This is a past event.
For the Uncommon Woman
Daniela Musca, dirigent
Elina Vähälä, violin
Tanja Nisonen, valthorn
Åbo filharmoniska orkester
Joan Tower: Fanfare for the Uncommon Woman
Ethel Smyth: Konsert för violin och valthorn
Edward Elgar: Falstaff
Den italienska dirigenten Daniela Musca debuterar i Åbo. Konserten inleds med musik av den Grammy-belönade amerikanska kompositören Joan Tower. Som solistnummer hör vi Ethel Smyths konsert, i vilken huvudrollsinnehavarna är Elina Vähälä, en av de mest kända finländska violinisterna, och valthornist Tanja Nisonen. Konserten avslutas med Elgars sällan framförda symfoniska dikt Falstaff, som bygger på Shakespeares komiska gestalt ur skådespelet Henry IV. Enligt tonsättaren själv var det hans främsta orkesterverk.
Artists
Den italienska dirigenten Daniela Musca har fått mycket beröm för sina personliga och passionerade tolkningar och hon är efterfrågad som dirigent för såväl symfonisk repertoar som opera.
Daniela Musca har samarbetat med bland annat Göteborgs symfoniorkester, Frankfurts opera- och museiorkester, Norrköpings symfoniorkester, Trondheims symfoniorkester, Casco Phil, Würzburgs filharmoniker och Oulu Sinfonia. Sedan år 2018 har hon samarbetat med Hessisches Staatstheater Wiesbaden där hon har dirigerat bland annat nya produktioner av Donizettis opera Kärleksdrycken, Lehárs operett Greven av Luxemburg och Tjajkovskijs opera Eugen Onegin.
Daniela Muscas debut på den internationella May Festival i Tyskland var en kritikerframgång. Under festivalen dirigerade hon Verdis opera Othello samt Donizettis opera Kärleksdrycken. Vid sin debut på Lehár-festivalen i Bad Ischl dirigerade hon en ny produktion av Lehárs operett Leendets land.
Till hennes senaste och kommande höjdpunkter hör bland annat debuterna med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm och Kungliga Operan i Stockholm, Malmö opera och vinnarkonserterna under den internationella Carl Nielsen-tävlingen i Danmark. BIS Records publicerade Muscas debutskiva tillsammans med Norrköpings symfoniorkester i oktober 2021.
Violinisten Elina Vähälä föddes i Iowa i USA. Hon hör till den klarast lysande internationella toppen av de finländska instrumentalisterna. Hennes klang och virtuositet har övertygat musikkritiker världen över och hennes musicerande har kallats för bländande, känsligt och genialiskt.
Vähälä har uruppfört bland annat Jaakko Kuusistos violinkonsert, Aulis Sallinens kammarkonsert och Kalevi Ahos andra violinkonsert samt som Radions symfoniorkesters solist framfört den ursprungliga versionen av Sibelius violinkonsert, som anses nästintill omöjlig att spela. Under den senaste tiden har Vähälä uppträtt som solist med Minnesotas orkester, Colorado Springs filharmoniker, Göteborgs symfoniker, Stockholms kungliga filharmoniker samt Singapores symfoniorkester. Hon framträder ofta som solist med finländska orkestrar. Vähälä har varit stamgäst under sin hemstads orkesters, Sinfonia Lahtis, turnéer till bland Asien, Sydamerika och Centraleuropa.
Vähälä uppträder flitigt som kammarmusiker och orkestersolist, och hon är även verksam som lärare. Hon är grundande medlem av Violinakademin som inledde sin verksamhet år 2009 samt professor i violin vid Universitetet för musik och scenkonst i Wien.
Sedan år 2021 har Nisonen bedrivit konstnärliga doktorandstudier vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi med kvinnor som komponerat för valthorn som sitt ämne. Doktorandstudiernas konsertserie uppmärksammar en stor mängd bortglömda europeiska kvinnliga tonsättare från åren 1850-1950. I sin forskning frågar sig Nisonen ett hur stort undantag en kvinna som komponerade för valthorn utgjorde under en tid då tonsättande inte överhuvudtaget ansågs vara lämpligt för en kvinna.
För Nisonen är det viktigt att främja, utveckla och utvidga kännedomen om valthornet. Tillsammans med valthornskvartetten 4th Line har hon spelat in tidigare okänd musik av nordiska tonsättare. Härnäst kommer hon att spela in musik av kvinnliga tonsättare som anknyter till hennes forskning.
Tanja Nisonen har vunnit flera provspelningar och hon är medlem i Åbo filharmoniska orkester där hon under de senaste åren har varit tf. stämledare för valthornssektionen. Nisonen har skapat en internationell karriär genom att vara stämledare i bland annat Sveriges radios symfoniorkester och Las Palmas symfoniorkester.
Förutom arbetet som orkestermusiker har Nisonen aktivt utvecklat sin egen konstnärliga karriär genom uppträdanden både som kammarmusiker och solist. Förutom på festivaler i hemlandet har hon även uppträtt i Storbritannien, Sverige, Tyskland, Spanien och Norge. Sedan år 2010 har Nisonen varit timlärare i valthorn vid Åbo konservatorium och Konstakademi (YH). Hon har även varit styrelseordförande för Suomen käyrätorviklubi ry (Finlands valthornsklubb rf) i flera år.
Kvällens framförande av Ethel Smyth är Nisonens första doktorskonsert.
Pieces
”Jag är glad att kallas för [de kvinnliga tonsättarnas] pionjär”, har Joan Tower konstaterat. Den här positionen har hon uppnått liksom naturligt, eftersom hon vid sidan av den jämnåriga Ellen Taaffe Zwilich ända sedan 1960-talet har banat vägen för kvinnliga amerikanska tonsättare. År 1990 blev hon den första kvinnan och även den första infödda amerikanen att vinna Grawemeyerpriset, ett av musikvärldens största pris, med sitt orkesterverk Silver Ladders (1986). Tower inledde sin karriär som en strikt modernist men har därefter övergått mot ett mer traditionellt, ofta klangligt rikare uttryck.
Fanfare for the Uncommon Woman, en helhet med sex orkesterfanfarer, hör till Towers mest kända skapelser. Verkets inledande fanfar för bleckblås kom till år 1986 men fick efter relativt kort tid sällskap av fyra nya fanfarer (1989-1993) och efter en längre paus även en sjätte fanfar 2014, genom ett orkesterarrangemang av ett verk ursprungligen komponerat för piano. Verken kan spelas både enskilt och som en större helhet.
Verksvitens titel syftar på Aaron Coplands berömda verk Fanfare for the Common Man (1942; Fanfar för en vanlig människa) och utgör ett slags fortsättning och motsats till den. Tower har tillägnat fanfarerna till ”kvinnor som tar risker och är modiga”. Svitens sjätte verk är sitt namn till trots inte någon egentlig fanfar utan snarare ett verk i uvertyrstil, som karaktäriseras av en orubblig kinetisk energi i form av olika pulserande figurer.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Allegro moderato
Elegy (in memoriam): Adagio
Finale: Allegro
Den engelska kompositören Ethel Smith hörde till de tidigaste pionjärerna bland kvinnliga tonsättare. Hon växte upp under den viktorianska tiden, under vilken kvinnors uppgift var att tiga still. Hon nöjde sig ändå inte med situationen utan började kämpa för sin position, inte enbart som tonsättare utan även som en kvinna som krävde sina rättigheter. Hon var en aktiv suffragett och satt till och med i fängelse i två månader år 1912 efter att under en demonstration ha slagit sönder kolonialministerns fönster.
Under sin karriär fick Smyth uppleva såväl fördomar som framgång. Hon komponerade storskalig orkester-, vokal- och kammarmusik, och hennes andra opera Der Wald var den första opera av en kvinnlig tonsättare som framfördes vid Metropolitan i New York (1903). Slutligen blev hon den första kvinnliga tonsättaren att bli medlem av Brittiska imperieorden (Order of the British Empire) (Dame Ethel Smyth). I början av 1930-talet förlorade hon sin hörsel vilket innebar slutet på hennes karriär.
Konserten för violin och valthorn (1927) företräder de yviga gesternas senromantik i Strauss och Elgars anda. Det tresatsiga styckets mäktiga första sats domineras av en bred sångbarhet och en huvudsakligen positiv stämning. Den mellersta satsen är mer allvarsam; satsen har titeln ”Elegi” och är dessutom försedd med tillägget ”in memoriam” (till minne av). Verket avslutas av en final, som med sina punkterade jaktrytmer är skarpare och mer robust än de tidigare satserna. I finalen urskiljer man de två solisternas gemensamma kadensavsnitt
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Sir John Falstaff hör till de mest frodiga karaktärerna i William Shakespeares (1564-1616) färggranna persongalleri: en skrävlande, fåfäng man med kalaskula, en ruinerad adelsman och livsnjutare som slösar sin tid i krogen Boar’s Head, oftast på andras bekostnad. Han uppträder i tre av Shakespeares skådespel från slutet av 1500-talet (Henrik IV del 1, Henrik IV del 2 samt Muntra fruarna i Windsor), och han omnämns dessutom i förbifarten i skådespelet Henrik V.
Även om Falstaff är en bifigur hos Shakespeare uppstår en verklighetstrogen och heltäckande personbild av honom, med såväl komiska som mer melankoliska dimensioner. Av verken som byggts upp kring honom är Verdis sena mästerliga opera (1893) det mest kända, men även flera andra tonsättare har skapat musikaliska tolkningar av honom, bland annat Antonio Salieri, Otto Nicolai, Ambroise Thomas, Gustav Holst och Ralph Vaughan Williams.
År 1913 valde även Edward Elgar att ta Falstaff som utgångspunkt för ett verk. Även om han vid verkets färdigställande redan hade befäst sin position som Englands mest ansedda tonsättare fick verket ett rätt motstridigt mottagande vid uruppförandet. För Elgar själv var det ändå hans mest betydande orkesterverk, finare än till exempel genombrottsverket Enigmavariationerna (1899) eller de två stora symfonierna (1908, 1911).
Falstaff är en storslagen symfonisk dikt i Richard Strauss anda, som inte följer någon traditionell storform utan skapar sin egen form enligt en egen narrativ logik. Utgångspunkten har varit de scener ur Shakespeares två dramer om Henrik IV i vilka Falstaff deltar. Verket är enligt Elgar indelat i fyra huvudavsnitt. Förutom några undantag har han inte märkt ut de enskilda avsnitten i partituret, men hösten 1913 publicerade han precis innan uruppförandet på festivalen i Leeds en omfattande analys i tidningen Musical Times, i vilken han förklarar musikens kopplingar till händelserna och rentav enskilda repliker i skådespelen.
Verket, som spelas utan pauser, börjar med ett kort inledande avsnitt i vilket Falstaff och hans unge vän prins Henrik (den blivande kung Henrik V) presenteras. Falstaff företräds av ett mångdimensionellt och mer labilt temamaterial, prinsen i sin tur av ett bredare och mer värdigt motiv. Dessa motiv utnyttjar Elgar på många olika sätt genom hela verket.
Efter inledningen följer ett annat huvudavsnitt i vilket vi förflyttas till livliga krogstämningar i Eastcheapkvarteren i London. Falstaff blir rånad (rånaren är den förklädde elake prins Henrik med sina vänner). Falstaff drar sig tillbaka till krogen för att dränka sina sorger, faller drucken till sömns och ser i det känslosamma, med soloviolin berikade ”sagomellanspelet” (Dream Interlude) sig själv som hertigen av Norfolks unga och slanka hovman.
Början av det tredje huvudavsnittet för Falstaff till slagfältet. Efter slagsscenen följer det pastorala mellanspelet ”Gloucestershire: Shallows trädgård”. Landsbygdens ro avbryts av meddelandet om kungens död och att prins Henrik har blivit krönt till ny kung. Falstaff drar iväg mot London, där han tror sig kunna få en fin position vid hovet tack vare sin gamla vänskap.
Det fjärde huvudavsnittet inleds med de nye kungen Henriks (Henrik V) marsch mot tronen. Verket får ändå en elegisk avslutning, eftersom Henrik inte längre som kung kan umgås med avfällingar. Falstaff dör övergiven.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka