Påskkonsert 2023

Lamento: Largo
Alla breve ma moderato
Grave
Non presto
La Consolazione: Andante

Pietro Locatelli hörde till de viktigaste tonsättarna av instrumentalmusik under den italienska senbarocken och är bäst känd för sina violinkonserter. Han föddes i Bergamo, var verksam i Rom åren 1711-23, levde sedan ett kringresande liv som ansedd violinvirtuos i Italien och Mellaneuropa innan han år 1729 slog sig ner för återstoden av sitt liv i Amsterdam. Av honom känner man till nio mellan åren 1721 och 1762 publicerade opus med konserter och sonater, sammanlagt 78 verk, samt utöver dessa några övriga enskilda verk.

Locatellis Sinfonia funebre är ett till sin bakgrund något oklart verk och det ingår inte i någon av hans nio publicerade opus. Verkets bakgrund är troligen ändå djupt personlig och man har antagit att verket kom till för att framföras på hans hustrus begravning. Verket har befäst sin position i repertoaren och det framförs både som kammarmusik (en musiker per stämma) och med större ensembler.

Sinfonia funebre har fem korta satser som är sammanlänkade med varandra. I enlighet med titeln Lamento är sorgen och förlustens plåga som mest berörande i den inledande långsamma satsen, som får en egen skärpa av de dissonanta förhållningarna. Den första satsens f-moll fortsätter i den kontrapunktiska livligare andra satsen, och den långsamma mittersta satsen är trots sina många modulationer förankrad i Dess-dur. Den av synkoper upplivade fjärde satsen går fortfarande i f-moll, men den av violinernas eleganta figurer berikade avslutande satsen i F-dur för med sig tröst i enlighet med titeln La Consolazione.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Slående rytmisk energi, djupsinnig reflektion och dramatiskt effektivt musikaliskt berättande för att förena dessa två uttryckets ytterligheter – sådan musik skriver Sebastian Fagerlund, en av de just nu mest framförda finländska tonsättarna. Han steg fram kring millennieskiftet och sitt slutliga genombrott fick han med sin klarinettkonsert (2006), som förenade olika impulser på ett syntesliknande sätt. Fagerlunds verkförteckning har sedermera utökats med virtuost skrivna orkester, konserter och kammarmusik. Till de centrala verken hör även två operor: Döbeln (Helsingfors 2010) samt Höstsonaten (premiär på Finlands Nationalopera 2017), som bygger på Ingmar Bergmans filmmanuskript.

Preghiera (Bön) för stråkar och slagverk färdigställdes år 2007 på beställning av Stavangers symfoniorkester och festivalen Sounds of the Cathedral. Senare gjorde Fagerlund Preghiera till avslutande sats i sin tresatsiga Partita (2007-09), men stycket kan även framföras enskilt som ett självständigt verk.

Fagerlund har sagt att verkets titel inte hör ihop med någon speciell religion. Däremot har han haft för avsikt att skapa en bön som var och en kan uppleva utgående från egen andliga övertygelse. Verket växer fram från ett meditativt utgångsläge med glidande toner och mystiska stötar, öppnar sig och blir en frågornas och de förebådande svarens finstämda dikt för att sedan kulminera i ett kraftigt utbrott och därefter på nytt stilla sig inför mysteriet.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Stabat Mater:
1. Stabat mater dolorosa (Largo)
2. Cuius animam gementem (Adagissimo)
3. O quam tristis et afflicta (Andante)
4. Quis est homo (Largo)
5. Quis non posset contristari (Adagissimo)
6. Pro peccatis suae gentis (Andante)
7. Eia mater, fons amoris (Largo)
8. Fac ut ardeat cor meum (Lento)
9. Amen (Allegro)

Antonio Vivaldi uppfattas i allmänhet huvudsakligen som tonsättare av konserter. Han komponerade ändå även en stor vokalproduktion, omfattande över 50 operor, en stor mängd profana kantater samt tiotals sakrala verk. Redan denna vokala produktion skulle ha räckt för att göra honom till en av barockens stora mästare.

Som kompositör av sakral musik hade Vivaldi såtillvida en god grund att han hade blivit prästvigd år 1703. Han arbetade visserligen aldrig som präst och var inte heller annars speciellt prästerlig till sina levnadsvanor. Istället för prästsysslor påbörjade han år 1703 en lång karriär vid barnhemmet Ospedale della Pietà i sin hemstad Venedig, först som lärare och senare även som maestro di capella dvs. musikalisk ledare. Orkestern och kören bestående av de föräldralösa flickorna i Ospedale della Pietà hörde då till de finaste musikergrupperna i Italien, och Vivaldi komponerade en stor del av sin sakrala musik för dem. Han skrev ändå verk även för andra musiker.

Filiae maestae Jerusalem är en sk. introduzione, dvs. en motett för soloröst som var tänkt att framföras före det därpå följande körverket i liturgin. I fallet Filiae maestae Jerusalem var detta körverk Vivaldis komposition Miserere, som är försvunnet.

Filiae maestae Jerusalem består av två recitativ och en aria mellan dem, men arian framförs ofta även utan recitativen eftersom det senare recitativet var tänkt som en inledning till Miserere. Texten handlar om Jerusalems döttrars plågor efter Jesu död, och i arian lever även naturen med i lidandet. I enlighet med motivet är motettens stämning allvarlig, och i arian är ackompanjemanget en jämnt pulserande figur.

Stabat Mater hör intimt ihop med påskens händelser och hör till de mest populära verkgenrerna inom den sakrala musiken. Texten är från 1200-talet men man vet inte vem som har skrivit den; tidigare nämndes ofta den italienske munken Jacopone da Todi som författare men enligt nutida uppfattning är det troligtvis inte han som är upphovsman. Dikten beskriver på ett gripande sätt Jungfru Marias plågor vid Jesu kors. Mästare från många olika epoker har tonsatt texten, däribland Palestrina, Domenico Scarlatti, Pergolesi, Haydn, Schubert, Rossini, Dvořák, Verdi, Szymanowski, Poulenc och Penderecki.

Tidigare ansåg man att Vivaldi komponerat Stabat Mater år 1712. Numera antar man ändå att verket skulle ha uruppförts vid Jungfru Marias renings festligheter redan i februari 1711 i Brescia, dit Vivaldi hade rest med sin far. Verket har av allt att döma kommit till i avsevärd brådska eftersom Vivaldi har komponerat endast de första tio av diktens tjugo strofer. Dessutom upprepas musiken från de tre första satserna av det niosatsiga verket med annan text i de tre följande satserna.

Vivaldis verk har karakteriserats som ”den mest dystra tonsättningen av Stabat Mater i den västerländska musiken” (H. C. Robbins Landon). Verket är komponerat för alt (eller kontratenor), stråkar och continuo. Man vet att Vivaldi var förtjust i mörka altröster, och en sådan passar speciellt väl ihop med verkets tröstlöst dystra stämningar. Verket domineras av långsamma tempon (largo, adagissimo, andante och lento) och endast i den avslutande satsen Amen rör musiken sig i allegro-tempo.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

”Jag skriver inte ny musik. Min musik är ett svar på och ett eko av det som redan existerar.”

Så har den ukrainske tonsättaren Valentin Silvestrov karakteriserat utgångspunkterna för sitt musikaliska tänkande. Vägen till denna stil, som både speglar det förgångna och diskuterar med det, har gått via svåra inledande skeden. Silvestrov föddes och studerade i Kiev, och hamnade i korseld när han varken ville anpassa sig till den socialistiska realismen eller till den i den sovjetiska världen kontroversiella modernismen. Han började komponera i en skenbart enkel stil som använde material från det förflutna, och som efter Sovjetunionens fall och Ukrainas självständighet kompletterades med religiösa verk. Silvestrov bodde i Kiev till februari 2022 varefter han flydde undan Rysslands anfallskrig till sin nuvarande vistelseort Berlin.

Utgångsläget i verket Messenger (1996) för piano, stråkar och syntetisator är berörande personlig. Den uppstod som en reaktion när hans hustru, musikvetaren Larissa Bondarenko, plötsligt dog. Enligt Silvestrov ”är det som en besökare från en annan dimension kom till oss med ett budskap, kanske Larissa själv, kanske någon avlägsen musa talande 1700-talets språk”. I verkets musik representeras den epokens språk av musik i Mozarts stil, medan stråkarna och pianot smälter känsligt och ömtåligt samman och får motiven i Mozarts anda att stanna upp som ett musikaliskt rum utanför tiden, en meditation där tiden uppgår i varandets mysterium.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

På samma sätt som Bachs Air eller Pachelbels Kanon hör Händels Largo till barockens evigt populära favoriter. Man behöver inte förundra sig över dess popularitet, för det är ett osedvanligt serent stycke med ädel karaktär och djup ro. Det skrevs ändå ursprungligen inte som ett instrumentalt stycke och hade inte heller titeln Largo, utan var en aria i Händels opera Serse (Xerxes) som hade premiär i London i april 1738. Serse framfördes endast fem gånger och försvann sedan ur repertoaren för ett par hundra års tid. Orsaken kan delvis ha varit att operan förenade allvarliga och komiska element på ett nytt sätt, och även delvis att den engelska publikens intresse för operor redan hade börjat dala, och kring dessa tider hade Händel mycket större framgång med sina oratorier.

Även om Serse som opera snart glömdes bort blev dess inledande aria Ombra mai fu under 1800-talet ett populärt stycke såväl sjunget som i form av instrumentalt arrangemang under namnet ”Händels Largo”. I arian beundrar den persiske kungen Serse (Xerxes I) ett platanträd i sin trädgård och hoppas att blixtar eller stormar aldrig skall störa dess frid: ”Inget träds skugga har någonsin varit mer kär och mer underbar eller ljuv.”

Det finns otaliga arrangemang för olika slags instrumentalensembler av arian, och arrangemangen för stråkar ligger såtillvida närmast originalet att även arian ursprungligen är skriven för stråkar. Arian framförs ofta enskilt även i sjungen form, och man har skrivit nya texter till den, med såväl sakrala som profana texter.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka