Karita Mattila

Lili Boulanger var en av den franska musikens största tonsättarlöften när hon dog i 24 års ålder i mars 1918. Under sitt korta liv hann hon trots sin sköra hälsa skapa en produktion omfattande drygt tjugo verk, vilket visar att hon inte enbart var en strålande begåvning utan redan en färdig och långt hunnen konstnär.

Lili Boulanger blev känd när hon år 1913 som första kvinnliga tonsättare vann det ansedda Rompriset med sin kantat Faust et Hélène. Hon fick inspiration av såväl sin lärare Gabriel Fauré, som stödde henne, som av Debussy. Boulangers produktion består huvudsakligen av kammarmusik och vokalmusik för olika ensembler, av vilka de mest kända är några orkestrala psalmkompositioner. Under sina sista år planerade hon en opera baserad på Maeterlincks skådespel Princesse Maleine, men av den har endast fragment bevarats.

D’un matin de printemps (Vårmorgon) kom till i flera olika versioner åren 1917-18 och kom att bli Boulangers sista verk. Först färdigställde hon den som en duo för violin och piano, därefter som en trio för violin, cello och piano, sedan som en duo för flöjt och piano och slutligen i januari 1918 för orkester. Trots att Vårmorgon fick sin slutliga form under Boulangers sista månader är den inte musik från dödsbädden. Verket är scherzolikt och lätt framåtskyndande, genomskinligt och strålande av ljus, och den vårliga rörligheten flankeras av debussyaktiga förebådande och flimrande klanger och av ett mer sångbart och känsloladdat uttryck.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

De drygt hundra solosångerna utgör vid sidan av symfonierna och de symfoniska dikterna den tredje centrala delen av Sibelius produktion. Där han i sina symfonier skapade långa processer och i de symfoniska dikterna skissade episka synvinklar på olika teman, ofta från Kalevala, gav solosångerna ett tillfälle att för en stund leva sig in i de lyriska impulserna i korta stämningsfulla stunder.

Sibelius komponerade sånger från de sista åren av 1880-talet till slutet av 1910-talet, och endast under hans sena period under 1920-talet kom inga fler sånger till. I sina sånger skapade han en personlig stil som i grund och botten avvek både från den tyskspråkiga liedtraditionen och från den nordiska romanstraditionen, även om han i enskilda sånger kunde stå närmare dessa traditioner. Solosångernas personliga stämning förstärks av att största delen av dem är skrivna till svenskspråkiga texter – svenska var ju hans modersmål. Den poet som Sibelius oftast återkom till i sina sånger var Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), och nästan en fjärdedel av hans solosånger är komponerade till texter av Runeberg.

Sibelius gjorde orkesterversioner av flera av sina solosånger, men vid den här konserten hör vi dem i orkestreringar gjorda speciellt för Karita Mattila av kompositören och dirigenten Jaakko Kuusisto, som gick bort i början av år 2022. Vid uruppförandet av orkesterversionerna i Kuopio i september 2021 berättade Kuusisto att tanken var att ”urvalet skulle bilda en fullständig och fungerande konserthelhet. Den innehåller såväl mer kända som mer ovanliga sånger, såväl stora som små. Samlingen är även språkligt enhetlig.”

Sångerna som Kuusisto har orkestrerat härstammar från två olika skapande perioder av Sibelius karriär. Sånger från opus 36 och 37 som ramar in urvalet kommer från tiden kring sekelskiftet, medan de mittersta sånger från opus 90 och 88 härstammar från år 1917.

Av sångerna från opus 36 förenar den folkligt färgade och sorgmodigt vemodiga Men min fågel märks dock icke (Runeberg; 1899) ouppfylld kärlek med naturupplevelser, medan den fylligt romantiska Svarta rosor (Josephson; 1899), en av Sibelius mest kända sånger, får en symbolistisk känsla av närheten till döden.

Opus 90 innehåller endast dikter av Runeberg, och höjdpunkten är Norden, som hör till Sibelius största sånger och i vilken en bred sånglinje svävar över den enkla men harmoniskt nyanserade bakgrunden. De sex korta sångerna i opus 88 utgör med sina blomstermotiv en enhetlig helhet, och den var den enda av sina sångopus som Sibelius kallade för en sångsvit. Av den hör vi här den känsliga Vitsippan (Franzén), den livliga men sorgmodiga Sippan (Runeberg) samt den mer allvarsamma Törnet (Runeberg).

Sångerna i opus 37 fortsätter på den romantiska linjen i opus 36. Den första kyssen (Runeberg; 1900) är känslosam och ställvis operalikt fyllig. Flickan kom ifrån sin älsklings möte (Runeberg; 1901) hör till de största och mäktigaste av Sibelius sånger, och upprepningen av diktens teman ger den en balladliknande känsla. Var det en dröm (1902) är skriven till en dikt av en tragisk figur inom den finländska poesin, Josef Julius Wecksell, som redan som ung togs in på mentalsjukhus. Sibelius har klätt dikten i ett ståtligt melodiskt flöde med långa linjer.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Lento – Allegro ma non troppo
Allegretto
Finale: Allegro non troppo

I den franska musiken förblev symfonin under stora delar av 1800-talet i skuggan av operan, men under 1880-talet väcktes ett helt nytt intresse för den. Då prövade bl.a. Fauré, Lalo, Chausson, d’Indy, Saint-Saëns och även den i Belgien födde men i Frankrike bosatte César Franck på formen. Francks d-mollsymfoni (1886-88) hör numera till de centrala verken i den franska symfoniska repertoaren, men vid uruppförandet år 1889 väckte den mer förundran än beundran. Verket har många för tiden ovanliga drag som en tresatsig helhetsform, en egendomlig harmonisk struktur i den första satsen samt en cyklisk tematisk form, dvs. samma tematiska innehåll används i olika satser.

Symfonins cykliska grund börjar muras redan i inledningen till den första satsen, vars inledande motiv används även i de två andra satserna. Huvudtemat hänger till en början på en kort allegrorusch. Inledningen och det till full längd växande allegroavsnittet repeteras i f-moll. Genomföringen förtätas till en stormig dramatik, tills en monumental kanon av inledningens tema förklarar repetitionen inledd. Huvudtemat återvänder trots allt tvärt emot alla förväntningar i ess-moll, en tonalt märklig kompromiss mellan d- och f-moll.

Den långsamma satsen domineras av det engelska hornets pastoralt sorgmodiga cantabilemelodi, men satsen har även överraskande nog ett livligare scherzoelement. I finalen förekommer motiv från de tidigare satserna. Dess mest karakteristiska egna motiv hör vi genast i cello och fagott, och det för slutligen verket till sin segerrikt jublande avslutning.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka