Steven Isserlis, kasvokuva

This is a past event.

Mustonen & Isserlis

Olli Mustonen, dirigent
Steven Isserlis, cello
Åbo filharmoniska orkester

Benjamin Britten: Symfoni för cello och orkester op. 68
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 15 op. 141

Cellosuperstjärnan Steven Isserlis gjorde ett bestående intryck på Åbopubliken våren 2022. I samband med höstsäsongens öppningskonsert sammanstrålar Isserlis och Mustonen igen och bjuder på en oförglömlig kväll. Brittens symfoni hör till 1900-talets mest kända verk för cello och är även central i Isserlis repertoar. Sjostakovitjs 15:e och sista symfoni är tonsättarens musikaliska testament: full av glädje och skuggor och av lekfullhet och trots. Symfonin är känd för sina ihärdigt tickande sluttakter.

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

I konstnärlig ledare Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. 

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

Steven Isserlis, kasvokuva
Steven Isserlis
cello
Steven Isserlis, kasvokuva
Steven Isserlis
cello

Steven Isserlis har haft en unikt mångsidig karriär. Isserlis uppträder tillsammans med ledande orkestrar och dirigenter, och framträder även solo på betydande konsertestrader. Han planerar även konsertserier och dirigerar kammarorkestrar från sin plats som cellist.

Isserlis är intresserad av historisk framförandepraxis och arbetar med orkestrar som spelar på periodinstrument. Han är en ivrig understödjare även av samtida musik och har uruppfört ett flertal verk. Till Isserlis skivinspelningar hör bland annat J. S. Bachs solocellosviter, Beethovens verk för cello och piano samt Brahms dubbelkonsert tillsammans med Joshua Bell.

Sedan år 1997 har Isserlis varit konstnärlig ledare för det internationella musikerseminariet i Cornwall. Isserlis har gjort tre musikaliska berättelser tillsammans med kompositören Anne Dudley samt två barnböcker; en ny bok om Bachs sviter utkom år 2021. Isserlis har även uppträtt i radioprogram.

För sitt arbete för musiken har Isserlis tilldelats det brittiska imperiets riddarorden av graden CBE. Han har även tilldelats Zwickaus Schumannpris, Piatigorskypriset samt Maestro Foundation Genius Grant i USA, Glashüttepriset i Tyskland, det armeniska kulturministeriets guldmedalj samt Wigmore Halls Wigmore-medalj.

Steven Isserlis instrument är Stradivariuscellon ”Marquis de Corberon” från år 1726. Instrumentet ägs av Royal Academy of Music.

Pieces

Benjamin Britten (1913–1976):
Symfoni för cello och orkester op. 68

Allegro maestoso
Presto inquieto
Adagio – cadenza ad libitum (attacca)
Passacaglia: Andante allegro

Benjamin Britten och mästercellisten Mstislav Rostropovitj blev bekanta i London i september 1960 i samband med Englandspremiären av Sjostakovitjs första cellokonsert. Det innebar inledningen på en varm vänskap mellan två stora musiker, och under det följande årtiondet komponerade Britten en cellosonat, en symfoni för cello och orkester samt tre solocellosviter för Rostropovitj.

Cellosymfonin blev klar i maj 1963 och Rostropovitj spelade själv vid uruppförandet i Moskva under ledning av Britten i mars 1964. I enlighet med titeln är det inte en traditionell konsert som bygger på spänningen mellan solisten och orkestern utan ett symfoniskt verk i vilket cellon och orkestern är jämbördiga partner. Cellopartiet är ändå verkligt solistiskt och tekniskt krävande.

Verket är uppbyggt som en symfonilik helhet med fyra satser. Huvudingredienser i den inledande satsen är det tunga huvudtemat och det meditativa sidotemat som nyanseras av cellons suckande motiv. Mellan dem finns ett lyriskt mellanparti som växer och får sin fulla innebörd i satsens coda. Den andra satsen är ett spöklikt fartfyllt och transparent skrivet scherzo. Den långsamma satsen har såväl seriös värdighet som mystisk ödslighet. Musiken övergår efter sin kulmen direkt i cellons intensiva solokadens och därefter i finalen, som är komponerad i variationsform likt en passacaglia. Till sitt uttryck är den ljusare än de tidigare satserna, trots att cellon stannar upp ytterligare en gång för att introspektivt begrunda sina känslor före slutstegringen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975):
Symfoni nr 15 A-dur op. 141

Allegretto
Adagio (attacca)
Allegretto
Adagio – Allegretto

I de stora kompositörernas sista symfonier har man ofta hittat en känsla av sammanfattande syntes, trots att kompositörerna inte själva har gett verken en sådan ställning. Det här gäller likväl Mozart och Beethoven som till exempel Tjajkovskij och även Sibelius. När Sjostakovitj komponerade sin symfoni nr 15 (1971) var hans hälsa redan svag och det är möjligt att han hade en känsla av att verket skulle bli avslutningen på hans monumentala svit av symfonier. Istället för en stor, samlande helhet är det till karaktären ett nyckfullt verk, snarare än samling frågor än slutliga svar.

I sin sista symfoni återvänder Sjostakovitj till en ren orkester efter de två tidigare symfoniernas vokala inslag. Även verkets fyrsatsiga form står närmare den traditionella symfonin än de två tidigare symfoniernas strukturer med fem och rentav elva satser, även om inte heller dessa fyra satser följer den helt sedvanliga rollfördelningen. Som motvikt till den traditionella formen har verket gåtfulla drag, som eventuellt syftar på något slags dolt programmatiskt innehåll. Av dem är citaten och hänvisningarna till Rossinis, Wagners, Glinkas och Sjostakovitjs egen produktion tydligast. Det är möjligt att de för honom var ett slags galleri av utvalda minnen. De många solona och de avskalade texturerna bidrar med en egen, speciell färg.

Enligt Sjostakovitj beskriver verkets inledande sats ”barndomen, en leksaksaffär under en molnfri himmel”. Satsen börjar lätt och livligt med ett flöjtsolo, men stämningen blir så småningom mer spänd och snart följer det första citatet: ett motiv ur Rossinis Wilhelm Tell-uvertyr, som förekommer även senare i satsen. Satsen domineras av en ihärdig kinetisk energi som tillspetsar musiken i ett par kulminationer.

I den långsamma satsen alternerar till en början bleckblåsets dystert högtidliga koral med cellons solomeditationer. Flöjternas melodi inleder ett nytt avsnitt som bryter ut i ett mäktigt fortissimo i hela orkestern. Satsens slut domineras av solopartier och ödsliga stämningar. Den långsamma satsen följs utan paus av det skarpt ironiska och nyckfulla Allegretto, som har tagit scherzots plats.

Den sista satsen inleds med Ödesmotivet ur Wagners Ring-tetralogi, och det återvänder flera gånger senare i satsen. Den andra hänvisningen till Wagner är ett motiv ur Tristan och Isolde, som fortsätter med ett citat ur Mihail Glinkas sång ”Ne iskushay menya bez nuzhdï” (1825; Fresta mig ej i onödan); samtidigt övergår tempot i Allegretto, vilket ger musiken en långsamt strömmande karaktär. I sångens ord ber poeten sin förlorade käresta att inte ge honom onödiga förhoppningar om en ny möjlighet. Upplevde Sjostakovitj att han med sin ödesdigra sjukdom inte längre hade något hopp om bättring? Senare hänvisar Sjostakovitj även till sin sjunde symfoni (Leningrad) och sin andra cellokonsert. Efter orkesterns överväldigande tunga höjdpunkt jämnar musiken ut sig och fortsätter att lugnt strömma i en ny dräkt. Verkets slut hör till de mest egensinniga inom den symfoniska musiken: musiken stannar upp i stråkarnas statiska kvint A-E, ovanför vilken slagverken spelar sina figurer som mätande tidens gång – tills kvinten i de avslutande takterna kompletteras och blir till ett rent A-durackord. Är detta trots allt en hoppfull avslutning?

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka