This is a past event.
Rysk kväll
Julian Rachlin, dirigent
Lukáš Vondráček, piano
Åbo filharmoniska orkester
Pjotr Tšaikovski: Pianokonsert nr 1 b-moll op. 23
Pjotr Tšaikovski: Symfoni nr 5 e-moll op. 64
Lukáš Vondráček visade prov på sitt kunnande för åbopubliken hösten 2019. Nu återvänder pianisten till Åbo konserthus tillsammans med Julian Rachlin. Programmet är en rysk kväll i sällskap av Tjajkovskijs mäktiga och nyansrika produktion. Den romantiska pianokonserten är berömd speciellt för sin magnifika och storslagna första sats. Tonsättaren förhöll sig till en början kritiskt till symfonin men senare har den blivit en av hans mest populära symfonier.
Artists
Dirigenten och violinisten Julian Rachlin är förutom förste gästdirigent för Åbo filharmoniska dirigent även Kristiansands symfoniorkesters förste gästdirigent samt konstnärlig partner vid Royal Northern Sinfonia. Julian Rachlin hör till vår tids mest lovprisade artister. Under sin över trettio år långa karriär har Rachlin arbetat världen över som dirigent, solist, kammarmusiker, lärare och konstnärlig ledare, och han har även spelat in skivor. Som violinist har Rachlin uppträtt tillsammans med praktiskt taget alla betydande orkestrar och dirigenter och som dirigent har han uppträtt på alla världens viktigaste konsertscener. Hans framträdanden har förtjusat publiker över hela världen och genom sina tolkningar har han befäst sin position bland de främsta inom den klassiska musiken.
Till höjdpunkterna under senaste tid hör hans solistiska uppträdanden tillsammans med Münchens och Los Angeles filharmoniska orkestrar och hans framträdanden som dirigent med till exempel Chicagos symfoniorkester, Israels filharmoniska orkester och Wiens symfoniorkester.
Rachlin har även samarbetat inom digitala installationer och arbetat med bland andra John Malkovich, Sir Roger Moore och Gerard Depardieu. Den av Rachlin grundade musikfestivalen ”Julian Rachlin and Friends” har blivit internationellt populär. År 2021 blev han konstnärlig ledare för Herbstgold-Festivalen i Esterházypalatset i Eisenstadt. Rachlin har grundat ”Julian Rachlin and Friends Foundation” som stöder begåvade unga musikers karriärutveckling. Sedan år 1999 har Rachlin undervisat vid Wiens privata musik- och konstuniversitet. Rachlin är även UNICEFs goodwillambassadör.
Rachlins skivinspelningar för skivbolagen Sony Classical, Warner Classics och Deutsche Grammophon har fått god kritik. Julian Rachlins instrument är en Stradivariusviolin från år 1704 och en Lorenzo Storioni-viola från år 1785. Instrumenten ägs av Dkfm. Angelika Prokopp-institutet.
Lukáš Vondráčeks anseende som en begåvad och mogen musiker föds ur hans naturliga musikaliket och unika teknik. Efter den senaste tidens debuter med symfoniorkestrarna i Chicago, Pittsburgh och London är Vondráčeks säsong full är höjdpunkter. Under säsongen 2021/22 debuterar han med Los Angeles filharmoniker och återvänder till flera ansedda orkestrar, som orkestrarna i Baltimore och Chicago under ledning av Marin Alsop.
Under det senaste decenniet har Vondráček rest världen över och arbetat med orkestrar som symfoniorkestrarna i Philadelphia, Tasmanien och Sydney, Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra och Frankfurts radios symfoniorkester.
Vondráček uppträdde för första gången offentligt som fyraåring och debuterade redan år 2002 som femtonåring med Tjeckiska filharmoniska orkestern och Vladimir Ashkenazy. Debuten följdes av en stor turné i USA år 2003. Vondráček har blivit erkänd över hela världen och fått många internationella priser. Av priserna kan speciellt nämnas segrarna i Drottning Elisabeth-tävlingen i Bryssel år 2016 samt Hilton Heads och San Marinos internationella pianotävlingar.
Efter sina studier vid musikakademien i Katowice och konservatoriet i Wien tog Vondráček konstnärsdiplom från New England-konservatoriet i Boston under ledning av Hung-Kuan Chen och utexaminerades med toppbetyg år 2012.
Pieces
Allegro non troppo e molto maestoso – Allegro con spirito
Andante semplice – Prestissimo – Tempo I
Allegro con fuoco – Molto meno mosso – Allegro vivo
Pjotr Tjajkovskijs första pianokonsert hör numera till konsertlitteraturens mest älskade verk men till en början hade verket motgångar. Tjajkovskijs nära kompositör- och pianistvän Nikolaj Rubinstein avfärdade verket helt och hållet på julaftonen 1874 efter att ha hört kompositören spela det för honom. Tjajkovskij själv märkte saker att ändra i konserten och reviderade verket upprepade gånger såväl i den första (1879) som den andra (1889) publicerade versionen. De flesta revisionerna gällde den av Rubinstein kritiserade pianotexturen. Sedermera blev dock även Rubinstein en av konsertens förespråkare.
Verkets inledning är unikt effektfull och fängslande då ackorden som breder ut sig över hela klaviaturen ackompanjerar orkesterns strömmande sångbara melodi. Inledningen är intressant även såtillvida att den istället för i huvudtonarten b-moll går i Dess-dur och dess ståtliga tema inte återvänder en enda gång under hela verkets lopp. Den fantastiska inledningen följs av en snabb huvudsats i sonatform i vars tematik Tjajkovskij har använt ukrainsk folkmusik.
Den långsamma satsen börjar lugnt och lyriskt känsligt, men mitt i satsen har Tjajkovskij överraskande placerat ett virtuost och rytmiskt livligt scherzoparti, i vilket har han använt en fransk chansonette som tema. Finalen är fartfyllt dansant musik med tematik hämtad ur ukrainsk folkmusik liksom i den första satsen. Det andra temat låter Tjajkovskij mot slutet växa till en mäktig melodiflod, som i sin eftertrycklighet på sätt och vis utgör en andra bärande pelare tillsammans med den första satsens inledning.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Andante – Allegro con anima
Andante cantabile, con alcuna licenza
Valse: Allegro moderato
Finale: Andante maestoso – Allegro vivace – Meno mosso
I sin produktion balanserade Pjotr Tjajkovskij å ena sidan mellan det ryska och det internationella, å andra sidan mellan det allmänna och det privata. Dessa stämningar färgade även tillkomsten av hans femte symfoni (1888) och har delvis styrt tolkningarna av verkets innehåll.
I början av år 1888 gjorde Tjajkovskij sina första turné i Västeuropa, under vilken han träffade bland annat Brahms och Grieg och upplevde att han fick en djupare kontakt med den centraleuropeiska symfonitraditionen än tidigare. När han senare samma år började komponera sin femte symfoni strävade han fullt medvetet till att skapa ett verk som skulle gå att jämföra med de stora centraleuropeiska mästerverken.
Spänningen mellan det allmänna och det privata ingår i den femte och mer allmänt även i det programmatiska innehållet i Tjajkovskijs tre sista symfonier (nr 4-6). Dessa tre symfonier utgör hans mest eftertryckliga produktion som symfoniker. Tjajkovskij gav inte en enda av dem ett officiellt, i partituret tryckt program, men han skissade sådana för sig själv som utgångsläge för kompositionsarbetet. Tjajkovskijs ovilja att publicera programmen hörde troligen ihop med deras djupt personliga karaktär.
Av de brottstycken av programmet till den femte symfonin som har bevarats återspeglar inledningen till den första satsen underkastelsen inför ödet och det snabba huvudavsnittet ”klagan, misstankar och kamp mot XXX”. Vad detta mystiska ”XXX” kunde vara har endast spekulerats om, men allmänt har man föreslagit Tjajkovskijs homosexualitet och den sociala och mentala press som den gav upphov till. Den musikaliska symbolen för ödet är ett mottomotiv som presenteras genast i början av den första satsen och vars olika versioner i olika satser återspeglar verkets psykologiska utveckling. Tjajkovskij lånade motivet ur Glinkas opera ”Livet för tsaren” där det sjungs till orden ”Låt inte sorgen ta överhanden”.
Den långsamma satsen är känd för den symfoniska litteraturens troligen mest berömda valthornssolo. Satsens lugna stämning rubbas dock när mottomotivet två gånger bryter fram i en hotfull bleckblåsversion. I den elegant gungande valsen hör vi mottomotivet i en anspråkslös och diskret version riktigt i slutet av satsen. I finalen blir mottomotivet en segersymbol. Vi hör det genast i början av satsen som en majestätisk bred hymn, det ingår aktivt i satsens tumult och avslutar till sist verket i jublande stämningar.
Tillväxten från den dystra inledningen till finalens segerfest och tanken på ”ödet” för tankarna till Beethovens Ödessymfoni. På ett liknande sätt blir den sista satsens segerfest även hos Tjajkovskij så storstilad att den enskilda människans kamp med sitt öde får en kollektiv innebörd, det privata blir allmänt. Samtidigt har den femte symfonin fått positionen som den stora ryska segersymfonin, och därmed är denna symfoni som Tjajkovskij avsåg som sin mest internationella även ett starkt nationellt mästerverk.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka