Kristi himmelsfärdsdags kammare: Mikko Heiniö 75

1. Il grembo del vento estivo ('Sommarvindens famn'): Dolce arioso
2. Il mattino fiero dell'autunno ('Höstens stolta morgon'): Deciso
3. Lo splendore immobile dell'inverno ('Vinterns stilla glans'): Maestoso e luminoso
4. Il blu e il verde della primavera ('Vårens blåa och gröna'): Animato

Ilana Gothoni, violin
Mari Viluksela, viola
Anna Westerlund, cello

Stråktrion Canzona (2006), en beställning av Nagu musikfestspel, syftar såväl på tiden tiotals år tillbaka som på våren 2006 – och på två av mina bortgångna tonsättarvänner. I början av 1970-talet uppmanade min lärare Joonas Kokkonen mig att skriva en stråktrio. Men då var jag inte alls ivrig att skriva för en så ”anspråkslös” besättning vilket nästan ledde till en brytning med läraren. Nu är det dags att revidera den ogrundade envisheten. Canzonas tonmaterial bygger på ett spektralt ackord med 12 toner, som jag använde redan i orkesterverket Tredicia (1976).

Under Erik Bergmans begravning våren 2006 lyssnade jag till hans stråkkvartett och tänkte att kanske också jag borde komponera ett sådant intimt verk som någon gång kunde spelas på en minnesstund. Vid den tiden komponerade jag kvintetten Café au lait, med afrikansk pentatonik som finns även i Canzona.

Stråktrion är en parafras: den har fått förutom sitt namn även sin fyrsatsiga struktur och sin viktigaste karaktär av Lassi Nummis dikt ”Canzona”. Men i ett avseende går stråktrio sin egen väg: där Nummi avslutar varje strof med en dyster memento mori har min trio en canto, en för varje gång allt mer utvidgad sång.

Mikko Heiniö, Nagu 5.7.2007
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

CANZONA

Älä avaa silmiäsi. Jätä itsesi
kesätuulen syliin, pehmeään lämpimään uneen.
Huomenna
sinua enää ei ole.

Nouse! Astu kevein askelin
syksyn ylpeään aamuun.
Huomenna sinua ei ole.

Älä anna talven pysähtyneen loiston peittää silmiäsi:
sinua ei ole
kun leivo kimpoaa sineen, kun
sarastuksen värit ovat koivunlehti ja mahla,
vain aamutuuli hengittää hiukset rakastettusi ohimolta.

Ei sinua enää ole.

Lassi Nummi, Hiidentyven (1984)

Patrik Kleemola, gitarr
Pasi Helin, piano

I början av år 2023 fick jag tillbringa många veckor borta från Finland och den (önskade eller fruktade) verklighet som inte är självupplevd utan konstruerad av media. Min femte resa till samma västafrikanska by där jag alltid har upplevt mig vara såväl helt och hållet hemmastadd som fullständigt utanför, mitt bland goda människor.

Verket fick afrikanska ingredienser som t.ex. Bulbul des jardins-fågelns sång, som hörs i byn Grand Popo varje morgon klockan 6.50. Men i kompositionen smälter den in i den första strofen av Mahlers sång ”Ich bin der Welt abhanden gekommen” (’Jag har släppt taget om världen’) – vilket ledde till den tyska titeln Weitab, "långt borta".

Det här verket är inte en beställning utan jag gjorde det som en gåva till mina musikervänner Patrik Kleemola och Pasi Helin, som har spelat mycket av min musik. Gitarren och D-Steinway-flygeln är allt annat än dynamiskt jämna. Därför – och naturligtvis även på grund av klangfärgerna – sökte jag ovanliga sätt att spela pianot och försedde pianisten med några biinstrument. Den tibetanska klangskålen och ebowen, den elektriska stråken som placeras mot pianots strängar, anger grundtonen som går genom hela verket.

Mikko Heiniö, Åbo 18.5.2023
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Matteo Mastromarino, klarinett
Anna Westerlund, cello
Pasi Helin, piano

Jag ville skriva en lång, snabb och rörlig komposition med åtminstone delvis drömlika, nokturnala stämningar. Titeln betyder nattåg och är en hedersbetygelse till mina idoler Federico Fellini och Marcello Mastroianni, som i filmen La città delle donne (’Kvinnornas stad’) somnar på tåget och ledd av det starkare könet hamnar på de mest fantastiska stigar. Verket är en beställning till Kuhmo, där det uruppfördes 29.7.2001. Jag hittade ingen programkommentar men däremot brokiga spridda tankar från tiden då jag arbetade med verket. Bland annat:

- Måste göra ett stycke som verkligen representerar den postmoderna tiden men som inte är postmodernt. Man skall inte nöja sig med blinkningar om man kan greppa i nacken eller ljumskarna. Så lätt är det. I den här åldern.

- Kanske med smak även av jazz eller ragtime, men inte helt och hållet.

- Verket måste vara intimt, en bild av det inre livet, inte en fysisk simulering av ett tåg (dvs. inte Pacific 231) utan en klingande metafor.

- Natt: En kedja av nokturner. Drömmens stig återvänder aldrig till startpunkten. Sakerna följer på varandra eller förenas med varandra på ett absurt men ändå naturligt och omedelbart vis. Ibland försvinner bilderna i mörkret. Minnen.

- Tåg: En jämnt framåt skyndande rörelse, startar inte och stannar inte utan dyker upp ur mörkret och försvinner tillbaka dit (alltså inte: Nattlig ritt och soluppgång). Jag på plats, bilderna rör sig. (Rörelsen är viktigare än målet, sade Mauno Bernstein). Allting är här och alltid, på väg någon annanstans – som också det är här och nu.

Mikko Heiniö
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

1. Intro — 2. Rubato
3. Rondo — 4. Coda

Patrik Kleemola, gitarr

För en kompositör utgör gitarren en dialektisk utmaning: man måste försöka uppnå något som är såväl idiomatiskt som nytt. Man måste uppfatta instrumentets grund: händernas och fingrarnas dimensioner och rörlighet, tonrymden i strängarnas och greppbrädans bands koordinatsystem. Men man måste även hitta nya speltekniker och klangfärger.

För att kunna komponera för gitarr var jag först tvungen att ta instrumentet i min famn och sedan få samarbeta med en inspirerande och entusiastisk musiker. På initiativ av Patrik Kleemola har jag före gitarrsonaten skrivit soloverken Fem preludier (2013) och Through Green Glass (2014) samt Mot natten för cello och gitarr (2018). Efter att verken blivit klara har Kleemola deltagit intensivt i finslipandet av detaljerna, som val av strängar och positioner, höger hands fingersättning osv. Detta har varit speciellt viktigt då när musiken har innehållit traditionell virtuositet som t.ex. i sonatens sista sats. De nya spelteknikerna i sin tur har i första hand bottnat i mina egna experiment, men även gällande dem har Kleemola haft förslag på ytterligare kryddor.

Sonaten är fyrsatsig men får även en tvåsatsig karaktär eftersom det är en paus endast mellan andra och tredje satsen. Den första satsen (Intro) och den sista satsen (Coda) rusar i samma tempo men den förra som ett kalejdoskop och den senare som ett oavbrutet band. Den andra satsen (Rubato) består av avbrutna stunder medan den tredje satsen (Rondo) är grundad i en sävlig blues. Rubato färgas av fjärdedelstonsteg som uppstår genom att knäppa mellan sadeln och vänstra handen. Rondo präglas av slide-glissandon.

Mikko Heiniö, Tammerfors 26.8.2020
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
 

1.  Questione (Andante recitativo e pesante - Doppio movimento) —
2.  Scherzo (Sciolto) —
3.  Interno (Allegretto tranquillo)

Ilana Gothoni, violin
Mari Viluksela, viola
Anna Westerlund, cello
Pasi Helin, piano

På sätt och vis hör vid sidan av många andra stycken även pianokvartetten beställd av Kuhmo kammarmusik till mina ”afrikanska stycken”. I den flimrar västafrikansk pentatonik och rytmik förbi, men ett viktigare exotiskt element i den är Eira Stenbergs poesi, som jag blev bekant med när jag bodde granne med diktaren i konstnärshemmet Villa Karo i Benin.

Jag valde utdrag ur tre av Stenbergs dikter med trädmotiv, som behandlar saker som lämpar sig väl även som metaforer för musikaliska lösningar: toner, rörelse, rum, riktningar, valörer. Jag gjorde ändå inte dem till vokalmusik utan en rent instrumental parafras. (Och jag lämnade naturligtvis frågan om huruvida texten hjälper att följa musiken eller inte för andra att tvista om.)

I det finska språket syftar ordet ”puu” (träd, trä) både på materialet och den levande växten. Pianokvartettens instrument är byggda av trä. Trämaterialet har struktur, fibrer och färg, med andra ord timbre vilket i musiken syftar på såväl klang som textur. Jag bekantade mig med alldeles speciella levande träd i urskogen i Vitahavskarelen. Men redan i Stenberg dikt finns ”modergranen”, och den kalevalamelodi som hon trollar fram tränger sig in som en främling i pianokvartettens första sats och bosätter sig i den tredje satsen.

Mikko Heiniö, Kuhmo 19.7.2007
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

I.
En minä kysy sinulta hopeapaju, joka olet salakoita
välkkyvä verkko,
en sinulta pitkäselkäinen mänty, jolla on poikien
kapeat lanteet,
en sinulta kataja, sisun ja köyhyyden nälkäinen haamu,
vain sinulta kysyn äitikuusi, jonka tassun alla tahdomme
maata,
sinulta jonka telttahelma on kyllin pimeä unta varten,

Mikä on se aika joka odottaa minua?

II.
Puun äiti, kuuntele tuulta!
Kuka noin hengästynyt on läsnä
eikä puhu?
Sydän hakkaa, jymisevä kehto,
kun silmut avaavat vihreät silmänsä.
Kohta alkaa valon ja lehtivihreän coitus,
jota oksalla jankuttava lintu yrittää selittää.

III.
Puun sisällä on onkalo johon voi pudota,
lehtimaja ja majassa rasia rasian sisällä
ja sisimmässä avain huoneeseen
jossa on puun ääni,
niin korkea ja syvä ettei sitä korva kuule.

Katkelmia Eira Stenbergin runoista: Sano minulle, kuusiäiti (Vedenalainen silta 1979), Puun äiti  ja Puun ääni (Halun ikoni 1997)