This is a past event.
Mustonen & Saint-Saëns
Olli Mustonen, dirigent och piano
Åbo filharmoniska orkester
Anatolij Ljadov: Kikimora op. 63
Camille Saint-Saëns: Pianokonsert nr 2 g-moll op. 22
Sergej Prokofjev: Symfoni nr 2 d-moll
Nu får vi njuta för hela slanten av konstnärlige ledaren Olli Mustonens kunnande! Saint-Saëns pianokonsert, Prokofjevs symfoni och Ljadovs fantastiska scherzo Kikimora i Mustonens virtuosa behandling gör konserten sprudlande och frisk. Trots att pianokonserten inte övertygade publiken vid uruppförandet har den senare blivit en av tonsättarens mest populära konserter. Prokofjevs symfoni förbluffade även åhörarna vid uruppförandet, och dess komplexitet fascinerar fortfarande publiken.
Artists
I konstnärlig ledare Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.
Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar.
I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.
Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.
Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.
Pieces
”Ljadov var en förtjusande människa, lika hjärtlig och charmerande som hans roliga komposition Speldosan. [...] Hans kompositörskaraktär var av pianissimo-klass, lidande av andnöd så att säga, och han skulle aldrig ha kunnat komponera en lång och bullrig balett likt Eldfågeln.” Så här kom Igor Stravinsky ihåg sin äldre kollega Anatolij Ljadov. Hans beskrivning av Ljadovs kompositörskaraktär som ”lidande av andnöd” syftade först och främst på Ljadovs stränga självkritik och legendariska benägenhet att försena sig från överenskomna tidsgränser. Stravinsky fick möjligheten att komponera sitt genombrottsverk Eldfågeln just därför att Ljadov inte ville åta sig uppdraget.
Ljadov var elev till Rimskij-Korsakov och likt honom ett utsökt orkestratör. De mest kända av hans verk är tre tondikter baserade på ryska sagomotiv, Baba-Jaga (Häxan, 1904), Kikimora (Skogsanden, 1909) och Volsjebnoje ozero (Den förtrollade sjön, 1909). De visar prov på hans fina känsla för orkesterfärger och hans förmåga till musikalisk karakterisering, liksom även strävanden att fördjupa sig i nationella motiv i de sk. nyryska kompositörernas anda.
I den slaviska folktraditionen är kikimoran ett elakt andeväsen som enligt Ljadov ”spinner lin från skymningen till gryningen med onda avsikter mot hela världen”. I början av Ljadovs täta tondikt rör vi oss i mystiska stämningar, som i det engelska hornets solo får en tydligt rysk färg. I slutet av verket domineras det av en magiskt skimrande scherzolik framfart.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Andante sostenuto
Allegro scherzando
Presto
Fransmannen Camille Saint-Saëns hade en exceptionellt lång karriär, från mitten av 1800-talet till början av 1920-talet, och under den tiden hade han möjlighet att uppleva musikens utveckling från romantikens kärna till det nya århundradets modernism. Mitt i den musikaliska revolutionens storm och längtan föll han tillbaka på klassicismens tydliga och väl balanserade ideal. Han deklarerade att ”den som inte upplever total tillfredställelse av en väl uppbyggd, enkel och av ordning förskönad ackordföljd, han älskar inte musik på riktigt”.
Under 1800-talet låg det franska musiklivets tyngdpunkt på operan, men Saint-Saëns ägnade sig intensivt även åt att komponera symfonier och konserter. Hans andra pianokonsert färdigställdes i oerhört snabb takt under endast 17 dagar år 1868. Den är den mest populära av hans fem pianokonserter. Under hans egen tid väckte dess stilistiska mångsidighet även förvirring, vilket pianisten Zygmunt Stojowski uttryckte genom att säga att ”verket börjar som Bach och slutar som Offenbach”.
Konserten har på traditionellt vis tre satser men i en icke-traditionell ordning. Verket börjar med en improvisatorisk långsam sats, vars inledning domineras av pianots soloparti i en stil bekant från Bachs fantasier. Efter massiva orkesterrepliker följer pianots nokturnala och sångbara tema, som Saint-Saëns lånade ur sin elev Gabriel Faurés ofullbordade övningsuppgift. Mitt i verket hittar vi ett virtuost och luftigt scherzo, vars bekymmerslösa sångtema bildar en motsats. Den stormigt rusande finalen har karaktären av en italiensk saltarello.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Allegro ben articolato
Tema och variationer
Våren 1918 flydde Sergej Prokofjev undan den ryska revolutionen, först genom Japan till USA och år 1922 vidare därifrån till Frankrike. Där mötte han de nya modernistiska strömningarna i musiken och ville bli en del av de avantgardistiska kompositörernas front. Ett av de nya verk som han speciellt lade märke till var Arthur Honeggers mekanistiska ångloksdikt Pacific 231. I ett brev till sin tonsättarvän Nikolaj Mjaskovskij skrev Prokofjev att verket ”innehållsmässigt är betydelselöst men är mycket hårdnackat och briljant orkestrerat”.
Prokofjevs svar på utmaningen från de i Paris fashionabla moderna verken var den andra symfonin (1924-25). Sin första symfoni, den Klassiska symfonin (1916-17), hade han komponerat i Ryssland och i den använde han sig elegant av den klassicistiska stilens drag. I den nya symfonin övergick han till ett diametralt motsatt uttryck. Enligt egen utsago har han här komponerat ett verk av ”järn och stål”, och symfonin företräder den för sin tid typiska urbana maskinromantikens ideal.
Prokofjev lyckades utmärkt i sina strävanden till ett modernt uttryck, men han gick samtidigt så långt att uruppförandet under ledning av Serge Koussevitzky i juni 1925 lyckades förvirra Parispubliken, som var van med nästan allt. Prokofjev skrev igen ett brev till Mjaskovskij: ”Jag har gjort verket så komplext att när jag själv lyssnar på det får jag inte grepp om dess gestalt, så hur skulle jag kunna förvänta mig att någon annan gör det.”
Under sina sista år övervägde Prokofjev att revidera verket och omarbeta det till tre satser, men han dog innan han kunde påbörja arbete. Det är kanske lika så bra, eftersom verket i sin omutlighet är ett imponerade dokument av Prokofjevs modernism under 1920-talet. Verkets rykte har levt vidare ända till våra dagar, tyvärr så att det är den minst spelade av Prokofjevs symfonier trots att den på många sätt är den starkaste av dem.
Verket avviker från den vanliga symfonins form genom att det likt Beethovens sista pianosonat (op. 111) är tvåsatsigt. Symfonin börjar med en skarp och brutal snabb sats, vars intensiva puls lugnar sig endast för ett ögonblick för att därefter igen piskas till kinetisk extas av de tunga rytmerna.
Den andra satsen är en variationssats, två gånger mer omfattande än den första satsen. Satsen utgår från en seren oboemelodi. I variationerna får den olika varierande uttryck, som ger verket traditionella symfoniska inslag. Till exempel har den första och den fjärde variationen element av en långsam sats, även om stämningen i dem inte alltid är speciellt lugn, medan den andra och den tredje variationen rör sig i scherzoliknande stämningar, om än ställvis mycket kantiga och robusta. I den femte variationen får musiken ett intensivt och förkrossande uttryck likt den första satsen, och den sista variationen erbjuder en fortsättning på den från den grova inledningen mot den allt kraftigare och starkare höjdpunkten. Efter kulminationen får verket en mer balanserad avslutning, som återvänder till oboens tema från början av satsen.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka