This is a past event.
Lanterna
Jac van Steen, dirigent
Storioni Trio
Åbo filharmoniska orkester
Ida Moberg: Soluppgång (längd 17')
Sebastian Fagerlund: Lanterna - 7 Settings for violin, cello, piano and symphony orchestra (uruppförande) (längd 23')
Paus, längd 20'
Anton Bruckner: Symfoni nr 1 c-moll (längd 48')
Pianisten Bart van de Roer, violinisten Wouter Vossen och cellisten Marc Vossen grundade Storioni Trio år 1995, och ensemblen hör numera till världens främsta trion. Trion uruppför Fagerlunds trippelkonsert. ”Konserten långsamma femte sats utgör verkets musikaliska kärna, ett slags ljus. I de övriga satserna flyttar vi oss längre från ljuskällan, på samma sätt som en lyktas ljus på havet förändras och blir svagare i enlighet med avstånd, väderförhållanden och vågor”, berättar Fagerlund. Kvällen inleds med det melodiska verket Soluppgång av Moberg, en kompositör samtida med Sibelius. Bruckners rikliga symfoni avslutar konserten.
Artists
Den nederländske dirigenten Jac van Steen studerade orkester- och kördirigering vid Brabant Conservatory of Music. Han deltog i BBC Conductors-seminariet år 1985 och har därefter haft en bråd karriär och dirigerat Europas främsta orkestrar. Han har varit musikalisk ledare och chefdirigent för Nederländernas nationalbalett. För närvarande är han förste gästdirigent för Ulsters orkester och Prags symfoniorkester.
Jac van Steen debuterade vid Opera North och Volksoper i Wien år 2013. År 2015 debuterade han framgångsrikt vid Garsington Opera. Han har återvänt ett flertal gånger till Opera North och uppträder årligen vid Volksoper i Wien och två gånger i året vid Garsington Opera. Han uppträder även regelbundet med flera brittiska orkestrar som Philharmonia Orchestra, CBSO, Royal Philharmonic och Ulster Orchestra. Jac van Steen har gjort flera inspelningar för BBC och hans konserter har sänts i direktsändning. Han har även gjort flera inspelningar med olika orkestrar.
Vid sidan av sin verksamhet som dirigent ägnar han sig åt undervisning och är professor i dirigering vid kungliga musikkonservatoriet i Haag. Han arbetar regelbundet även vid Royal Northern College of Music och Chetham School of Music (Manchester) samt Royal Academy och Royal College of Music (London).
Bart van de Roer, piano
Wouter Vossen, violin (Laurentius Storioni, Cremona 1794)
Marc Vossen, cello (Giovanni Celoniatus, Turin ca.1730–1740)
Storioni Trio anses allmänt vara en av världens ledande pianotrion. Trion grundades år 1995 och har fått sitt namn av Wouter Vossens violin, som är byggd av Laurentius Storioni år 1794. Den här säsongen fyller ensemblen 25 år. Trion har en bred repertoar, från klassicismen till samtiden.
Storioni Trio har i den ledande holländska tidningen NRC kallats för ”den holländska kulturens flaggskepp”. De uppträder i världens största konsertsalar, inklusive Concertgebouw i Amsterdam, Carnegie Hall i New York och Wigmore Hall i London. Konsertturnéerna för trion över Europa, Asien, Australien och Nordamerika. Vart de än reser förtjusar trion såväl publiken som kritikerna.
Att framföra trippelkonserter hör till kärnan av Storioni Trios repertoar. Trion har beställt ett betydande antal trippelkonserter av bland annat tonsättarna David Lang, Kevin Volans, Willem Jeths, Nico Muhly och Kalevi Aho. Trions inspelning av Beethovens trippelkonsert fick utmärkt kritik av den internationella pressen och skivan fick Gramophone Magazines pris Editor’s Choice.
Trion uppträder regelbundet i radio och TV samt spelar in skivor för olika skivbolag som ARS, BIS, Challenge, Codeex, CPO och Pentatone. Deras CD-skivor finns även på Spotify och iTunes. Alla trions tre medlemmar är konstnärliga ledare för Storionifestivalen som arrangeras i Eindhoven.
Pieces
Soluppgång
Preludium - Verksamhet
Afton
Stillhet
Ida Moberg hör till den finländska musikens bortglömda men under de senaste åren återupptäckta kompositörer. Vid Helsingfors orkesterskola studerade hon bl.a. kontrapunkt under ledning av Richard Faltin och komposition under ledning av självaste Sibelius. Åren 1901–05 studerade hon i Dresden för Felix Draeseke, som ansåg att hon var en betydande begåvning. Moberg presenterade sig som tonsättare med en egen konsert i Helsingfors den 28 februari 1906. Hon kunde ägna sig åt tonsättande tack vare ett arv som hennes långvariga livskamrat Aurora Charlotta (Lotti) Koch fått. De förenades av ett intresse för antroposofi, och medan de bodde i Dresden besökte de Rudolf Steiners föreläsningar.
Mobergs produktion består huvudsakligen av orkesterverk och vokalmusik. Orkestersviten Soluppgång (1907?) representerar en för Moberg typisk harmoniskt rik och klangligt nyanserad senromantik. Verkets satser förenas av en liknande, som ur tystnaden växande och så småningom allt tätare stämning, som återigen avtar mot slutet.
Den första satsen Soluppgång inleds känsligt, som en föraning om den gryende solen, och växer så småningom till dagsljusets fulla glöd. I satsen Preludium – Verksamhet sväller den lyriskt-pastorala melodin till ett brett klangflöde. Afton inleds i en med finsk-nationella färger nyanserad sorgmodig kvällsstämning, som i mitten öppnar sig i dur och även får ett dansant uttryck. I satsen Stillhet balanseras de yttre avsnittens molltoner av det mittersta avsnittets känsliga ljus.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
I Nebbioso -
II Misterioso quasi improvisando -
III Sonoramente -
IV Energico, molto ritmico -
V Adagio di molto -
VI Sognante -
VII Energico ed espressivo
Sebastian Fagerlunds drygt tio konserter utgör en central del av hans produktion, och verkens egna instrumentala och dramaturgiska lösningar ger dem ett personligt uttryck. Verket som nu uruppförs heter ”Lanterna – sju miljöer för violin, cello, piano och orkester” och färdigställdes under våren 2023. Det är den första av hans konserter med mer än en solist.
Den nya konserten har en beskrivande titel liksom de flesta av Fagerlunds konserter. Han har berättat att en utgångspunkt har varit tanken på en lykta (lanterna) på havet: ”När man är nära den syns den tydligt, men när man fjärmar sig från den börjar den blekna och ibland ser man den inte alls, den kan döljas av till exempel vågor eller dimma.” Verket har sju satser, eller rättare sagt ”miljöer”, som spelas utan avbrott och som för oss från inledningens dimmiga situation mot den femte miljöns långsamma sats, verkets kärna, från vilken vi igen drar oss tillbaka mot den energiska avslutningen. Till verkets beställare, Storionitrion, komponerade Fagerlund som förarbete till Lanterna verket Remain (2022), och han har använt material ur dess långsamma sats i konserten.
En konsert för den traditionella trion med violin, cello och piano är en erkänt utmanande utgångspunkt. Fagerlund har närmat sig utmaningen på ett speciellt sätt, där solisterna så småningom börjar delta i klanglandskapet som målas upp av orkester, först i situation II violinen och senare cellon, medan pianot ansluter sig först i början av situation III. Så småningom blandas solisterna och orkestern med varandra.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Allegro
Adagio
Scherzo: Lebhaft — Trio: Langsam
Finale: Bewegt und feurig
Anton Bruckners väg till stor symfoniker var lång och svår. Han var redan närapå 40 år gammal när han för första gången försökte komponera en symfoni, och när han skrev sin första mästarsymfoni (nr 3) hade han redan fyllt nästan 50 år. Fram till dess hade han prövat på några olika kompositionsformer, men när han väl fick smak för symfonier koncentrerade han sig nästan helt och hållet på dem och förutom sina symfonier skrev han endast några få körverk och en stråkkvintett.
Bruckners nio numrerade symfonier föregås av symfoni f-moll från år 1863, men han förkastade den senare och kallade den för enbart en övning. Den första numrerade symfonin, c-mollsymfonin som framförs idag, är skriven 1865-66 och ännu efter den komponerade han ett verk som han lämnade utanför sin serie numrerade symfonier, symfoni d-moll (1869) som fick ordningsnumret ”0” (”die Nullte”).
Bruckner själv dirigerade uruppförandet av den första symfonin i Linz i maj 1868. Framförandet gick av allt att döma inte speciellt bra, men mottagandet var trots det välvilligt och gav en vilseledande bra inledning på Bruckners bana som symfoniker. Hans symfonier fick länge ett huvudsakligen motstridigt eller rentav avvisande mottagande, och först under 1880-talet kunde han befästa sin position som en av sin tids största symfoniker.
Bruckner reviderade ofta sina symfonier, och av den anledningen finns det många olika versioner av dem. Inte heller den första symfonin klarade sig undan ändringar, som Bruckner gjorde år 1891 då han redan bodde i Wien. Därför finns det två kända versioner av symfonin – Linzversionen och Wienversionen. Versionen som han reviderade i Wien publicerades 1893, och det var länge den som oftast framfördes. Linzversionen utkom först år 1935, och den har så småningom kommit att ersätta Wienversionen.
Trots att den första versionen inte ännu företräder Bruckners mästarperiod har den många drag som pekar framåt mot hans senare symfonier, som de många avsnitten som bygger på intensiv upprepning och ostinaton samt de slående rytmerna i scherzot. Å andra sidan är verket, speciellt Linzversionen, mer energiskt och kraftfullt än de senare symfonierna. Bruckner kallade verket för ”den uppkäftiga lilla kvasten” (”das kecke Beserl”).
Den första satsen i traditionell sonatform börjar med marschrytmer över vilka huvudtemat växer fram. Släktskapet med Schuberts stora C-dursymfoni är uppenbart. Sidotemat å andra sidan inleds med vilsamma och lyriska nyanser, men sluttemat sväller igen till en ståtlig kraft, som redan har äkta Bruckner-retorik.
Den andra satsen är ett själfullt adagio, som i slutet växer till en mäktig kulmen. I scherzot bryter de äkta Bruckner-rytmerna fram och begraver nästan det egentliga temat under sig. De yttre avsnittens eftertrycklighet balanseras av det lugna trioavsnittet i dur.
Finalen inleds med ett massivt fortissimo-utbrott, vars rytmiska motiv förebådas redan i slutet av expositionen i den första satsen. Även de från den första satsen bekanta upprepningarna av motiv samt ostinaton återvänder här, men mer eftertryckliga än tidigare. I genomföringen ger Bruckner prov på sin förmåga att skapa konsekvent uppbyggda kulminationer, och på de sista sidorna når verket en ståtlig bleckblåsglans.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka