Ian Bostridge

This is a past event.

I spåren av Kalevala

Olli Mustonen, dirigent
Ian Bostridge, tenor
Åbo filharmoniska orkester

Olli Mustonen: Symfoni nr 3 "Himlaljus", uruppförandet av orkesterversionen
Jean Sibelius: Lemminkäinen op. 22

Under konserten kallar Kalevalas myter till de folkliga traditionerna. Olli Mustonens Himlaljus bygger på texter ur Kalevala. Verket är ursprungligen komponerat för tenor, cello och piano, men vid den här konserten hör vi uruppförandet av orkesterversionen. Solist är topptenoren Ian Bostridge, som har tilldelats titeln kommendör av andra klass i den brittiska imperieorden. Sibelius verk Lemminkäinen i fyra satser fortsätter på Kalevalatemat och beskriver mytens berättelse om den nyckfulla hjälten. Lemminkäinen är känd framför allt för sin sats Tuonelas svan.

Konserten är en del av den konstnärliga ledningens festival.

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

I konstnärlig ledare Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. 

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

Ian Bostridge
Ian Bostridge
tenor
Ian Bostridge
Ian Bostridge
tenor

Ian Bostridges internationella solistkarriär har fört honom till de mest betydande konsertsalarna i Europa, Fjärran Östern och Nordamerika. Han har uppträtt i operaroller som bland annat Aschenbach i operan Döden i Venedig vid Deutsche Oper, Don Ottavio i Don Giovanni vid statsoperan i Wien samt Caliban i Stormen vid Royal Opera.

Till höjdpunkterna under föregående säsong hörde Brittens War Requiem tillsammans med Kent Nagano och Tonhalle-Orchester, Winterreise tillsammans med Antonio Pappano vid Bayerns statsopera och tillsammans med Thomas Adès i Auditori de Barcelona samt returen till Elbphilharmonie i Hamburg tillsammans med Cappella Neapolitana. Bostridge turnerade även i Europa där han framförde Monteverdis Orfeo tillsammans med kammarorkestern Europa Galante, och i USA turnerade han tillsammans med Basels kammarorkester. Han har framfört sångsviten The Folly of Desire på MITO-festivalen och i Verbier samt uruppfört James MacMillans beställningsverk tillsammans med Londons symfoniorkester. Han har även spelat in Schuberts Linder i Wigmore Hall tillsammans med pianisterna Lars Vogt och Thomas Adès.

Många av Bostridges skivinspelningar har belönats med internationella priser och han har varit nominerad till Grammypriset femton gånger. Hans inspelning av Schuberts Winterreise tillsammans med Thomas Adès valdes till bästa vokalinspelning vid International Classical Music Awards 2020. Bostridges skiva ”Shakespeare Songs” fick Grammypriset år 2017.

Pieces

Olli Mustonen (s. 1967):
Symfoni nr 3, Himlaljus

Det finns en märklig paradox i att uttryck som hämtar inspiration i närhistorien ofta ger ett föråldrat intryck, men när man dyker tillräckligt djupt ner i förgångna rör man sig ofta i de tidlösa och samtidigt fullständigt aktuella uttrycksmedlens och frågornas sfär. I Finland är kalevaladiktningen en sådan tradition som härstammar i den tidlösa historien, och den lever starkt även i den moderna kulturella medvetenheten. Det är naturligt att även vår egen tids tonsättare i den har funnit en fruktbar inspirationskälla för sina verk.

I sin tredje symfoni Himlaljus dyker Olli Mustonen ner i den här uråldriga Kalevalavärlden. Verket färdigställdes ursprungligen år 2017 för tenor, cello och piano, men år 2020 gjorde Mustonen den orkesterversion som nu uruppförs. För honom är det inte någon enskild avvikelse i den gamla finsknationella motivkretsen, han har behandlat den på olika sätt till exempel i sin gitarrsonat Jehkin Iivana (2004), musiksagan Tre träd, tre söner (2009) som bygger på en vitkarelsk saga samt i symfoni nr 1 Tuuri (2012), som är baserad på Eino Leinos dikt i kalevalastil.

Himlaljus bygger på en text från slutet av Kalevala, några utdrag ur dikterna nr 47 och 49. I början av dikt 47 spelar Väinämöinen kantele och sjunger, men läget förändras när Pohjas värdinna Louhi stjäl månen och solen. I dikt 49 gör mörkret livet svårt i landet Kalevala, och Väinämöinen ber smeden Ilmarinen om hjälp. Louhi kommer i form av en hök för att se vad Ilmarinen smider. Han berättar att han smider en halsring för att binda Pohjas gumma. Louhi känner att hennes slut är nära, flyger till Pohja, befriar månen och dagen och flyger i form av en duva för att berätta för Ilmarinen att månen och dagen är frisläppta. Väinämöinen hälsar månen och solen.

Trots att Himlaljus har titeln symfoni är dess form inte uppbyggd enligt den traditionella symfoniska formen utan narrativt, följande berättelsen i Kalevala. Man kan ända uppleva verkets skala och repetitionen av vissa element som symfoniskt, och upprepningarna kan även anknyta till Kalevala, där ofta upprepande ord och karaktäriseringar är av central betydelse.

I Himlaljus musik förenas många olika stilistiska influenser till en dramatisk helgjuten helhet. Man kan ofta skönja en stark finsk-arkaisk nyans, ibland som inre meditation eller klagan, ibland framsprickande som energisk rytmik eller förtätat i intensiva stegringar. Den effektiva kinetiska energin får såväl motoriska som mer dansanta uttryck, och med drag av detta slag anknyter Musotnen ofta till nyklassicismen eller nybarocken. Det lönar sig ändå inte att försöka knyta hans musik till någon enskild stilinriktning.

Vokalpartiet i Himlaljus framförs på engelska i översättning av Keith Bosley. En orsak har troligen varit en handräckning till den engelske tenoren Ian Bostridge, som sjöng vid uruppförandet av det ursprungliga verket. I slutet av verket, när Väinämöinen hälsar månen och solen, byts språket ändå till finska. Effekten är berörande och förstärker betydelsen av orden, känslan av att allting har återgått till det normala och samtidigt även den ursprungliga Kalevalaupplevelsen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Jean Sibelius (1865-1957):
Lemminkäinen, fyra legender ur Kalevala op. 22

Lemminkäinen och jungfrurna på ön
Tuonelas svan
Lemminkäinen i Tuonela
Lemminkäinen drager hemåt.

I slutet av sommaren 1894 var Sibelius en slagen man. Inspirerad av Wagners bok Oper und Drama hade han redan under en lång tid planerat en opera och av J. H. Erkko hade han beställt librettot Veneen luominen (Båtens skapelse) med motiv ur Kalevala. För Sibelius var det ändå en förkrossande upplevelse att höra Wagners operor i Bayreuth och München. Ett tragikomiskt prov på depressiva tillstånd var ett brev som Sibelius skickade hem till Aino i Finland, i vilket han i djup självömkan överväger att byta karriär från tonsättare till fabriksarbetare.

Sibelius lyckades trots allt samla resterna av sitt självförtroende och rikta blicken mot framtiden. Under resan till Finland stannade han i september 1894 i Berlin och började studera Liszts musik. Han skickade igen ett brev till Aino, och nu var tonen ljusare: ”Jag tror att jag egentligen är en musikmålare och poet. Jag menar att Liszts syn på musiken står mig närmare. Den symfoniska dikten.”

Sibelius på nytt funna självförtroende fick ett starkt utlopp i verket Lemminkäinen, fyra legender ur Kalevala (Lemminkäinensviten). Verket färdigställdes år 1895 och uruppförandet våren 1896 fick ett gott mottagande. När den av Sibelius korrigerade versionen framfördes i november 1897 avfärdade landets mest auktoritativa kritiker Karl Flodin överraskande verket helt. Sårad av kritiken drog Sibelius tillbaka satserna Lemminkäinen och jungfrurna på ön samt Lemminkäinen i Tuonela och han tillät dem framföras först efter att han reviderat dem år 1939. Samtidigt bytte de två mittersta satserna plats, så att Tuonelas svan blev andra sats och Lemminkäinen i Tuonela tredje sats, men många dirigenter dirigerar ännu satserna även i den ursprungliga ordningsföljden.

Lemminkäinensviten återspeglar de inre spänningarna i Sibelius kompositionsarbete. Det programmatiska innehållet som strömmar fram ur Kalevala ger verket ett starkt wagnerianskt-symbolistiskt element, medan helhetsformen närmar sig den fyrsatsiga symfonin. Till skillnad från Kullervosymfonins tragiska huvudperson är Lemminkäinen en av mest glamorösa karaktärerna i Kalevala. I svitens första sats är han eposets Don Juan, som förför jungfrur med en outsinlig iver.

Tidens symbolistiska influenser är som starkast i Tuonelas svan, Sibelius första verkligt suveräna mästerverk som är bearbetat ur uvertyren till Båtens skapelse. De förfinade stråkklangerna för tankarna till Wagners Lohengrin, i vilken stråktematiken även har en viktig innebörd, medan det engelska hornets överväldigande vackra sång i sin tur kunde vara en reminiscens av herdemotivet ur Tristan och Isoldes tredje akt.

Likt Parsifal dödar även Lemminkäinen den heliga svanen. Han hamnar i dödsriket Tuonela därifrån han räddas av sin moders kärlek. Lemminkäinen i Tuonela är ett skräckens scherzo i Liszts stil, där mörkret lyses upp av Lemminkäinens moders enkla vaggvisa.

Lemminkäinen drager hemåt ger sviten en energisk och segerrik final. Genom att utvidga och förändra en liten urcell manar Sibelius musiken till en stegring som flödar över av självförtroende. Han konstaterade själv: ”Lemminkäinen kan jämföras med vilken greve som helst. Han är adlig, absolut adlig.”

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Sanat
Sinfonia nro 3, Taivaanvalot

Olli Mustonen: Sinfonia nro 3, Taivaanvalot
Teksti suomeksi: Kalevala
Käännös englanniksi: 
Keith Bosley

I have a good mind
take into my head
to start off singing
begin reciting:

Steady old Väinämöinen
played the kantele
long, both played and sang
rejoiced in other ways too.
The music rang in the moon‘s cabins
the joy at the sun‘s windows:
the moon comes from its cabin
stepped on to a birch‘s crook
and the sun emerged from its stronghold squatted on top of a pine
to hear the kantele, to
marvel at the merriment.

Louhi, mistress of Northland
the gap-toothed hag of the North
then lays hold of the sun, caught
the moon with her hands

the moon from the birch‘s crook
and the sun from the pine‘s top
and she brought them straight
home to dark Northland.

She hid the moon from gleaming
within a bright-breasted rock

she sang the sun from shining
into a mountain of steel

and there she spoke thus:
„Don‘t get out of here alone
don‘t rise, moon, to gleam

and don‘t get out, sun, to shine
unless I go and let you

out, come and raise you myself
with nine stallions borne

by a single mare!“

Still the sun is not shining
nor the golden moon gleaming
on those Väinö-land cabins
on the Kalevala heaths:
the wealth grows chilly, the herds
get into a dreadful state

strange to the birds of the air
tiresome to mankind

that the sun will never shine
nor will the moon gleam.

The pike knew the sea-trough‘s depths the eagle the birds‘ movements
the wind how far a day‘s sail;
but man‘s children do not know
when the morning will begin
when the night will try
on the misty headland‘s tip
at the foggy island‘s end.

The young hold counsel
and the aged consider

how they‘ll be without the moon
live without the sun

on those poor borders
the luckless lands of the North.

Steady old Väinämöinen
put this into words:
„Bolts won‘t snap with words
locks won‘t crumble with a spell
nor with the touch of a fist

the turn of an arm.
Smith Ilmarinen
forge a three-pronged hoe
and forge a dozen ice-picks
a whole bunch of keys, with which
I will let the moon out from

the rock, the sun from the cliff!“

He, the smith Ilmarinen
the everlasting craftsman
forged the things the man needed:
he forged a dozen ice-picks

a whole bunch of keys
a good bunch of spears
neither big nor small -
forged them for once middle-sized.

Louhi, mistress of Northland
the gap-toothed hag of the North gave life to wings with feathers
and away she flew;

she fluttered near home
then flung herself further off
across the sea of Northland

to smith Ilmari‘s workshop.
The smith opened his window looked out: was the wind rising?
But the wind was not rising:

it was a grey hawk.

The bird sets about
talking, the hawk speaks:
„Smith Ilmarinen
perpetual craftsman
how very clever you are -
yes, what a skilful craftsman!
What are you making there, smith
what are you building, blacksmith?“

The smith Ilmarinen says 
a word in answer:
„I am forging a collar
for that Northland hag, with which
she is to be chained fast to

a mighty slope‘s edge.“

Louhi, mistress of Northland
the gap-toothed hag of the North
felt her ruin coming, her

day of trouble catching up:
let the moon loose from the rock
let the sun out of the cliff.

She changed into something else turned herself into a dove

and she flaps along
to smith Ilmari‘s workshop
flew as a bird to the door

as a dove to the threshold.
„I‘m on the threshold
to bring you this news:
the moon‘s risen from the rock
the sun is out from the cliff.“

Smith Ilmarinen
went himself to look.
He steps to the workshop door looked carefully heavenward:
he beheld the moon gleaming
saw the sun shining.

He went to Väinämöinen
he uttered a word, spoke thus:
„Old Väinämöinen

O everlasting singer
go, look at the moon
and inspect the sun!“

Steady old Väinämöinen
pushed into the yard

he says with this word
he spoke with this speech:

Terve, kuu, kumottamasta,
kaunis, kasvot, näyttämästä,
päivä kulta, koittamasta,
aurinko, ylenemästä!

Kuu kulta, kivestä pääsit,
päivä, kaunis, kalliosta,
nousit kullaisna käkenä,
hope‘isna kyyhkyläisnä
elollesi entiselle
matkoillesi muinaisille.

Käy nyt tiesi tervehenä,
matkasi imantehena
päätä kaari kaunihisti,
pääse illalla ilohon!“