Jean Sibelius (c) Henry Buergel Goodwin

This is a past event.

Den hundraåriga symfonin

Programändring: dirigent Ville Matvejeff ersätter Leif Segerstam och Sibelius Suite champêtre faller bort.

Ville Matvejeff, dirigent
Åbo filharmoniska orkester

Hannu Salmi, professor i kulturhistoria, festföreläsning

Jean Sibelius:
Symfoni nr 6 d-moll op. 104

Den 19 februari har det gått 100 år sedan uruppförandet av Jean Sibelius sjätte symfoni. Verkets ursprungliga handskrivna partitur finns i Åbo – den 23.9.1955 donerade Sibelius det till Otto Andersson och Sibeliusmuséet.

Åbo filharmoniska orkester och Sibeliusmuséet firar tillsammans till tonerna av Sibelius sjätte symfoni och Suite champêtre som uruppfördes vid samma konsert år 1923. Festen börjar med födelsedagstårta och festföreläsning av Hannu Salmi. Konserten dirigeras av Åbo filharmoniska orkesters hedersdirigent, professor Leif Segerstam

Biljetter inkl. kaffe och kaka

sö 19.2. Sibeliusmuseum
Piispankatu 17

Sibeliusmuséet firar hundraårsdagen av symfonins uruppförande genom att uruppförandets årsdag till ära ur arkiven föra fram den unika skatten ut i dagsljuset. Den sjätte symfonins partitur publiceras även i en digital version som en del av muséets Sibeliusutställning.

Festdagens program finns på adressen: sibeliusmuseum.fi.

I samarbete med: Sibeliusmuseum

Artists

Ville Matvejeff (c) Jussi Savolainen
Leif Segerstam
dirigent
Ville Matvejeff (c) Jussi Savolainen
Leif Segerstam
dirigent

Ville Matvejeff (f. 1986) har befäst sin position som en mångsidig musiker och en av Finlands mest framgångsrika dirigenter i den yngre generationen. Matvejeff studerade vid Sibelius-Akademin (MuM) och Esbo musikinstitut, och i januari 2014 påbörjade han sitt arbete som chefdirigent för Jyväskylä Sinfonia. Sedan september 2019 har han varit konstnärlig ledare för operafestspelen i Nyslott.

Till Matvejeffs mest betydande gästspel som dirigent hör hans framträdanden med bl.a. Sveriges radios symfoniorkester, Duisburger Philharmoniker, Orchestre Philharmonique de Luxembourg, Sloveniens radio-orkester, Estlands nationella symfoniorkester och Sønderjyllands symfoniorkester. I Finland har Matvejeff dirigerat nästan alla orkestrar.

Matvejeff är speciellt intresserad av opera och hans repertoar omfattar över 60 sceniska verk. Sedan hösten 2014 har han varit förste gästdirigent vid Kroatiens nationalopera och musikalisk rådgivare i Rijeka, där han har dirigerat över 15 operaproduktioner och spelat in skivor för bl.a. skivbolagen CPO och Naxos. Han utnämndes till hedersdirigent i Rijeka sommaren 2020. Matvejeff inledde sin internationella operakarriär som korrepetitor och assisterande dirigent vid Kungliga Operan i Stockholm, och efter att ha arbetat som assistent till bl.a. Esa-Pekka Salonen och Leif Segerstam engagerades han som dirigent vid Malmö Opera säsongen 2012-13. Under sin period som konstnärlig ledare för Åbo musikfestpel åren 2016-2018 dirigerade Matvejeff de konsertanta framförandena av Wagners ”Parsifal” på festivalen år 2017. Våren 2023 dirigerade han operan Punainen viiva i Åbo.

Pieces

Jean Sibelius (1865-1957):
Suite champêtre op. 98b; symfoni nr 6 d-moll op. 104

Suite champêtre
Piece caractéristique
Mélodie élégiaque
Danse

Symfoni nr 6
Allegro molto moderato
Allegretto moderato
Poco vivace
Allegro molto

Måndagen den 19 februari 1923 var Helsingfors universitets solennitetssal fylld till bräddarna när Jean Sibelius dirigerade en kompositionskonsert, vars huvudnummer var uruppförandet av den nyligen färdigställda sjätte symfonin. Förutom den framfördes några mindre stycken, och av dem var även stråkorkesterverken Suite caractéristique (1922) och Suite champêtre (1923) uruppföranden. Stämningen var på topp och publiken tog emot kompositören med stående ovationer när han trädde in i salen.

Konserten visade på två olika ådror i Sibelius skapande arbete. Symfonierna är den mest tungt vägande och betydelsefulla verksviten i hans produktion, medan hans mindre stycken visade att han kunde leva sig in i elegansen i den friare och lättare verkgenren. Vissa kritiker ansåg inte att denna andliga bredd passade in i bilden av Sibelius som en nationell storman, och Helsingin Sanomats Evert Katila antog rentav att de nya stråkorkestersviterna ”kanske hos många väckte ett intensivt motstånd”.

Numera kan vi bedöma verk som Suite champêtre utgående från deras egna utgångslägen, med mer anspråkslösa målsättningar än symfonierna men som i sin egen genre hela och behagfulla miniatyrer. Sitt namn till trots är Suite champêtre varken uttalat rustik eller lantlig. Den tresatsiga svitens första sats Piece caractéristique får drag av en allvarlig och rytmiskt allt tätare marsch, för att till slut för en stund övergå i mer lyriska stämningar. Den harmoniskt nyanserade mellansatsen Mélodie élégiaque andas ömt och bittert sorgmod i Griegs anda. Ett klangligt berikande element i den avslutande satsen Danse är det stundvis avskiljda violinsolot som för tankarna till Sibelius några år tidigare humoresker. Det är en återhållsamt vindlande danssats, inte heller den fri från sorgmodets övertoner.

Kritikerna tog emot den sjätte symfonin (1923) med enhälligt lov och pris. Heikki Klemetti konstaterade i Uusi Suomi att ”vad ekot beträffar är denna symfoni den mest helgjutna, elegantaste och mest kultiverade som Sibelius har skapat”. Hufvudstadsbladets Karl Ekman beundrade i sin tur satsernas arkitektoniska struktur: ”De äro klara i formen, ehuru helt fritt gestaltade.”

Den sjätte är den mest poetiska och proportionerliga av Sibelius sju symfonier. Till andan är den klassiskt symmetrisk men inte ironisk och distanserad likt 1920-talets nyklassicister. Den domineras av ett ljust skimmer, målat med fina nyanser, under vilket de mest tvära motsatserna har mjukats upp; endast i finalen finns det mer dramatiska toner. Symfonin är modalt färgad, och stöder sig på gamla kyrkotonarter, framför allt den doriska.

Det fyrsatsiga verkets inledande sats börjar som en stilla polyfon ström, ur vilket det snabbare pulserande huvudavsnittet träder fram. Den långsamma satsen är en fri variationssats som bygger på enkla melodimotiv. Scherzot är såväl energiskt som ljust nostalgiskt. Finalen börjar med repliker mellan instrumentgrupper, men i mitten växer musiken i tre vågor till sin kulmen. ”När skuggorna blir längre”, sade Sibelius om den rörande stämningen i det avtagande slutavsnittet

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka