Ulf Wallin viulun kanssa, kasvokuva

This is a past event.

Hemlandets toner

Ari Rasilainen, dirigent
Ulf Wallin, violin
Åbo filharmoniska orkester

Jean Sibelius: Karelia-alkusoitto op. 10
Einojuhani Rautavaara: Violinkonsert
Erkki Melartin: Symfoni nr 6 op. 100

Under våren fick vi höra Ari Rasilainens lovordade tolkning av Melartins femte symfoni, och nu fortsätter resan till den sjätte symfonins landskap. Rautavaara komponerade slutet av sin violinkonsert i New York, inspirerad av skyskraporna. Konserten uttolkas av den svenske violinisten Ulf Wallin, i vars behandling verket når sin fulla glans. Kvällen börjar med Sibelius Kareliauvertyr. Av mästartonsättarens musik till en historisk tablå arrangerad av Viborgs Nation har uvertyren tillsammans med Kareliasviten stannat kvar på repertoaren.

 

 

Artists

Ari Rasilainen, kapellimestari
Ari Rasilainen
dirigent
Ari Rasilainen, kapellimestari
Ari Rasilainen
dirigent

Ari Rasilainen hör till sin generations mest kända finländska dirigenter. Han studerade orkesterdirigering på Jorma Panulas klass vid Sibelius-Akademin och studerade vidare för Arvīds Jansons samt under ledning av violinkonstnären Alexander Labko i Berlin. Vid sidan av orkesterarbetet har han uppträtt som violinsolist och kammarmusiker, och försöker även numera få tid att ägna sig åt kammarmusiken.

Rasilainen var chefdirigent för Villmanstrands stadsorkester åren 1985–89, åren 1989–94 förste gästdirigent i Tammerfors och åren 1994–2002 chefdirigent för Norska radions orkester. Han arbetade även som chefdirigent för Jyväskylä Sinfonia (1994–98) och Pori Sinfonietta (1999–2004). Åren 2002–09 var Rasilainen musikchef för den tyska statsorkestern i Rheinland-Pfalz, och vid sidan av detta dirigerade han regelbundet olika orkestrar i Europa och USA. Aalborgs symfoniorkester i Danmark kallade år 2002 Rasilainen till ständig förste gästdirigent. Sedan hösten 2016 är han chefsdirigent för Südwestdeutsche Philharmonie. Till Rasilainens senaste operaproduktioner hör bl.a. Eugen Onegin i Frankrike samt Flygande Holländaren och Salome i Tyskland.

Rasilainen har gjort sig känd även för sina skivinspelningar. Han har arbetat framgångsrikt tillsammans med många skivbolag och dirigerat på över 50 skivor. Rasilainen har varit professor i orkesterdirigering vid musikhögskolan i Würzburg sedan år 2011.

Ulf Wallin viulun kanssa, kasvokuva
Ulf Wallin
violin
Ulf Wallin viulun kanssa, kasvokuva
Ulf Wallin
violin

Den svenska violinisten Ulf Wallin studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm under ledning av professor Sven Karpe och i Wien vid universitetet för musik och framställande konst under ledning av Wolfgang Schneiderhan. Wallin har konserterat i Asien, Europa och USA.

Wallin har samarbetat med flera framgångsrika dirigenter som Jesús Lopéz Cobos, Manfred Honeck, Paavo Järvi, Andrew Manze, Esa-Pekka Salonen, Walter Weller och Franz Welser-Möst. Wallin är även en efterfrågad kammarmusiker och han har uppträtt tillsammans med bland annat Bruno Canino, Barbara Hendricks, Heinz Holliger, Roland Pöntinen och András Schiff.

Ulf Wallin har även uppträtt på ett flertal festivaler som festivalerna i Lucerne, Berlin och Schleswig-Holstein, Schubertiade-musikfestivalen i Schwarzberg, Musiktage-festivalen i Mondsee samt musikfestivalen i Marlboro. Wallin har spelat in över 50 skivor för olika skivbolag och har ofta uppträtt såväl i radio som i TV.

Wallin är professor i violin vid Hanns Eisler-musikhögskolan i Berlin och gästande professor vid universitetet för musik och framställande konst i Wien. Han har även varit jurymedlem i betydande internationella violintävlingar. År 2013 tilldelades han Robert Schumann-priset av staden Zwickau och år 2014 valdes han in i kungliga musikakademien i Sverige. Ulf Wallins instrument är en violin byggd av Domenico Montagnana från år 1746.

Pieces

Jean Sibelius (1865–1957):
Karelia-uvertyr op. 10

När Viborgs Nation vid Helsingfors Universitet år 1893 började planera en tablå om Karelens historia stod det troligen från första början klart att musiken skulle beställas av Sibelius. Han hade under kort tid blivit Finlands ledande tonsättare, och speciellt uruppförandet av Kullervosymfonin i april 1892 och uruppförandet av En saga i februari 1893 hade gett honom en stadig position, även om hans nya stil i vissa kretsar ansågs vara egendomlig.

Tablån framfördes på Societetshuset i Helsingfors den 13 november 1893. Framgången var enastående, så till den grad att en stor del av musiken inte kunde urskiljas genom publikens rop och applåder. Det var en tid då det nationella uppvaknandet redan var starkt i finländarnas medvetande, och framförandet av tablån appellerade till åhörarnas patriotiska känslor. Det var Sibelius första omfattande scenmusik, och han kom att senare skriva flera sådana såväl till tablåer som till skådespel.

För tablån om Karelens historia skrev Sibelius en uvertyr och sju övriga stycken. Av dessa publicerades uvertyren senare som ett eget opus (op. 10), och resten av tablåmusiken omarbetade Sibelius till den populära Kareliasviten (op. 11). Karelia-uvertyren domineras av ett piggt huvudtema, som följs av ett mer känslosamt folkligt sångbart motiv. Verket har även ett fanfarmotiv och ett dansfragment, som är bekanta från Intermezzot i Kareliasviten, samt ett lugnare mellanavsnitt, varefter huvudmotivet för verket till sin ljusa avslutning.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Einojuhani Rautavaara (1928-2016):
Violinkonsert

Tranquillo
Energico

Einojuhani Rautavaara konstaterade en gång att för honom innebar konserten framför allt ”drama, ett konflikt mellan individen och gemenskapen”. I hans serie konserter med 12 verk finns många variationer på detta tema, men i alla kan man höra individens röst, såväl solistens som Rautavaaras egen tonsättarröst.

Violinkonserten färdigställdes år 1977, vid en tid då Rautavaara var i sin ”postmoderna” period, som förenade olika stilar. Violinkonserten är skriven i två satser, och Rautavaara har karaktäriserat den första satsen som en kombination av en traditionell inledande sats och en långsam sats och den den andra satsen som en syntes av ett scherzo och en final. I den första satsen reser violinisten med sina breda melodier genom olika klanglandskap, bland vilka finns ymnig nyromantik, arabeskliknande mönster, pointillistisk modernism och koralliknande texturer.

I den andra satsen har solistens intensiva och effektivt sågande mönster en central roll, som avbryts av ett av oboerna markerat mellanavsnitt och en därpå följande soloviolinkadens. Den rytmiska slagkraftigheten återvänder i det intensiva slutpartiet, som kräver att solisten har en bra stråkhand. Rautavaara skrev slutpartiet i New York, och han upplevde att det hade en stark koppling till den vy som öppnade sig utanför fönstret i hans studio: ”skyskrapor i Downtown, i vilka ljusen i tusentals fönster tändes och släcktes oavbrutet natt och dag, medan jag hörde den ständigt skiftande och aldrig upphörande ljudströmmen från 5th Avenue...”

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Erkki Melartin (1875-1937):
Symfoni nr 6

Andante – Allegro moderato
Andante
Allegro
Finale (Allegro con fuoco – Allegro moderato)

Erkki Melartin komponerade en bred och mångsidig produktion, med olika verkgenrer och olika uttryck. Den starka ryggraden i produktionen utgörs av hans sex symfonier. Han skapade sina symfonier nästan samtidigt som Sibelius skrev sina sju symfonier, men kunde utveckla en i relation till den äldre finländska mästaren överraskande självständig och egensinnig symfonisk stil. En närmare förebild än Sibelius var tidens andra stora symfoniker Gustav Mahler.

Den sjätte symfonin (1924) utgör en stilig och stilistiskt modig avslutning på Melartins symfonisvit. I dess musik kan man höra 1920-talets moderna strömningar, som kompletterar dess senromantiska grund. Verket är en helhet i fyra satser, där de omfattande och betonade yttre satserna ramar in de lättare mellansatserna.

Den första satsen växer fram ett grumligt och tungt tonartsfritt djup. Ett heltonsackord med sex toner utgör bakgrunden till valthornens ståtliga tema, som blir symfonins ledmotiv och förekommer även i den andra och den fjärde satsen. Den sorgmarschlika tunga och ställvis mahlerska inledningen bryter ut i ett intensivt pulserande mellanavsnitt, men i slutet av satsen dras vi tillbaka ner i inledningens djup.

Den andra, långsamma satsen växer ur inledningens lyriska stämning till en kontrapunktisk melodisk ymnighet. Den tredje satsen är ett livligt och nyckfullt scherzo, med en varm sångbarhet. Finalen inleds med intensiva löpningar, och ur de många vändningarna med olika karaktärer stiger ett ståtligt melodiskt material fram, för att slutligen föra fram till verkets eleganta avslutning.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka