Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli

This is a past event.

Bara nätkonset: Sagoskimmer

Olli Mustonen, dirigent
Janne Thomsen, flöjt
Åbo filharmoniska orkester

Pjotr Tšaikovski: Vojvoden op. 78
Carl Nielsen: Flöjtkonsert
Jean Sibelius: Nocturne op. 51 nr 3
Nikolai Rimski-Korsakov: Scheherazade op. 35

Orkesterns konstnärlige ledare Olli Mustonen har frammanat ett program som för oss till den sagoskimrande berättelsernas värld. Janne Thomsen hör till Danmarks mest kända flöjtister och vid vårsäsongens öppningskonsert uttolkar hon sin landsman Nielsens flöjtkonsert. Sibelius vackra Nocturne är en sats i sviten ur skådespelsmusiken till Belsazars gästabud. Tjajkovskijs högtidliga symfoniska ballad Vojvoden bygger på en dikt och utgör är en festlig inledning på säsongen. Konserten avslutas i sagostämningar ur Tusen och en natt.

Vi värdesätter din säkerhet. Läs mera on säkerhet.

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

Olli Mustonen har utnämnts till Åbo filharmoniska orkesters konstnärliga ledare. Mustonen inleder sitt arbete 1.1.2021. Periodens längd är tre år och kontraktet inkluderar två optionsår. I och med utnämningen kommer Mustonen att leda orkesterns konstnärliga planering. Under kommande säsonger dirigerar Olli Mustonen orkestern och kommer att arbeta mångsidigt med orkestern även i sin roll som pianist och tonsättare.

I Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. Han har grundat Helsingfors Festivalorkester och tillsammans med orkestern turnerat i Centraleuropa, Japan och Kina.

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

Huilisti Janne Thomsen, kasvokuva
Janne Thomsen
flöjt
Huilisti Janne Thomsen, kasvokuva
Janne Thomsen
flöjt

Den danska flöjtisten Janne Thomsens uttrycksfulla och varma tolkningar har befäst hennes ställning som en efterfrågad solist.

Janne Thomsen inledde sina musikstudier i fyra års ålder, och senare valdes hon till Årets unga musiker i Danmark. Thomsen har studerat vid Royal Academy of Music i London och vid konservatoriet i Paris. Thomsen har vunnit internationella flöjttävlingar såväl i Prag, Paris, Rom och Wien som i Boston. För sitt arbete för musiken har Royal Academy of Music i London beviljat Thomsen hederspriset Associate of the Royal Academy of Music (ARAM).

Thomsen är en passionerad kammarmusiker och solist. Hon har uppträtt tillsammans med bland andra Danmarks radios symfoniorkester, English Chamber Orchestra, Salzburg Camerata, Wiener KammerOrchester och Tjeckiska filharmoniska orkestern. Thomsen har samarbetat med bland andra kompositörerna Sofia Gubaidulina, Peteris Vasks, Erkki-Sven Tüür, Wolfgang Rihm, James MacMillan, Michael Berkeley, Giya Kancheli, Bent  rensen, Fazil Say och Hans Werner Henze.

Mellan åren 2004 och 2007 undervisade Thomsen vid Mozarteum i Salzburg och under åren 2008-2010 vid musikhögskolan i Lucerne. Numera bor Thomsen såväl i Tyskland som i Danmark. I Danmark är hon konstnärlig ledare för den internationella musikfestivalen Klassiske Dage som hon har grundat. Festivalen har varit rosad av kritikerna ända sedan den grundades år 2005.

Pieces

Pjotr Tjajkovskij (1840-1893):
Vojvoden, symfonisk ballad op. 78

Pjotr Tjajkovskij komponerade rentav tre verk med namnet Vojvoden: en opera (1868) som hörde till hans tidiga produktion samt under sin senare period ett melodrama (1886) och en symfonisk ballad (1890). Trots den gemensamma titeln härstammar verken inte ur samma källa. Operan och melodramat bygger på en pjäs av Aleksandr Ostrovskij medan utgångspunkten för den symfoniska balladen var den polska romantikern Adam Mickiewiczs (1798-1855) dikt från år 1829 i översättning av Pusjkin.

Av de tre verken är den symfoniska balladen det mest kända. Tjajkovskij dirigerade uruppförandet av verket i Moskva i november 1891. Redan innan framförandet förhöll han sig skeptiskt till verket och genast efter uruppförandet förstörde han partituret. Stämmorna bevarades dock och på basis av dem har man kunnat rekonstruera verket. Celestan ger verket sin egen färg, och det var första gången som Tjajkovskij använde instrumentet i sin produktion. Han blev förtjust i instrumentet och använde det kort senare även i sin balett Nötknäpparen (1892).

I Mickiewiczs dikt återvänder en polsk landsherre (vojvod) till sitt hem för att finna sin unga hustru i en annan mans famn. När han ber sin tjänare att skjuta de älskande vänder denne istället vapnet mot honom. Man kan lätt ana diktens innehåll i Tjajkovskijs symfoniska ballad. Verket inleds med upprepningar och är laddat med ihärdiga rytmer som ökar spänningen. I mitten får musiken ett ljuvt och romantiskt skimmer som förtätas till en rik melodik. I slutet återvänder musiken kort till inledningens hotfulla upprepningar tills den dramatiska slutvändningen avslutar verket.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Carl Nielsen (1865-1931):
Flöjtkonsert

1. Allegro moderato
2. Allegretto un poco – Adagio ma non troppo – Poco adagio – Tempo di marcia

Till Carl Nielsens centrala verk hör förutom de sex symfonierna även hans konserter för violin (1911), flöjt (1926) och klarinett (1928). Fröet till de två sistnämnda såddes år 1921 när Nielsen hörde Köpenhamns blåskvintett öva Mozart och han blev så förtjust i ensemblens musicerande att han bestämde sig för att komponera en konsert till var och en av medlemmarna. Tyvärr färdigställde han endast två av de planerade fem blåskonserterna.

I flöjtkonserten hade Nielsen som målsättning att karaktärisera både flöjten som instrument och musikern som konserten var tillägnad, Holger Gilbert-Jeppesen, som uruppförde verket i Paris i oktober 1926 under en Nielsenkonsert. Enligt Nielsens programkommentar kan ”flöjten inte överge sin egen natur. Den hör hemma i Arkadien och föredrar pastorala stämningar. Kompositören måste därför anpassa sig till dess milda natur om han inte vill framstå som en barbar”.

Det pastorala som Nielsen eftersträvar dominerar konserten, men dess känslovärld är nyckfull och i verket finns vändningar som vajar likt plötsliga vindbyar som för med sig tillfällig osäkerhet och mörka skuggor. För ovanlighetens skull har verket endast två satser, bägge huvudsakligen snabba, även om den andra satsen som ett element av en långsam sats även har ett kort Adagio ma non troppo-avsnitt med smärtsammare tongångar. Verkets huvudroll spelas av flöjten med sin fritt flödande lyrik och smidighet, och den ställs några gånger mot trombonen som spelar en mer komisk roll.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Jean Sibelius (1865-1957):
Nocturne ur sviten Belsazars gästabud op. 51

Den sceniska musiken utgör vid sidan av symfonierna och de symfoniska dikterna det tredje betydande området i Sibelius orkesterproduktion. Jämfört med de två övriga verkgenrernas mer episka karaktär utgjorde de en mer lyrisk och populär ådra i hans musik och gav utlopp för ett sådant uttryck som inte platsade i mer storskaliga verk. Vissa av Sibelius mest populära miniatyrer ingår just i skådespelsmusiken och gjorde under sin tid tonsättarens namn känt i bredare kretsar.

I musiken till Hjalmar Procopés skådespel Belsazars gästabud (1906) gjorde Sibelius en för honom sällsynt exkursion till den österländska exotismen. Pjäsen, som bygger på ett tema ur Bibeln, utspelar sig i det forntida Babylon, och den för tankarna till Oscar Wildes Salome som kring samma tider blev populär även som en opera av Strauss. Belsazars gästabud hade premiär vid Svenska teatern i Helsingfors i november 1906. Pjäsens text kritiserades men Sibelius musik fick beröm, och av allt att döma blev pjäsen mycket omtyckt av publiken i Helsingfors till stor del tack vare musiken.

Av musiken till Belsazars gästabud sammanställde Sibelius en orkestersvit i fyra satser, som han dirigerade för första gången i Helsingfors i september 1907. Svitens tredje sats ”Nocturne” är förbluffande vacker och lyriskt intensiv nattmusik, i vilket flöjtens solo framträder mot en nästan eterisk och bräckligt skör bakgrund. Den diskreta ornamenteringen ger musiken en lätt österländsk nyans.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844-1908):
Scheherazade, symfonisk svit op. 35

1. Havet och Sindbad sjöfararens skepp (Largo e maestoso – Lento – Allegro non troppo – Tranquillo)
2. Sagan om Prins Kalender (Lento – Andantino – Allegro molto – Con moto)
3. Den unge prinsen och den unga prinsessan (Andantino quasi allegretto – Pochissimo più mosso – Come prima – Pochissimo più animato)
4. Festen i Bagdad och skeppsbrottet (Allegro molto – Vivo – Allegro non troppo maestoso)

Västerländernas kulturella förhållande till det mystiska ”österlandet” har traditionellt sett varit motstridigt. Å ena sidan öst fått representera det främmande, ett grymt och våldsamt sätt att vara, å andra sidan har det fascinerat med sin färggranna och sagolika mystik. Trots att bilden har varit mycket förvriden och i högre grad har tjänat västerlänningarnas egna behov än ett uppriktigt försök att förstå en annorlunda kultur har den även gett upphov till mycket intressant konst.

Även i 1800-talets kejserliga Ryssland var orienten starkt trollbindande. Landet hade brett ut sig mot Mellanöstern och den islamiska världen, och i de österländska motiv som var populära bland många konstnärer kunde man ana kolonialistiska tendenser, ett sätt att se den främmande kulturen som sin egen. Nikolaj Rimskij-Korsakov hörde till dem som var fascinerade av orientens värld, och det mest kända exemplet på detta i hans produktion är den färgsprakande symfoniska sviten Scheherazade (1888).

Inspirationen till Scheherazade var den arabiska sagosamlingen Tusen och en natt, vars första version utkommit redan under 900-talet. I dess ramberättelse har sultanen Shahriâr på grund av tidigare hustrurs otrohet beslutat att alltid döda sin nya hustru genast efter den första natten, men Shahrzâd (Scheherazade) räddar sig undan detta öde genom att under tusen och en natt berätta sina fascinerande sagor för sultanen, och alltid listigt avsluta berättandet så att sultanen inte förmår sig döda henne. Till slut avstår sultanen från sin grymma vana.

Rimskij-Korsakov betonade att satserna i Scheherazade inte beskriver någon enstaka saga utan skapar en allmännare stämning av de österländska sagorna och förenar intryck från flera olika berättelser. Undertiteln ”symfonisk svit” betonar verkets enhet, och vissa teman upprepas i flera satser. Verkets ledmotiv presenteras genast i inledningen: den massiva unisona öppningen representerar sultanen och soloviolinens mer lyriska motiv Scheherazade.

Den första satsens böljande huvudtema, som är härlett ur sultanens tema, målar en bild av ett svallande hav och Sindbads skepp i dess famn. I den andra satsen ”Sagan om prins Kalender” blir de österländska nyanserna tydligare. Scheherazades berättarröst leder in i dess dolda men så småningom mer dansanta värld, tills sultanens tema styr musiken via ett sökande avsnitt mot ett scherzoaktigt mittparti. Den sångbara tredje satsen ”Den unge prinsen och den unga prinsessan” har känslan av en romantisk kärleksscen. Scheherazades tema hör vi denna gång först efter det dansanta mittersta avsnitt, men sultanens tema förekommer inte i satsen.

Den avslutande satsen ”Festen i Bagdad och skeppsbrottet” utgör en syntesliknande höjdpunkt i sviten för såväl den tematiska koncentrationen som för uttrycket som når energiska höjder. Genast i början hör vi sultanens och Scheherazades teman i form av en laddad dialog, och senare vävs även huvudmotiven från den andra och den tredje satsen in i satsens glädjerikt färggranna feststämningar i Bagdad. I höjdpunkten återvänder havstemat ur den första satsen, nu i form av en rasande storm, och för vidare till ett skeppsbrott, som man kan uppleva som upplösningen av sultanens grymma förbannelse. I den försonliga avslutningen hör vi sultanens tema i en mjukare version och Scheherazades soloviolin får sista ordet.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka