En tidsresa i Paris

Adagio – Vivace
Adagio
Allegro

Jean-Marie Leclair var en av barockens mest betydande franska kompositörer av violinmusik och grundare av den franska violinskolan. Åren 1716-23 bodde han i Turin och stiftade där bekantskap med den italienska violintekniken, och i sitt spel och sina verk förenade han drag ur de franska och italienska stilarna. Efter att han återvände till Frankrike arbetade Leclair som violinist bl.a. i konsertföreningen Concert Spirituel i Paris samt i tjänst hos kung Ludvig XV, i Haag hos Oraniens prinsessa som var känd som en duktig cembalist samt i Paris hos hertigen av Gramont. Han lönnmördades år 1764. Man fångade aldrig gärningsmannen, men misstankarna har riktats mot hans tidigare hustru eller alternativt hans egen brorson.

Leclair publicerade en stor mängd violinmusik, huvudsakligen sonater men även bl.a. trion och sex konserter. För två violiner (utan continuo) skrev han 12 sonater, som utkom i två opus med sex stycken, nr 3 (1730) och nr 12 (1747-49).

Sonat C-dur opus 3 nr 3 är ett utmärkt exempel på Leclairs violinistiskt effektiva stil i sonaterna för två violiner. I den tresatsiga sonatens livliga första sats smälter violinerna på ett för honom typiskt sätt samman och byter ständigt roller med varandra i takt med att motiven flyttar från ett instrument till ett annat; ibland är texturen kontrapunktisk, ibland mer harmoniskt utformad. Den långsamma satsen inleds i klagande nyanser mot långa orgelpunkter, men öppnar sig senare mot mer sångbara stämningar. Den avslutande satsen är igen mer rörlig, men stadigare i sina gester än den första satsen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen 
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

I juni 1920 flyttade Igor Stravinsky med familj till Frankrike efter sex år i Schweiz, och de slog sig först ner i byn Carantec i Bretagne vid Engelska kanalens strand. Revolutionen i Ryssland hade gjort det omöjligt att återvända till det gamla hemlandet, och under de kommande knappa tjugo åren bodde han på olika håll i Frankrike, och blev fransk medborgare år 1934.

Kring samma tider som Stravinskys stora livsförändring skedde även betydande förändringar i hans produktion, övergången från den sk. ryska periodens livlig färgprakt till den striktare nyklassicismen, som använde sig av barockens och klassicismens former och uttryck. Den tog sitt första tydliga uttryck i baletten Pulcinella (1919-20) och kom att dominera Stravinskys produktion under de kommande tre decennierna.

Concertino för stråkkvartett, som kom till i juli till september 1920 i Carantec och Parisförstaden Garches, var Stravinskys första verk efter Pulcinella. Stycket är skrivet i en sats och är kompakt och grovt i klangen, och Stravinsky skakar den jämna grundpulsen med olika rytmiska ryck. Kvartetten utgör en klangligt tät ensemble, men så att första violin får det i titeln nämnda concertante-elementet. I mitten finns ett långsamt avsnitt, med en kadens bestående av dubbelgrepp i första violin till ett återhållsamt ackompanjemang av de andra instrumenten. Verket avslutas med en till stämningen förtäckt avrundning.

År 1952 gjorde Stravinsky en alternativ version för tolv musiker av Concertino.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen 
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

I Allegro moderato
II Assez viz – Très rythmé - Lent
III Très lent
IV Vif et agité

Maurice Ravel färdigställde sin stråkvartett år 1903. Trots att det var under ett relativt tidigt skede av hans karriär hade han redan hunnit skapa sig ett namn i den franska musiken bl.a. med sina pianoverk Pavane för en död prinsessa (1899) och Jeux d’eau (1901). Speciellt jämfört med den färgsprakande impressionismen i det senare av verken för piano är kvartetten ett prov på det mer klassicistiska draget i Ravels musik.

Efter kvartettens uruppförande i Paris 1904 uppstod det snabbt diskussion om hur mycket verket stod i skuld till Debussys tio år tidigare stråkkvartett. Verken har vissa yttre likheter, till exempel den liknande fyrsatsiga helhetsprofilen, de betydande pizzicatopartierna i scherzosatserna samt användandet av tematiskt material som presenterats i första satsen även i de övriga satserna. I grund och botten skiljer sig verken ändå från varandra redan genom kompositörens karaktäristiska kvaliteter.

Den första satsen i Ravels stråkkvartett följer den klassiska sonatformen och är lugnt strömmande, smekande vacker musik. Det finns ingen skarp skillnad i stämningarna mellan dess centrala teman. Den andra satsen är instrumentalt och klangligt ett uttrycksfullt scherzo, i vilket de yttre avsnitten som byggs upp av alternerande pizzicatomotiv och mer sångbara motiv innesluter ett lugnare trioavsnitt.

Den långsamma satsen är lyriskt meditativ musik och är såväl melankolisk, skört mystisk och sagolik, med tillfälliga känsloutbrott. Finalen ger verket en sprakande avslutning och får fart av alternerande 5/8-, 3/4- och stundvis även 5/4-taktarter.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen 
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka