Edgar Moreau

This is a past event.

Till minne av en kung

Joseph Swensen, dirigent
Edgar Moreau, cello
Åbo filharmoniska orkester

Robert Schumann: Uvertyr till operan Genoveva
Robert Schumann: Cellokonsert a-moll op. 129
Edward Elgar: Symfoni nr 2 Ess-dur op. 63

Edgar Moreau är på god väg att erövra musikvärlden. Som sjuttonåring fick han andra pris i den internationella Tjajkovskijtävlingen och han har uppträtt tillsammans med bland andra András Schiff och Gustavo Dudamel. Nu uppträder han tillsammans med Joseph Swensen, som har utnämnts till hedersdoktor av Skottlands universitet. Konsertprogrammet med musik från romantiken är en spännande blandning av några av Elgars och Schumanns bästa verk. Elgar komponerade symfonin till minnet av kung Edvard VII.

Artists

Joseph Swensen
dirigent
Joseph Swensen
dirigent

Joseph Swensen är konstnärlig ledare för NFM Leopoldinum-orkestern i Wrocław, Scottish Chamber Orchestras emeritusdirigent och Orquesta Ciudad de Granadas förste gästdirigent. Han har tidigare varit chefdirigent för Scottish Chamber Orchestra samt Malmös opera. Han är även Orchestre National du Capitole de Toulouses mest långvarige gästdirigent.

Swensen är även en efterfrågad pedagog och han är gästande professor vid Skottlands kungliga konservatorium i Glasgow. Swensen har nära förhållanden med många orkestrar och är en efterfrågad gäst hos orkestrar världen över. Swensen har turnerat mycket i USA, Europa och i Fjärran östern. Swensen har spelat in skivor för skivbolaget Signum Records. Hans senaste skiva med Scottish Chamber Orchestra prisades mycket internationellt.

Innan sin karriär som dirigent var Joseph Swensen en framgångsrik violinist och han uppträdde som solist på betydande konsertscener. Swensen är från Amerika men hans släktrötter finns i Norge och Japan.

Edgar Moreau
cello
Edgar Moreau
cello

Edgar Moreau har vunnit priser i Rostropovitj-cellotävlingen år 2011 samt i den internationella Tjajkovskij-tävlingen och år 2014 fick han Young Concert Artist Award. Moreau föddes år 1994 och har spelat cello sedan han var fyra år gammal. Moreau studerade vid Conservatoire National Supérieur de Musique de Paris under ledning av Philippe Muller samt vid Kronberg-akademin under ledning av Frans Helmerson. Moreau debuterade som elvaåring i Turin där han framförde Antonín Dvořáks cellokonsert tillsammans med Teatro Regios orkester.

Edgar Moreau uppträder regelbundet på kända konsertscener som Carnegie Hall i New York, Berlins filharmoni, Musikverein i Wien, Concertgebouw i Amsterdam, Paris Philharmonie, Elbphilharmonie i Hamburg och Suntory Hall i Tokyo. Moreau uppträder även regelbundet på festivaler, som musikfestivalerna i Verbier, Salzburg, Montreaux, Hamburg och Edinburgh. Han har samarbetat med kända dirigenter som Gustavo Dudamel, Manfred Honeck, Susanna Mälkki, Jukka-Pekka Saraste och Elim Chan. Moreau har uppträtt som solist över hela världen och förteckningen över orkestrar han samarbetat med är lång.

Moreau spelar in skivor för skivbolaget Erato. Hans instrument är en cello byggd av David Tecchler från år 1711 och hans stråke är byggd av Dominique Peccatte.

Pieces

Robert Schumann (1810–1856):
Uvertyr ur operan Genoveva

Av romantikens stora tonsättare var Schumann en av de mest litterärt inriktade. Detta återspeglades i hans eget arbete som kompositör framför allt i solosångerna, men han övervägde upprepade gånger även att komponera en opera. Han gjorde listor med en stor mängd potentiella teman, däribland bl.a. Nibelungen, Lohengrin, Till Eulenspiegel, Faust samt Tristan och Isolde. Sist och slutligen komponerade han endast en opera, Genoveva (1847-48). Dess premiär i Leipzig i juni 1850 fick ett svalt mottagande och de övriga teman i hans förteckning förblev oanvända för andra mästare att tonsätta.

Genoveva bygger på en medeltida legend. Greve Siegfried av Brabant deltar i ett korståg och lämnar sin hustru Genoveva i den unge tjänaren Golos vård. Genoveva avvärjer Golos försök till närmanden men faller offer för Golos intriger och döms till döden för otrohet. Den svartsjuke Siegfried får trots allt reda på sanningen i sista stund, räddar sin hustru och återställer hennes heder.

Schumanns tyskromantiska opera framförs numera ytterst sällan men dess uvertyr har av goda skäl blivit ett populärt konsertnummer. Schumann komponerade den i ett inspirerat tillstånd redan innan den övriga operan. Uvertyren börjar med en långsam och spänd inledning, ur vilket det mörka och dramatiska, enligt beteckningen ”passionerat rörliga” (Leidenschaftlich bewegt) huvudavsnittet stiger fram. Ett ljusare temamotiv bildar ett kontrasterande element. Efter genomföringen och återtagningen avslutas uvertyren strålande i dur, liksom förebådande operans lyckliga slut.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Robert Schumann (1810–1856):
Cellokonsert a-moll op. 129

Nicht zu schnell -
Langsam -
Sehr lebhaft

Schumanns cellokonsert kom till under endast två glödande veckor av inspiration i oktober 1850. Det var under hans sista starka skapande period innan hans mentala hälsa så småningom började vackla, vilket till slut ledde till hans fullständiga sammanbrott i februari 1854. Schumann reviderade konserten upprepade gånger, speciellt solopartiet, och han lät åtminstone två olika cellister pröva verket innan det publicerades år 1854. Konserten har senare blivit en av grundpelarna i den romantiska cellolitteraturen.

Schumann kallade inte själv verket för ”konsert” utan friare ”konsertstycke”. Den poetiska uttrycket är mycket riktigt viktigare i musiken än den tekniska virtuositeten. Namnet kan syfta även på den tresatsiga formen, som är sammanbunden utan avbrott. Att länka satserna till varandra var vid tiden för konsertens uppkomst en ovanlig lösning, som för tankarna till Mendelssohns violinkonsert, men Schumann hade prövat komponera en helhet utan avbrott redan i den första versionen av sin d-mollsymfoni (1841). Verkets interna enhet förstärks av att han utnyttjar ett gemensamt tematiskt material i de olika satserna.

Solisten dominerar verket och deltar genast från början av den första satsen genom att presentera satsens breda och melankoliska huvudtema. Även det lättare och ljusare sidotemat framförs till en början av solisten. I den korta långsamma satsen ackompanjerar stråkarnas pizzicaton cellons känslosamma melodier. En reminiscens av första satsens huvudtema för vidare till ett mellanparti, som i sin tur leder vidare till den av tätt upprepade rytmiska figurer färgade finalen. I slutet övergår musiken på ett befriande sätt i dur.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Edward Elgar (1857-1934):
Symfoni nr 2 Ess-dur op. 63

Allegro vivace e nobilmente
Larghetto
Rondo: Presto
Moderato e maestoso

Det berättas att Edward Elgar en gång som liten skolpojke kallades in till rektorn. ”Vad heter du”, frågade rektorn. ”Edward Elgar”, svarade han. ”Du skall säga ’sir’”, kommenderade rektorn. ”Sir Edward Elgar”, svarade pojken.

Elgar växte upp under anspråkslösa förhållanden, och under en lång tid verkade det inte sannolikt att han någonsin skulle bli adlad. Hans karriär som musiker var till en början inte speciellt framgångsrik, och den avgörande vändpunkten skedde först år 1899 då hans orkesterverk Enigmavariationerna och det kort därefter färdigställda oratoriet The Dream of Gerontius (1900) lyfte den engelska musiken ur det märkliga två hundra år långa kreativa vakuum som den fallit i efter Henry Purcells död. Elgar blev den engelska musikens räddare, starten på det nya uppsvinget och slutligen även ”sir”, då han adlades sommaren 1904.

Sina många ärke-engelska drag till trots är Elgars musik fast knuten till tidens allmäneuropeiska ideal och återspeglar intryck av bl.a. Brahms, Wagner och Richard Strauss. Strauss deklarerade att Elgar var ”den förste moderne engelske tonsättaren” och gav honom därmed den dominerande centraleuropeiska kulturens godkännande.

Elgar är främst känd för sin orkestermusik. Hans första symfoni (1908) fick ett triumferande mottagande i december 1908, men den andra symfonin (1911) väckte inte en likadan entusiasm när den uruppfördes i London i maj 1911. Därefter har den trots det befäst sin position i den engelska musikens Pantheon. Under 1930-talet började Elgar komponera ytterligare en tredje symfoni, men den förblev ofullbordad vid hans död.

Elgars bägge symfonier är verk av stora proportioner, den andra symfonin med sin längd på nästan en timme är redan ett verkligt monumentalt verk. Elgar tillägnade den minnet av kung Edward VII, som hade dött året dessförinnan. Tillägnan är såtillvida beskrivande att Elgar har setts som den musikaliska symbolen för ”den gamla goda tidens” edwardianska England. Samtidigt är den andra symfonin även ett mycket personligt verk, som Elgar karakteriserade som ”själens intensiva pilgrimsresa”.

Symfonins första sats börjar stort och pampigt med det mångfacetterade huvudtemat, och såväl temat som senare delar av satsens motiv utnyttjas även i de övriga satserna. Satsens omfattande genomföring är inte traditionellt dramatisk utan utgör ett hemlighetsfullt lugnare avsnitt mitt i den storslagna satsen.

Den långsamma satsen är en mörk och tung elegi, som ofta liknar en sorgmarsch. Den har även klagande och i kulminationerna ståtligt mäktiga nyanser. Satsen har ofta sammankopplats med kungens död, men Elgar komponerade en del av satsen till minnet av en död vän redan år 1903.

Den tredje satsen är ett scherzo som har fått namnet Rondo. Det inleds luftigt lätt och dansant, men det har även bredare innehåll. I höjdpunkterna glimmar Elgars virtuost komplexa orkestration.

Finalen går så småningom mot fastare tematiska karaktärer och växer till en ljus upphöjdhet, även om den i genomföringen till en början får ett mer nyckfullt drag. I repetitionen återvänder musiken till den ståtliga mäktigheten, men avslutningen är seren, inte betonat pompös.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka