Göran Söllscher pitelemässä kitaraa otelauta poskessaan kiinni.

This is a past event.

Under medelhavets sol

Olli Mustonen, dirigent
Göran Söllscher, gitarr
Åbo filharmoniska orkester

Gioachino Rossini: Uvertyr till operan Wilhelm Tell (längd 12')
Antonio Vivaldi: D-durkonsert (längd 12')
Joaquín Rodrigo: Fantasia para un gentilhombre (längd 22')
Paus, längd 20'
Carl Nielsen: Symfoni nr 2 op. 16 ”De fyra temperamenten” (längd 30')

Wilhelm Tells fartfyllda och energiska uvertyr anger tonen för kvällens stämning. Huvudrollen under Olli Mustonens konsert innehas av gitarren. Italienaren Vivaldis ljusa och eleganta barockkonsert och spanjoren Rodrigros fantasi som bygger på sex danser från 1600-talet bildar en stämningsfull helhet. Medelhavets sol lyser i bägge gitarrverken och de framförs av den virtuosa gitarristen Göran Söllscher. I Nielsens symfoni växlar stämningen mellan de fyra olika temperamenten.

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

I konstnärlig ledare Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. 

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

Göran Söllscher kasvokuva
Göran Söllscher
gitarr
Göran Söllscher kasvokuva
Göran Söllscher
gitarr

Ingen har betytt lika mycket för den klassiska gitarren i Sverige som Göran Söllscher. Han tillhör den allra yppersta eliten av klassiska gitarrister i världen. Sedan vinsten i Concours International de Guitarre (i Paris 1978) har Söllscher spelat in ett 20-tal skivor på Deutsche Grammophon.

Han studerade för den legendariske pedagogen Per-Olof Johnson vid Musikhögskolan i Malmö, och är numera själv professor vid samma institution. Han turnerar sedan många år världen över, och i Japan har han kommit att bli särskilt uppskattad, med mer än 15 turnéer.

Han har också under åren samarbetat med många av världens ledande solister, och har fått ett stort antal soloverk och konserter sig tillägnade.

Hösten 2017 genomförde Göran en stor turné i Kina, som upprepades redan 2019.  2018 framträdde han bl.a. vid en internationell Gitarrfestival i Liechtenstein, och samma höst gav han konserter i bl.a. Oxford, England.

Han blev 2020 invald i Guitar Foundation of America’s Hall of Fame, något som är mycket få gitarrsolister förunnat.

Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien och har tilldelats Litteris et Artibus år 2007.

Pieces

Gioachino Rossini (1792–1868):
Uvertyr till operan Wilhelm Tell

När Wilhelm Tell fick sin premiär i Paris i augusti 1829 var Rossini 37 år gammal, en man i sina bästa år och en mästare som älskades av den europeiska operapubliken. Överraskande nog kom den att bli hans sista opera, även om han senare komponerade övrig musik.

Vad som än stod bakom Rossinis överraskande beslut kom han i alla fall av ståtligt avsluta sin operakarriär på toppen. Med sina fyra timmar är Wilhelm Tell Rossinis mest omfattande och ambitiösa verk, en underbar syntes av element ur italiensk bel canto och fransk pompös grand opéra. Verket bygger på en pjäs av Friedrich Schiller och utspelar sig i de schweiziska alperna under 1200-talet. I mittpunkten av händelserna står den legendariske schweiziske bågskytten Wilhelm Tell, som tar upp kampen mot de österrikiska ockupanterna.

Operans omfattande uvertyr framförs ofta som ett självständigt konsertverk, då den blir till en helhet som liknar en symfonisk dikt som pejlar operans stämningar. Uvertyren börjar med ett lyriskt och stämningsfullt avsnitt med fem cellon, som man ofta har tolkat som en beskrivning av Wilhelm Tells lugna familjeliv. Den följs av en beskrivning av en storm, färgad av traditionell men effektiv stormretorik, som ett omen om de kommande striderna, men den lugnar sig ändå och blir ett idylliskt alplandskap frammålat av det engelska hornet. Trumpeten kallar till strid och leder till uvertyrens mest kända, på många sätt parodierade och slitna men ändå oemotståndligt effektiva avslutande avsnitt, men för uvertyren till dess strålande slut.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Antonio Vivaldi (1678–1741):
Konsert D-dur för luta (här gitarr), två violiner och basso continuo RV 93

Allegro giusto
Largo
Allegro

I sin mångsidighet var Vivaldi en typisk barockkompositör. Enligt behov komponerade han såväl kammarmusikaliska sonater och olika sakrala verk som en stor mängd operor. Vivaldi är ändå främst ihågkommen för sina konserter, och med dem han gjorde han sitt historiskt sett mest betydande livsverk. Allt som allt komponerade han nästan 500 konserter, som hade en stor betydelse för genrens senare typiska tresatsiga formen snabb-långsam-snabb och även i befästandet av annan konsertpraxis.

Även om Vivaldi ofta har anklagats för att upprepa sig själv var han i själva verket en av barockens mest uppfinningsrika och experimentella tonsättare. Det här syns i konserterna redan genom att han i dem mångsidigt prövade olika soloinstrument och solistgrupper. I ljuset av hans egen virtuositet som violinist är det ingen överraskning att nästan hälften av konserterna är skrivna för violinsolist. En egen liten grupp bildar de under 1730-talet färdigställda fyra konserterna för luta, som numera oftast framförs på gitarr.

Den mest kända av Vivaldis lutkonserter är konsert D-dur (RV 93). Den börjar med en fräsch och solig snabb sats, vars upprepande tema, alltså sk. ritornello, alternerar med gitarrens solorepliker. Stämningen berikas av de några vändningarna i moll. Mitt i verket finns den stadigt och lugnt framåtstegande långsamma satsen, och även här övergår musiken stundvis i allvarsam moll. Den avslutande satsen har en energisk triolpuls som för tankarna till den italienska folkdansen tarantella.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Joaquín Rodrigo (1901-1999):
Fantasía para un gentilhombre

Villano y ricercar
Españoleta y fanfarria de la caballería de Nápoles
Danza de las hachas
Canario

Spanjoren Joaquín Rodrigo, som blev blind som treåring, hör till de tonsättare som har blivit kända framförallt tack vare ett favoritverk. I hans fall är det gitarrkonserten Concierto de Aranjuez (1939). Rodrigo komponerade ändå en bred och mångsidig produktion, i vilken ingår även gitarrkonserten Fantasía para un gentilhombre (Fantasi för en gentleman; 1954) som har börjat uppnå samma popularitet som Aranjuezkonserten. Verket är komponerat för mästargitarristen Andrés Segovia, och av allt att döma är det just han som är gentlemannen i titeln.

Tematiken i fantasin bygger på den spanska barockkompositören Gaspar Sanzs (1640–1710) sologitarrdanser, och satsernas titlar i Rodrigos verk är hämtade direkt från Sanzs stycken. Verket får stundvis en tydlig barocknyans, som kompletteras av romantiskt, nyklassicistiskt och folkmusikaktigt material. Verket domineras av en tät dialog mellan orkestern och gitarren.

Verket börjar med den lugna och balanserade Villano y ricercar. Villano är en lugn dans, uppbyggd kring en upprepande harmonisk figur, och den blir i slutet av satsen till en fugalik ricercare. I satsen  Españoleta y fanfarria de la caballería de Nápoles domineras de yttre avsnitten (Españoleta) av en sorgmodigt vacker och stämningsfull melodi, som kontrasteras mot de mittersta avsnittets slagkraftiga rytmiska figurer och de napolitanska ryttarnas fanfar som gestaltar sig ovanför dem. Danza de las hachas (Yxdans) är en målmedveten danssats, och verket avslutas av den ljusa Canario som är komponerad i stilen av en folkdans från Kanarieöarna.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Carl Nielsen (1865–1931):
Symfoni nro 2 op. 16, De fyra temperamenten

Allegro collerico
Allegro comodo e flemmatico
Andante malincolico
Allegro sanguineo – Marziale

Läran om de fyra temperamenten uppstod redan under antiken. Enligt den definierar kroppsvätskorna människans grundväsen: sangvinisk (glad), kolerisk (hetsig), melankolisk (dyster) eller flegmatisk (långsam). Även om läran kullkastades redan under renässansen har den erbjudit inspiration för många konstnärer efter det.

Någon gång kring sekelskiftet 1900 såg Carl Nielsen i en bykrog på Själland ett naivistiskt träsnitt, vars fyra delar beskrev de fyra temperamenten. Även om han ansåg att bilden var snarast komisk gav den honom idéen till en symfoni som han förverkligade i sin andra symfoni (1901–02). I Nielsens fina symfonisvit innebär den övergången från den delvis av Brahms influerade första symfonin (1891–92) mot hans mogna mästerlighet. Tillsammans med operan Saul og David, som uruppfördes tre dagar innan symfonin, befäste den andra symfonin slutligt Nielsens position som Danmarks ledande tonsättare.

I den andra symfonin förverkligas idéen om de fyra temperamenten så att uttrycket i var och en av satserna domineras av någon karaktär. På detta vis uppstår en fritt programmatisk helhet som öppnar sig i fyra riktningar men samtidigt bibehåller sin symfoniska grundstruktur. Satserna förverkligar den för Nielsen ofta typiska sk. progressiva tonaliteten, där verket avslutas i en annan tonart än det börjar i. Satserna är den koleriskt hetsiga första satsen (h-moll), den flegmatiska och likgiltiga intermezzo (G-dur), den intensivt melankoliska långsamma satsen (ess-moll) och den aktiva sangviniska finalen (D-dur – A-dur).

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka