Midnattsstund

Anna Clyne föddes i England men har bosatt sig i New York. Hon slog igenom på 2010-talet och har funnit sitt viktigaste uttrycksmedel i orkestern. Hennes verk har såväl smekande ljudlandskap, mångfacetterade texturer och intensiv puls. Intryck hämtade ur litteraturen, bildkonsten eller andra utommusikaliska fenomen är typiska för Clyne. I verket This Midnight Hour (2015) har hon hämtat inspiration ur poesin, ur den spanska Nobelprisbelönte poeten Juan Ramón Himenézs (1881-1958) korta ”La Musica” och ur symbolismens urfader Charles Baudelaires (1821-1867) ”Harmonie du soir”. Det är inte fråga om att förverkliga dikternas innehöll med musikaliska medel utan om ”en strävan att skapa en visuell resa för lyssnaren”, som Clyne har uttryckt saken.

This Midnight Hour börjar med en intensivt pulserande linje i de låga stråkarna, ett drag som har jämförts med inledningen av Wagners Valkyrian. Kring denna linje börjar spinnas en resa mörk som natten, och dess vändningar och klipp är som manifestationer av visioner och varelser som ständigt störtar fram ur mörkret. Mot slutet av verket börjar en drömsk valsmelodi i violan och cellon, en melodi som Clyne förknippade med Baudelaires dikt. Hälften av violasektionen är här stämd 1/4-tonsteg högre än normalt vilket bidrar med en klanglig patina som hos en ackordeonist från Paris. I slutet av verket dyker även en annan stilreferens upp, träblåsarnas melodi i folkmusikstil. Kompositionen verkar få en seren avslutning, men den nattliga visionen försvinner stramt och abrupt.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Allegro affettuoso
Intermezzo: Andantino grazioso (attacca)
Allegro vivace

”Jag kan inte skriva en konsert för en virtuos. Jag måste tänka på något annat”, utbrast Robert Schumann i ett brev till sina blivande hustru Clara Wieck i januari 1839. Kommentaren beskriver förutom Schumanns attityd till konsertformen även tidens dominerande tankesätt, som dyrkade solistens virtuositet. Av pianokonserten uppkom först den inledande satsen, som Schumann då ännu tänkte på som ett självständigt verk med namnet Phantasie (1841). Fyra år senare skrev han ytterligare en långsam sats samt en final, och sammanfogade dem till en komplett konsert med tre satser.

Schumanns pianokonsert är verkligen inte en konsert för en virtuos utan för en pianots poet, något som Clara Schumann, som uruppförde verket, sannerligen var. Man bör inte underskatta verkets tekniska krav, men virtuositeten blir aldrig till ett självändamål. Det centrala är pianots och orkesterns omedelbara, nästan kärleksfulla förening samt den varma och poetiska stämning som dominerar verket.

I många av sina verk använde Schumann ett gemensamt motivmaterial i de olika satserna. Inledningens pianistiska ackordlavin följs av blåsarnas ömma huvudtema, som blir till konsertens kärnmotiv. I den första satsen står det i bakgrunden till sidotemat, och det dominerar den efter kadensen följande codan, som i sin framfart både är befriande och knyter samman satsens olika trådar. I den dämpat känsliga Intermezzo utgör kärnmotivet grunden i de eleganta yttersta avsnitten, medan en romantisk sångbarhet bryter fram i det mittersta avsnittet. Även i den energiska finalen, som följer utan avbrott, är huvudtemat en variation av kärnmotivet.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Allegro maestoso
Poco Adagio
Scerzo: Vivace – poco meno mosso
Allegro

Liksom Haydn och Mendelssohn före honom blev även Antonín Dvořák mycket populär i England, som saknade egna tonsättare, och han besökte landet åtminstone åtta gånger under åren 1884-96. I april 1885 dirigerade Dvořák uruppförandet av sin sjunde symfoni, som var ett beställningsverk av Londons filharmoniska sällskap, och det kom att bli en av de största triumferna under hans karriär. Verket har även senare ansetts utgöra höjdpunkten på Dvořáks bana som symfoniker. Dess melodier är kanske inte lika omedelbart tilltalande som i den populära nionde symfonin (”Från Nya världen”; 1893), men vad strukturen och uttryckskraften anbelangar är den sjunde en symfoniskt tätare, mer dramatisk och mer imponerade helhet.

I Dvořáks sjunde symfoni har man hört släktskap med hans nära stödjare och vän Brahms, vars tredje symfoni (1883) hade gjort ett stort intryck på Dvořák när han hörde den. Den sjunde är den mest trotsiga och mörka av Dvořáks symfonier. I den starka första satsen koncentreras dessa känslor i huvudtemat som presenteras genast i satsens första takter, även om det här ännu klingar stillsamt. Den långsamma satsen hör till Dvořáks finaste och mest känslokraftiga. Den börjar med en varm melodi i blåsarna, men satsen har även kraftigare inslag. Scherzot har såväl elegans som livlighet, hämtad ur den böhmiska folkdansen furiant. I finalen återgår vi till den första satsens trotsighet, och liksom i den utgör huvudtemat även här satsens energicentrum. I den avslutande kulmen vänder en variation av huvudtemat musiken till dur, som en välförtjänt belöning för verkets heroiska trots.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka