision som nya insikter. Han är bekant för publiker överallt i Australien och Östasien eftersom han har turnerat mycket inom området och varit förste gästdirigent för Queenslands symfoniorkester åren 2011-2013.

År 2020 inledde Aadland sin period som chefdirigent och konstnärlig ledare för Tasmaniens symfoniorkester. Åren 2004-2010 var han chefdirigent och konstnärlig ledare för Trondheims symfoniorkester. Aadland arbetar även tillsammans med bland andra Belgiens nationalorkester, Souls filharmoniska orkester och Oslo filharmoniska orkester.

Aadland är en passionerad förespråkare för den norska musiken och hans omfattande diskografi innehåller verk av norska tonsättare som Irgens-Jensen, Schjelderup, Groven och Nordheim. Han är även engagerad i nästa generations musiker och ger av sin tid till utbildningsprojekt och ungdomsorkestrar.

Tack vare sin musikaliska känslighet och sitt lugna ledarskap är Aadland en populär samarbetspartner bland sångare. Aadland har gjort ett flertal produktioner på Den Norske Opera, däribland Don Giovanni, Figaros bröllop och Trollflöjten.

Håvard Gimse, kasvokuva
Håvard Gimse
piano
Håvard Gimse, kasvokuva
Håvard Gimse
piano

Håvard Gimse föddes i Kongsvinger i Norge och hör till Skandinaviens mest kända pianister. Hans repertoar omfattar över 30 pianokonserter och han är en erkänd soloartist och kammarmusiker. Till Gimses kommande debuter hör framträdanden med Atlanta Symphony, Philharmonia Orchestra och Orchestre Dijon Bourgogne samt en skiva tillsammans med cellisten Truls Mørk.

Gimse hör till Nordens viktigaste inspelande artister. Han har fått ett flertal pris och strålande recensioner. Gimse har fått priserna Diapason d’Or och Gramophones Editor’s Choice och hans inspelningar av Schuberts och Schumanns musik tillsammans med violinisten Henning Kraggerud var en av kandidaterna till det norska Spellemann-priset.

I Norden har Håvard Gimse uppträtt tillsammans med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, de filharmoniska orkestrarna i Oslo och Bergen, Finlands och Danmarks radios symfoniorkestrar samt Norrköpings symfoniorkester. Han har även uppträtt tillsammans med symfoniorkestrarna i Baltimore och Birmingham, Liverpools kungliga filharmoniska orkester, Prags symfoniorkester, Frankfurts radios symfoniorkester och Belgiens nationalorkester.

Håvard Gimse har vunnit Steinwaypriset år 1995, Griegpriset år 1996, Sibeliuspriset år 2004 och de norska kritikernas pris år 2011. Gimse är konstnärlig ledare för Oslo kammarmusikfestival. Han är även pianoprofessor vid Norges musikakademi.

Pieces

Richard Strauss (1864-1949):
Preludium ur operan Capriccio

En central fråga för varje operakompositör är förhållandet mellan text och musik. Richard Strauss, kompositör av flera mästerliga operor, ställde denna fråga i centrum i sin sista opera Capriccio. Verket hade premiär mitt under det andra världskriget i oktober 1942 på nationalteatern i München. Ett knappt år senare förstördes teatern i de allierades bombningar.

I Capriccio sökte sig Strauss långt bort från krigets förkrossande stämningar, till 1770-talet i grevinnan Madeleines slott i närheten av Paris. Det är grevinnans födelsedag, som livas upp av kärlekspilar som flyger åt många olika håll. Musikern Flanard och poeten Olivier är bägge förtjusta i grevinnan, som till slut ber dem att göra en opera kring förhållandet mellan text och musik. Grevinnan kan dock inte välja mellan sina två beundrare: ”Om man väljer den ena förlorar man den andra.”

Capriccio blir till en elegant komedi utan större passionerade utbrott eller spänningar. Operan börjar med en inledning (preludium) för stråksextett, som i slutet visar sig vara den musik som grevinnan och hennes gäster har lyssnat till. Musiken domineras av en romantiskt fylligt men samtidigt känsligt klingande textur, berikad av en mångfacetterad kontrapunkt, men där den släta ytan livas upp av några mer passionerade utbrott. Samtidigt kan man ana en vemodig värme – kanske den åldrande Strauss långsamt blev medveten om att han i Capriccio tog avsked av den för honom så kära kompositionsformen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791):
Pianokonsert nr 23 A-dur K. 488

Allegro
Adagio
Allegro assai

Mozart komponerade flera pianokonserter redan på 1770-talet under sin Salzburgperiod, men hans egentliga guldålder för pianokonserter inföll först efter att han sommaren 1781 slog sig ner som fri konstnär i Wien. Tillsammans med konserterna i Ess-dur och c-moll bildar A-durkonserten en grupp med tre konserter (nr 22-24) som Mozart komponerade vintern 1785-86 inför konserterna under fastan följande vår. Samtidigt arbetade han även med operan Figaros bröllop.

Av de tre konserterna är A-durkonserten till gestalten den mest poetiska. Mozart lämnade bort de strålande trumpeterna och pukorna och bytte ut oboerna mot de mjukare klarinetterna, som han i sina pianokonserter använde endast i dessa tre verk från samma vinter. Blåsarna har mycket riktigt en viktigare och mer självständig roll i verket än vad som var brukligt i tidens orkestermusik.

Den första satsen inleds med ett vackert och balanserat tema, som ofta har jämförts med de inledande teman i klarinettkvintetten och -konserten, även de i A-dur. I pianoexpositionen inför Mozart ett nytt tema i stråkarna, och detta tema får en viktigt position i genomföringen. Den långsamma satsen går i den för Mozart ovanliga tonarten fiss-moll och hör med sina introverta pianomeditationer och smekande orkestertexturer till de mest berörande långsamma satserna i hans produktion. Med sin livsglädje och sina ymniga vändningar sliter sig finalen från den långsamma satsens stämningar. Mozarts uppfinningsrikedom triumferar i satsen, och trots att den innehåller några avsnitt i moll kan inget kuva den framåtrusande musiken.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Ludwig van Beethoven (1770-1827):
Symfoni nr 3 Es-dur op. 55, Eroica

Allegro con brio
Marcia funebre: Adagio assai
Scherzo: Allegro vivace – Trio
Finale: Allegro molto – Poco andante - Presto

Ingen kompositör har revolutionerat symfonins gestalt så radikalt som Beethoven, och inget enskilt verk har på samma sätt stått i centrum för denna revolution som hans tredje symfoni, Eroican. I och med den fick symfonin som genre en helt ny innebörd. Redan då var symfonin den mest ansedda av instrumentalmusikens former, men efter Beethoven måste varje symfoni sträva till att vara något mer en ”bara” en komposition: en personlig manifestation av sin upphovsmans högsta ideal och strävanden.

Utkastet till Beethovens tredje symfoni blev klart i oktober 1803 och det slutliga orkesterpartituret följande vår. Beethoven tillägnade till en början verket till Napoleon, men efter att han hört att denne låtit utropa sig till kejsare raderade han i vredesmod dedikationen och ändrade den istället till ”för att fira minnet av en stor man”.

Vem har hjälten som Beethoven avsåg? Troligen inte någon enskild person utan mer abstrakt tanken på en hjälte. En sådan var till exempel den mytiske Prometheus som Beethoven hade komponerat en balett om år 1801. Genom att använda ett tema lånat ur baletten som grund för Eroicans final gav han på ett idealistiskt sätt symfonin ett programmatiskt innehåll som hänvisar till Prometheus. Det är lätt att tänka sig att Beethoven drogs till en hjälte som Prometheus, som stal elden från gudarna och gav den till människorna, riskerande sitt eget öde.

Det revolutionära i Eroican kommer fram såväl i verkets form som i dess inre gestalt. Redan längden på 50 minuter var något alldeles nytt i symfonins historia, men nytt var även verkets emotionellt exceptionellt rika och breda innehåll.

Även om verket följer symfoniernas traditionella fyrsatsiga helhetsform innehåller varje sats originella lösningar. Jämför med Haydns och Mozarts symfonier har den första satsen en alldeles ny pregnans och episk karaktär. Genomföringen har växt till enorm storlek och mitt i den presenterar Beethoven efter en dissonant kulmination ett helt nytt tema, som visar sig vara viktigt.

Den långsamma satsen är för ovanlighetens skull en sorgmarsch, som är lätt att uppleva som en sats ”till minne av en stor man”. Berikande element i satsen är ett ljust parti i dur, en intensiv dubbelfuga och lite senare ett plågsamt utbrott. Till slut fragmenteras sorgmarschtemat, faller sönder och liksom dör bort.

Den tredje satsen är ett scherzo som pulserar av rytmisk energi. Beethoven befäste scherzot som en dynamisk ersättning för menuetten som tidigare ingått i symfonin. Trioavsnittets stolta valthornsterzett står i kontrast till de yttre satserna, och något liknande hade aldrig tidigare skrivits för valthorn.

Istället för det traditionella rondot eller den vanliga sonatformen är finalen en variationssvit, vars tema är det tidigare nämnda motivet ur Beethovens balett Prometheus. Lika enkelt som finalens huvudtema, lika mångdimensionellt är satsens innehåll: balettliknande elegans, kontrapunktiska vändningar, militärmarschens heroiska eufori och som kulmen som avbryter musikens ström det ädla och spänningsladdade Poco andante-avsnittet, ur vilket det segerrika slutprestot bryter fram.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka