pianisti Dejan Lazic

This is a past event.

Jaakko Kuusisto in Memoriam

Michał Nesterowicz, dirigent   
Dejan Lazić, piano

Åbo filharmoniska orkester

Wojciech Kilar: Orawa
Jaakko Kuusisto: Pianokonsert
Jean Sibelius: Symfoni nr 1 e-moll op. 39

Konserten hedrar minnet av den i februari bortgångne violinisten, kompositören och dirigenten Jaakko Kuusisto, en verklig musikens multitalang. Kuusistos pianokonsert från år 2016 framförs av en av Europas mest intressanta pianister Dejan Lazić, till vilken verket även är tillägnat. Konserten inleds med den polske tonsättaren Kilars energiskt rörliga verk Orawa, och kvällen fullbordas av Sibelius intensiva första symfoni. Dirigenten Michal Nesterowicz framträder med ÅFO för första gången.

 

 

Artists

Michał Nesterowicz kasvokuva
Michał Nesterowicz
dirigent
Michał Nesterowicz kasvokuva
Michał Nesterowicz
dirigent

Michał Nesterowicz har väckt beundran med sina dynamiska framträdanden och uttrycksfulla tolkningar av den symfoniska repertoaren. Under de senaste säsongerna har han debuterat med bl.a. Kungliga Concertgebouw-orkestern, Konzerthausorchester Berlin, hr-Sinfonieorchester Frankfurt samt Tonkünstler-Orchester.

Under föregående säsong uppträdde Nesterowicz med Oulu Sinfonia, Gävle symfoniorkester, Haydn-orkestern i Bolzano och Schlesiens filharmoniska orkester.

Nesterowicz är förste gästdirigent för Arthur Rubinstein-filharmonikerna i Łódź. Han har även varit gästdirigent för NRD Elbphilharmonieorchester, Szczecins filharmoniska orkester, Malmö symfoniorkester och Orquesta Ciudad de Granada. Nesterowicz har flera gånger uppträtt tillsammans med Tonhalle-Orchester i Zürich, Münchens filharmoniska orkester, Orchestre Philharmonique de Nice, nationella symfoniorkestern i Taiwan, Singapores symfoniorkester och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra.

År 2008 vann Nesterowicz Cadaqués-orkesterns internationella dirigenttävling och var en av pristagarna i den internationella Grzegorz Fitelberg-dirigentävlingen i Katowice.

Dejan Lazic istuu pianon ääressä
Dejan Lazić
piano
Dejan Lazic istuu pianon ääressä
Dejan Lazić
piano

Med sina friska tolkningar av pianorepertoaren har Dejan Lazić befäst sin position som en av sin generations mest unika och exceptionella solister. Hans framträdanden har fått mycket beröm i bl.a. tidningarna The Telegraph och Der Spiegel.

Lazićs liveinspelning av Rachmaninovs pianokonsert nr 2 tillsammans med London Philharmonic Orchestra och Kirill Petrenko fick det tyska Echo Klassik-priset. Hans inspelningar av Mozarts kammarmusikverk belönades i sin tur med Opus Klassik 2021-priset.

Under senaste säsong var Dejan Lazić residensartist hos Münchens radio-orkester. Han har även deltagit i Budapest festivalorkesters turné tillsammans med Iván Fischer, då de uppträdde bland annat i Kina.

Dejan Lazićs kompositioner har väckt internationellt intresse, till exempel pianokonserten i istrisk stil op. 18, som uruppfördes på musikfestivalen i Aspen år 2014 och som Lazić senare har framfört ett flertal gånger.

Dejan Lazić föddes i en musikerfamilj i Zagreb i Kroatien. Han växte upp i Salzburg, där han även studerade vid Mozarteum-universitetet. Numera bor Lazić i Amsterdam.

Pieces

Wojciech Kilar (1932-2013):
Orawa

Den konstnär som inte är modernist när hen är ung har inget hjärta, men den konstnär som är modernist när hen är gammal har ingen hjärna. Det här tankesättet, som irriterar många progressiva konstnärer, verkar ha gällt åtminstone i polacken Wojciech Kilars fall. I början av sin karriär under 1960-talet hörde han till den polska experimentella avantgarden, men så småningom började han förenkla sitt uttryck. Han vann anseende som filmkompositör, inte bara som hovkompositör för polska filmregissörer utan även i väst.

Förutom filmmusik komponerade Kilar ständigt även verk för konsertsalarna. På samma sätt som Karol Szymanowski, den stora polska mästaren under början av 1900-talet, hämtade även Kilar intryck från folkmusiken i det ”polska höglandet”, dvs. regionen Podhale i Tatrabergen. Det mest kända verket i denna ådra och samtidigt Kilars mest spelade verk är Orawa (1986) för stråkorkester. Verket utgör kulmen på en verksvit med fyra av folkmusik inspirerade stycken, där de tidigare verken var de symfoniska dikterna Krzesany (1974), Kościelec 1909 (1976) och Hoary Fog (1979).

Enligt Kilar är Orawa ”egentligen ett verk för en förstorad folkmusikensemble, och ett av de få verk jag är tillfreds med”. Verket domineras av en suggestiv och minimalistiskt färgad upprepning, med stundvisa korta rytmiska knyck som uppstår genom extra taktdelar och beskurna takter mitt bland de enkla motiven. Den gradvisa förändringen, de nyanslutna toncellerna och klippen i texturen för mot den intensiva höjdpunkten.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

 

 

Jaakko Kuusisto (1974-2022):
Pianokonsert

Jaakko Kuusisto, som dog i februari 2022, var en unikt mångsidig musiker som arbetade som violinist, dirigent, kompositör och arrangör. Men hans mångsidighet begränsade sig inte enbart till de många olika sidorna av hans musikerskap utan sträckte sig även till den stilistiska bredden i hans arbete. Han kände sig lika hemma i den samtida musiken och den klassisk-romantiska musiken som i olika stilar inom den sk. lätta musiken.

I Kuusistos produktion ingår flera operor, orkesterverk, konserter, kammarmusik och vokalverk. Han komponerade sammanlagt fem konserter. Sviten inleddes med violinkonserten (2011-12), som följdes av konserterna för piano (2015-16), fagott (2017), trumpet (2017) och cello (2019). Hans sista verk var en symfoni som inte hann bli klar och som hans bror, violinisten Pekka Kuusisto, fullbordade.

Pianokonserten kom till på förslag av pianisten Dejan Lazić, som uruppförde det till honom tillägnade verket. Enligt Kuusisto utgör ”ett gungande motiv som bygger på tre toner ett slags ankare” för materialet. Det egentliga melodiska huvudmaterialet rör sig i sin tur med breda, över en oktav stora intervall, så att det förändras och utökas. Förutom melodiskt bygger verket enligt Kuusisto ”långt på rytmik och upprepning, och verket har många riffliknande grejer både i pianot och i orkestern”. Verket har kallats både impressionistiskt-minimalistiskt och nyromantiskt färgat, och man har hört havsstämningar i det.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Jean Sibelius (1865-1957):
Symfoni nr 1 e-moll op. 39

Andante ma non troppo – Allegro energico
Andante (ma non troppo lento)
Scherzo: Allegro
Finale: Quasi una fantasia (Andante – Allegro molto)

För Sibelius innebar 1890-talet en tid av programmatiska symfoniska dikter. Av sina viktiga verk fullbordade han under den tiden Kullervo (1892), den första versionen av En saga (1892) och Lemminkäinensviten (1893-96). Även när Sibelius våren 1898 började skissa på ett nytt storskaligt orkesterverk hade han programmatiska, snarast naturpoetiska tankar, men under kompositionsprocessen föll det programmatiska elementet bort, och verket som fullbordades i början av 1899 blev en symfoni, Sibelius första.

Vid sitt uruppförande den 26 april 1899 fick symfonin ett entusiastiskt mottagande, så till den grad att publiken visade sin uppskattning även mellan satserna. Visserligen hurrade publiken ännu mer än för symfonin efter framförandet av Sibelius patriotiska körverk Atenarnas sång.

För Sibelius var övergången från symfoniska dikter till symfoni inte enbart en fråga om verktitlar. I symfoniska dikter och mer allmänt i programmatiska verk är förutom den musikaliska strukturen även motivets beskrivande kraft viktig. Symfonin är mer abstrakt till sin karaktär och stödjer sig mer på sin egen inre logiska struktur. Visserligen var gränsen mellan symfonier och symfoniska dikter mer diffus hos Sibelius, och såväl i Kullervo som i Lemminkäinensviten har man hittat drag av symfoniska helheter. Sibelius kallade rentav senare Kullervo för Kullervosymfonin.

Sibelius första symfoni är ett typiskt barn av den senromantiska tiden, musik med yppiga orkesterfärger, intensiva melodier och sjudande höjdpunkter. I sin mörkt färgade trots fortsätter den på Kullervos, En sagas och Lemminkäinensvitens värld, men samtidigt är den ett avsked till ungdomsperioden och det gamla århundradet. Man kan ana ett andligt släktskap till å ena sidan Tjajkovskij och Borodin, å andra sidan stundvis i scherzot även Bruckner, men helheten är trots det äkta sibeliansk.

Sibelius organiska formtänkande framgår redan i den första satsen. Okonventionellt nog inleds den med ett klarinettsolo som målas fram över pukornas stilla mullrande. Material från solot ingår i ny dräkt även i satsens snabba huvudavsnitt. I den första satsens sonatform lägger man märke till även att genomföringen och repetitionen överlappar varandra. Den långsamma andra satsen med sin varma sångbarhet utgör en motvikt mot den första satsens energi, men satsen har även överraskande dramatiska höjdpunkter.

Den tredje satsen är ett dynamiskt scherzo, där tematikens kärnmotiv för ovanlighetens skull uppträder för första gången i pukorna. Finalen inleds med hela orkesterns tragiskt färgade version av den första satsens klarinettinledning. Efter huvudtemat, bestående av korta motiv, brister ett känsligt glödande Tjajkovskijaktigt tema ut för att sedan växa till full kraft i slutet av satsen, symfonins dramaturgiska kulmen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka