Mikko Multamäki seisoo kontrabassonsa kanssa.

This is a past event.

Sinuhe, den ensamme

Jonathan Stockhammer, dirigent
Mikko Multamäki, kontrabas
Åbo filharmoniska orkester

Hannah Kendall: The Spark Catchers (längd 10')
Pertti Jalava: Sinuhe – konsert för kontrabas och orkester (uruppförande) (längd 24')
Paus, längd 30'
Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 41 C-dur "Jupiter" (längd 30')

Kendalls fördomsfria inställning till komponerandet har trollbundit lyssnarna. The Spark Catchers uruppfördes på BBC Proms-festivalen år 2017. Den lokala tonsättaren Jalavas konsert är komponerad för ÅFO:s stämledare Mikko Multamäki och konsertens namn syftar på en av verkets satser. ”Sinuhe egyptierns fatalistiska humor, djupa filosofi och äventyrsanda inför de giftiga intrigerna som kastar honom hit och dit gjorde ett stort intryck på mig”, berättar Jalava. Mozarts Jupitersymfoni, en klassicistisk hit, ger konserten en ljus avslutning.

Artists

Jonathan Stockhammer (c) Marco Borggreve
Jonathan Stockhammer
dirigent
Jonathan Stockhammer (c) Marco Borggreve
Jonathan Stockhammer
dirigent

Jonathan Stockhammer har under några år blivit ett känt namn inom såväl opera som den symfoniska repertoaren och den samtida musiken. Han hanterar utmärkt såväl traditionella konserter som annorlunda artister, som unga musiker, rapartister eller stjärnor som Imogen eller Pet Shop Boys.

Opera är en central del av hans repertoar och han har uppträtt regelbundet vid Opéra de Lyon sedan år 1998. Han debuterade vid operan i Zürich år 2019 och återvände dit för att dirigera under säsongen 21/22.

Jonathan Stockhammer har samarbetat med flera kända orkestrar, som Oslos filharmoniker, NDR:s symfoniorkester i Hamburg och Philharmonia Orchestra. Stockhammer njuter förutom av den klassiska musikens olika epoker även av musik som rör sig över gränserna mellan klassisk musik, rock, pop och hiphop. Hans skiva The New Crystal Silence tillsammans med Chick Corea, Gary Burton och Sydneys symfoniorkester vann en Grammy år 2009.

Stockhammer studerade kinesiska och statsvetenskap innan han började studera komposition och dirigering i sin hemstad Los Angeles. Under studietiden gjorde han inhopp vid Los Angeles filharmonikers konserter, varefter han anlitades som assistent till chefdirigenten Esa-Pekka Salonen. Efter slutförda studier flyttade Stockhammer till Tyskland.

Mikko Multamäki
Mikko Multamäki
kontrabas
Mikko Multamäki
Mikko Multamäki
kontrabas

Mikko Multamäki inledde sina studier i kontrabas vid Åbo Konservatorium under ledning av Peter Grans. Studierna fortsatte vid Sibelius-Akademin för Olli Kosonen. Multamäki avlade sin A-examen hösten 1996 med utmärkt betyg.

Hans viktigaste solistiska framträdanden har varit med Åbo filharmoniska orkester i Rautavaaras konsert (2008) och Tubins konsert (2018) samt med Lojo stadsorkester i Bottesinis Grand Duo (2006). Multamäki har deltagit i mästerkurser där han undervisats av bl.a. Jorma Katrama, Duncan McTier och Todor Toshev. Mikko Multamäki blev vice stämledare för Tapiola Sinfonietta år 1993.

Sedan år 2001 har Mikko varit stämledare för Åbo filharmoniska orkester. Mikko är  medlem i Turku Ensemble och en aktiv kammarmusiker. Multamäkis instrument är byggt av Armando Piccagliani i Modena år 1927.

Pieces

Hannah Kendall (f. 1984):
The Spark Catchers

Hannah Kendall föddes i London i en familj med föräldrar från Guyana. Hon har under de senaste tio åren blivit en av de främsta unga brittiska tonsättarna. Kendall är mest känd för sina färgsprakande orkesterverk men i hennes produktion ingår även kammaroperan The Knife of Dawn (London 2016), kammarmusik och vokalverk. Hon studerade i England och har kompletterat sina studier vid Columbia-universitetet i New York.

The Spark Catchers (2017; Gnistfångarna) fick sitt uruppförande vid Promsfestivalen i London i augusti 2017 och hör till de mest spelade av Kendalls verk. Inspirationen till verket kom från Lemn Sissays dikt med samma namn, skriven till öppningen av de olympiska spelen i London 2012. Den beskriver de kvinnliga arbetarnas slit i tändsticksfabriken Bryant and May, som fanns i grannskapet till den nuvarande olympiaparken i London. Kvinnornas uppgift var att vakta och fånga gnistor, som kunde ha tänt eld på hela fabriken.

The Spark Catchers är ett ungefär tio minuter långt verk i en sats, vars fyra avsnitt som följer på varandra utan avbrott har fått sina titlar av stroferna i Sissays dikt. Verket inleds med ”Sparks and Strikes” som är livlig och skarp. I det följande avsnittet ”Molten Madness” fortsätter energin från inledningen men får sällskap av en bredare melodik i basen och mörkare nyanser. ”Beneath the Stars/In the Silver Sheen” är verkets serena och enligt Kendall ”kristallina” lugna avsnitt, som utvecklas och blir intensivt smäckert. Verkets höjdpunkt är den energiska och dynamiska ”The Matchgirls March”.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Pertti Jalava (s. 1960):
Sinuhe – konsert för kontrabas och orkester

I Så har det varit och så skall det förbli – 9/8 Sävbåten (attacca)
Kadens: Sinuhe. Han som är ensam (attacca)
II Ekhnaton. Han som ville leva av sanningen
III Horemheb. Falkens son

Pertti Jalava är känd som en egensinnig kompositör som rör sig fritt såväl inom konstmusiken som jazzen, även om han knappt förenar deras element i sina verk. I hans produktion ingår bl.a. sex symfonier, flera konserter och mycket kammarmusik. Jalavas kontrabaskonsert (2018–2020) är komponerad på initiativ av Mikko Multamäki och tillägnad honom. Undertiteln ”Sinuhe” förenar verket med Mika Waltaris stora roman (1945) som utspelar sig i det forntida Egypten, och verkets tre satser har fått sina titlar av romanens tre centrala karaktärer. Med sina tydligt urskiljbara uttrycksfulla och dramaturgiska element är kontrabaskonserten ett prov på den för Jalavas musik karaktäristiska narrativiteten.

Den första satsen ”Så har det varit och så skall det förbli” växer ur solistens inledande repliker till en fritt flödande och pulserande ström med aktiva figurer i basen. ”Sävbåten”, den senare delen av satsen, flyter lugnare fram i taktarten 9/8 och beskriver hur Sinuhe hittades i en sävbåt när han var liten.

Musiken övergår utan avbrott i basens omfattande solokadens ”Sinuhe. Han som är ensam” och därefter i den andra satsen ”Ekhnaton. Han som ville leva av sanningen”, som ställvis har en ritualistisk känsla, som för att beskriva den verksamhet som faraonen och den religiösa reformatorn bedrev och som hans samtid förfasade sig över.

Den sista satsen ”Horemheb. Falkens son” stiger stilla ner från höjderna, fylld av förväntan, men bryter sedan ut med en rytmisk drivkraft som visar på krigshjältens och den blivande faraonens målmedvetenhet. Inledningens mystiska landskap återvänder ännu en gång, men verket avslutas i en energisk slutstegring.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791):
Symfoni nr 41 C-dur K551, "Jupiter"

Allegro vivace
Andante cantabile
Menuetto: Allegretto – Trio
Molto allegro

Då Mozart komponerade sina tre sista symfonier under sex inspirerade veckor sommaren 1788, över tre år före sin död, kunde han inte ana att de kom att bli hans symfoniska testamente. Det är ändå svårt att föreställa sig ett mer lämpligt verk för att utgöra höjdpunkten på hans karriär som symfoniker än den sista C-dursymfonin. Samtidigt är det hela den klassicistiska symfonins höjdpunkt innan Beethovens symfonier, som redan företrädda nya slags ideal.

Man vet inte med säkerhet om de tre symfonierna framfördes under Mozarts livstid. Det är möjligt att de, eller någon av dem, framfördes hösten 1788 i Wien vid Mozarts beställningskonserter, men det är inte säkert att konserterna genomfördes, och symfonierna kan även ha framförts under hans konsertresor i Leipzig 1789 och Frankfurt 1790. Trots sin kronologiska närhet är symfonierna tre helt egna, självständiga världar: Ess-dursymfonin domineras av en rik värme, g-mollsymfonin av en trotsig tragedi och C-dursymfonin av en ädelhet som sträcker sig mot höjderna.

I sin tids musik är C-dursymfonin såväl till sitt yttre omfång som till sina andliga dimensioner en stor symfoni. Med trumpeter och pukor företräder den en för C-dur typisk högtidlig stil, som finalens kontrapunkt ytterligare betonar, men samtidigt har den ett mer sångbart och introspektivt uttryck och för Mozarts stil typiska kromatiska skuggningar. Sitt namn ”Jupiter” fick verket av violinisten och konsertmanagern Johann Peter Salomon, som slagit sig ner i England.

Redan i de första takternas forteslag och i stråkarnas milt sångbara svar döljer Mozart den första satsens motsatta element. I expositionen ingår tre centrala motiv, där Mozart lånade det sista ur sin basaria ”Un bacio di mano” från samma tid. Den inleder även genomföringen, som efter kulminationen förvillar sig till F-dur, och det behövs ytterligare en dramatisk vändning innan vi återvänder till repetitionen.

Den långsamma satsen domineras av en smäcker sångbarhet, ofta utsmyckad av 1/32-figurer, men i sidotemat hör vi även oväntat mörka drag. Satsen färgas av en nyanserad klangpoesi då Mozart använder sordin i såväl violinerna som violan och förenar stråkar och träblås i olika kombinationer.

Till sin karaktär är menuetten ljus men är ändå ingen traditionell hovdans. I trions robusta fortereplik kan man höra en föraning av finalens inledande motiv.

Symfonins strålande krona är den ståtliga finalen, som förgylls av en riklig kontrapunkt, smidigt infälld i den symfoniska strukturen. Ur det inledande temats första toner föds en figur, bekant från medeltida gregoriansk kyrkosång, och ur den byggs redan i expositionen ett fugato. Även det andra temat bearbetas kontrapunktiskt. Under expositionen placeras de olika motiven ständigt i varierande konstellationer, och den kontrapunktiska virtuositetens höjdpunkt når vi i codan, där Mozart placerar finalens alla fem centrala motiv på varandra.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka