pianisti Irina Zahharenkova

This is a past event.

Paganini-rapsodi för piano

Olli Mustonen, dirigent
Irina Zahharenkova, piano
Åbo filharmoniska orkester

Gioachino Rossini: Uvertyr ur operan Semiramide
Sergei Rahmaninov: Rapsodi över ett tema av Paganini
Sergei Prokofjev: Symfoni nr 3 c-moll

Operakompositören Rossinis uvertyr till operan Semiramide har allt man kan önska sig: kraft, fart, iver och energi. Kvällen fortsätter lika fartfyllt med rapsodin över ett tema av Paganini. Det kända temat klingar garanterat kvar medan rapsodierna blir allt mer briljanta och virtuosa. Eldar Nebols återvänder till ÅFO med sin hänförande tolkning. Kvällen är planerad av Olli Mustonen och avslutas av Prokofjevs livliga tredje symfoni.

Vi värdesätter din säkerhet. Läs mera on säkerhet.

 

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

I konstnärlig ledare Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. 

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

pianisti Irina Zahharenkova
Irina Zahharenkova
piano
pianisti Irina Zahharenkova
Irina Zahharenkova
piano

Irina Zahharenkova hör till sin generations mest betydande estniska klaverinstrumentalister. Zahharenkova har vunnit priser i ansedda internationella pianotävlingar, som International Johann Sebastian Bach Competition (Leipzig, Tyskland, 2006), Alessandro Casagrande International Piano Competition (Terni, Italien, 2006), International Competition George Enescu (Bukarest, Rumänien, 2005) samt Jaén International Piano Contest (Jaén, Spanien, 2004). År 2008 fick hon pris i den internationella Artur Rubinstein-pianotävlingen i Tel Aviv i Israel.

Zahharenkova har uppträtt som solist över hela världen och har spelat under ledning av bland andra dirigenterna Olari Elts, Robert Trevino, Daniel Raiskin, Juha Kangas, Risto Joost, Dmitri Alexeev, Leif Segerstam och Patrick Gallois. Som aktiv kammarmusiker har Zahharenkova spelat tillsammans med bland andra Elina Vähälä, Arto Noras, Klaus Mäkelä, Jaakko Kuusisto, Minna Pensola, Antti Tikkanen, Daniel Müller-Schott och Ilya Gringolts. Zahharenkova uppträder även flitigt med piano- och cembalorecitaler i Europa och Asien.

Zahharenkovas repertoar omfattar ett brett urval musikstilar från barocken till den samtida musiken. Vid sidan av sina konsertuppträdanden arbetar Zahharenkova även som lärare vid Sibelius-Akademin och Estlands musik- och teaterakademi. Zahharenkova avlade sin musikmagisterexamen vid Estlands musik- och teaterakademi under ledning av professor Lilian Semper samt vid Sibelius-Akademin under ledning av professor Hui-Ying Líu-Tawaststjerna.

Turun filharmoninen orkesteri, muusikot ryhmäkuvassa
Turun filharmoninen orkesteri
konsertissa soittavat muusikot
Turun filharmoninen orkesteri, muusikot ryhmäkuvassa
Turun filharmoninen orkesteri
konsertissa soittavat muusikot

I VIULU
Abel Puustinen 1. km (vt)
Matti Koponen 1. km
Juha-Pekka Vikman 2. km
Maija Kontunen *
Kerim Gribajcevic
Lauri Haapanen
Marjaana Holva
Jonni Hämäläinen (vv)
Annika Pongracz
György Pongracz
Jaana Sippola
Katariina Taipale
Nobu Takizawa
Katariina Almgren (vt)
Isa Halme (vt)

II VIULU
Ilana Gothóni *
Elizabeth Stewart *
Juha Viljanen **
Kirsi-Marja Alanen
Riitta Hammarberg
Christina Huurre
Pirjo Klemola
Qi Li
Kati Overbeck
Susanna Suorttanen
Petri Tulonen

ALTTOVIULU
Jasmine Beams sooloaltisti (vv)
Mari Viluksela sooloaltisti (vt)
Juhani Forsman * (vt)
Jouni Rissanen ** (vt)
Sauli Kulmala
Helinä Nissi (vv)
Noora Pelto-Aho (vv)
Ulla Perksalo
Ramona Wolin-Takala
Tuukka Susiluoto (vt)
Antti Vesterinen (vt)

SELLO
Roi Ruottinen soolosellisti
Andreas Helling *
Katja Kolehmainen **
Eija Huhtala-Krapu
Pekka Laamanen
Larimatti Punelpuro
Anna Westerlund
Aslihan Gencgönül (vt)

KONTRABASSO
Mikko Multamäki *
Tomi Laitamäki **
Per Björkling
Matti Kariluoto
Aapo Kyyhkynen

HUILU
Saara Lehtinen * (vt)
Anu Honkanen **
Heidi Riikonen (vt)

OBOE
Takuya Takashima * (vv)
Simeon Overbeck * (vt)
Satu Ala **
Jun Saotome

KLARINETTI
Matteo Mastromarino *
Henna Jämsä **
Alessandro Foschini
Tuomas Takala (vt)

FAGOTTI
Aleksei Dmitrjev * (vt)
Etienne Boudreault * (vv)
Jukka Pylkkänen **
Jarmo Korhonen

KÄYRÄTORVI
Annu Salminen * (vv)
Tuomas Harri * (vt)
Markku Kolehmainen **
Tanja Nisonen ** (vt)
Henriikka Teerikangas ** (vt)
Mervi Huttunen
Yi-Ling Shih (vt)

TRUMPETTI
Lénard Heugen *
Megumi Nakazawa **
Mari Pakarinen (vt)

PASUUNA
Anna-Liisa Lindberg *
Anna-Maija Laiho-Ihekweazu **
Pasi Mäkinen (vt)

TUUBA
Nicolas Indermühle *

PATARUMMUT
Ari-Pekka Mäenpää *
Jalmari Lintunen **

LYÖMÄSOITTIMET
Tuomas Tainio *
Jussi Markkanen **

HARPPU
Päivi Severeide *
Hanna Kenttämies ** (vt)

KOSKETINSOITTIMET
Mikael Kemppainen *

 

* = äänenjohtaja
** = varaäänenjohtaja

vv = virkavapaalla
vt = virkaa tekevä

Pieces

Gioachino Rossini (1792-1868):
Uvertyr till operan Semiramide

Gioachino Rossinis karriär som operakompositör var kort men strålande. Under några få år i början av 1810-talet gjorde han sig känd hos den italienska operapubliken och fick därefter komponera operor i tur och ordning för scenerna i landets viktigaste operastäder Venedig, Milano, Neapel och Rom. Semiramide, som hade premiär i Venedig i februari 1823, blev hans sista verk komponerat för ett italienskt operahus. Därefter skrev han sina operor för Paris, den sista av dem Wilhelm Tell år 1829.

Rossini är främst känd för sina komiska operor, speciellt Barberaren i Sevilla (1816), men förutom dem komponerade han även många fina seriösa operor. Till dem hör även Semiramide, som hör till genren ”melodramma tragico”, dvs. tragiskt melodrama. Den bygger på Voltaires tragedi Semiramis, som i sin tur är baserad på legenderna om den mytiska assyriska prinsessan Semiramis. I verket förenas hänsynslösa maktpolitiska intriger med kärleksmotiv. Semiramide hör till de mest uppskattade av Rossinis seriösa operor, och till exempel Verdi konstaterade att Semiramide hade en avsevärd inverkan på hans utveckling som operadramatiker.

Tematiken i Rossinis uvertyrer var inte alltid knuten till själva operan, men i uvertyren till Semiramide använde han även material ur operan. Detta sker omedelbart efter den första urladdningen i valthornens med breda linjer målade kvartett. Uvertyrens fortsättning är livlig och pulserande energisk och utgör en spännande inledning på det omfattande, nästan fyra timmar långa dramat.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Sergej Rachmaninov (1873-1943):
Rapsodi över ett tema av Paganini op. 43

Flykten undan revolutionen i Ryssland i december 1917 var en traumatisk upplevelse för Sergej Rachmaninov och utgjorde en klar vattendelare i hans karriär. För den känslige tonsättaren, uppriven ur sin egen jord, innebar den nya situationen att hans skapande kraft sinade för flera år, och under sina återstående 25 år komponerade han överhuvudtaget rätt lite. Under sin sena period gav Rachmaninov sin musik ett enklare uttryck även om han varken övergav sina senromantiska rötter eller sin pianistiska virtuositet.

Rapsodi över ett tema av Paganini (1934) blev efter de fyra pianokonserterna Rachmaninovs sista verk för piano och orkester. Trots namnet är det inte en fritt uppbyggd rapsodi utan en variationssvit. Temat är lånat ur Paganinis soloviolinkapris nr 24 och lämpar sig utmärkt för att bearbetas i variationer, och redan Paganini själv hade gjort variationer över det i sin kapris. Temat har senare använts som grund för variationer av bl.a. Liszt, Brahms och efter Rachmaninov även  Lutosławski.

Verkets 24 variationer är indelade i tre huvudavsnitt, i vilka man har sett en motsvarighet till den tresatsiga konserten: den inledande satsen (variationerna nr 1-10), övergången (nr 11), den långsamma satsen (nr 12-18) och finalen (nr 19-24). Tolkningen är inte helt problemfri, eftersom den långsamma satsen även innehåller mer rörliga element. Kärnan i verket är det långsamma avsnittets känsliga avslutande variation, som bygger på en upp-och-ner-vändning av Paganinis tema. I rapsodin förekommer även några gånger Rachmaninovs eget tema, den gamla Dies irae-melodin.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

 

Sergej Prokofjev (1891-1953):
Symfoni nr 3 c-moll op. 44

Moderato
Andante
Allegro agitato — Allegretto
Andante mosso — Allegro moderato

Likt Rachmaninov och Stravinsky flydde Sergej Prokofjev undan revolutionen från Ryssland utomlands, men till skillnad från sina två kolleger återvände han under 1930-talet till sitt hemland som under tiden hade blivit en ny stat. Under 1920-talet bodde han i Paris och uppnådde varierande framgång hos den lokala publiken. Ett av Prokofjevs sorgebarn var operan Eldängeln (1919-27), som han länge arbetade med men som inte framfördes under hans livstid. För att dess musik inte helt skulle gå till spillo omarbetade Prokofjev operans musik till sin tredje symfoni (1928), och den uruppfördes under ledning av Pierre Monteaux i Paris i maj 1929.

Eldängeln utspelar sig i 1500-talets Tyskland och berättar om Renata som är drabbad av syner och besatthet. Hon är förälskad i furst Heinrich, som hon tror är hennes skyddsängel Madiel, dvs. eldängel. Heinrich lämnar dock Renata, som börjar leta efter Heinrich tillsammans med riddaren Ruprecht, som är förälskad i henne. Under resans gång söker de hjälp i magikern Agrippas svarta magi. De hittar Heinrich, men han avvisar fortfarande Renata. Ruprecht och Heinrich duellerar, och Ruprecht skadas men dör inte. Till slut hamnar Renata i kloster men slipper inte sina syner. Inkvisitionen anländer, torterar Renata och dömer till slut henne att brännas på bål som häxa.

Även om symfonin bygger på operans musik har Prokofjev behandlat sitt material symfoniskt och har inte gjort en programmatisk symfoni kring operans händelser. De musikaliska motiv som hänger ihop med händelser i operan kan till exempel förekomma i annan ordningsföljd än i operan och de har kombinerats på ett nytt sätt. Operans intensiva stämning är dock starkt närvarande i musiken och ger den en egen dyster nyans. Kompositionsarbetet underlättades av att orkestern i operan hade en mer aktiv roll än vanligt.

Den första satsen är den mest omfattande av symfonins fyra satser och är den mest symfoniskt konstruerade av dem. Dess material kretsar långt kring ängeln Madiel som förekommer i Renatas syner, men i genomföringen i mellanpartiet finns även musik ur Ruprechts och Heinrichs duell. Satsen har både en förkrossande kraft som framkommer i de första takterna och samtidigt långa melodiska linjer. Den långsamma satsen är målad med känslig hand och ger symfonin en lyrisk lugn period, även om den också har mörka skuggor. Musiken andas ett lugn som klosterlivet i den sista akten kunde erbjuda, även om Renata inte uppnår det inre lugnet.

Scherzot hänger ihop med magikern Agrippa och hans svarta magi, och det är en av de mest spöklika skapelserna i Prokofjevs produktion, färgat av visslande glissandon i stråkarna som delats in i många delar. Satsens trioavsnitt bildar en motpol och innehåller även mer melodiska ingredienser. När scherzot återvänder med sina spöklika glissandon leder det till en intensiv avslutning, som fördjupas ytterligare av den tunga och eftertryckliga finalen som rusar vidare mot undergången.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka