This is a past event.
Mozartmani
Arvid Engegård, dirigent
Marko Ylönen, cello
Åbo filharmoniska orkester
Wolfgang Amadeus Mozart: Uvertyr ur operan Figaros bröllop
Joseph Haydn: Cellokonsert nr 1 C-dur
Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 40 g-moll
Den avslutande konserten i symfoniserien är tillägnad den wienklassicistiska musiken, dvs. stilinriktningens mest kända tonsättare Mozarts och Haydns produktion. Den inspirerande uvertyren ur Figaros bröllop och den livliga symfonin nr 40 företräder de mest kända och älskade verken av Mozart, som dog för nästan exakt 230 år sedan. Marko Ylönen turnerar på många håll i världen och uppträder över hela Finland. Celliststjärnan uttolkar Haydns konsert. Norrmannen Arvid Engegård är en efterfrågade dirigent i Europa.
Artists
Arvid Engegård föddes i Bodø i Nordnorge år 1963. Som elvaåring debuterade han som primas i en stråkkvartett. I 14 års ålder segrade Engegård i Ole Bull-tävlingen i Norges TV och fick möjligheten att konsertera i Amerika. Som 16-åring tog Engegård instrumentdiplom vid konservatoriet i Trondheim. Engegård fortsatte sina studier i violin vid Eastman School of Music i Rochester i New York och segrade där i en tävling, där priset var ett uppträdande tillsammans med Rochesters filharmoniska orkester.
År 1991 kallades Engegård att leda Orlando-stråkkvartetten som regelbundet uppträdde över hela Europa. Engegård uppträder regelbundet på ansedda europeiska kammarmusikfestivaler som Salzburgfestivalen, Musiktage Mondsee och Lockenhaus kammarmusikfestival. Engegård uppträder även som solist. Till hans senaste solistiska framföranden hör bland annat uppträdanden med Stavangers symfoniorkester och Bergens filharmoniska orkester.
Sedan år 1999 har Engegård även gjort en betydande karriär som dirigent. Han har samarbetat med bland annat Camerata Bern, Mozarteumorkestern i Salzburg, Sveriges radios symfoniorkester, Oslo filharmoniska orkester, Norska radions symfoniorkester och Ljubljanas filharmoniska orkester.
Arvid Engegård är konstnärlig ledare för Lofotens internationella kammarmusikfestival. År 2000 tilldelades han Nordlys-priset. Under de senaste tio åren har hans huvudarbete med Engegård-kvartetten, som är en av Norges mest efterfrågade ensembler.
Cellisten Marko Ylönen har under sin karriär varit verksam i olika roller: som solist, solocellist i orkestrar, medlem i kvartetter, kammarmusiker, konstnärlig ledare samt lärare. Han har framgångsrikt deltagit i tävlingar i hemlandet och utomlands samt spelat in en stor mängd central och nyare cellolitteratur. Ylönens repertoar är mycket omfattande och i den ingår förutom verk av centrala tonsättare även en stor mängd verk av finländska kompositörer.
Ylönen har konserterat i stor utsträckning i Europa, USA, Kina, Japan, Australien och Nya Zeeland. Han uppträder regelbundet som solist med flera finländska orkestrar. Han har även uppträtt som solist med bland annat Camerata Salzburg, English Chamber Orchestra och Nederländska kammarorkestern. Av de dirigenter han samarbetat med kan nämnas Hannu Lintu, Susanna Mälkki och Sakari Oramo.
År 1990 fick Ylönen andra pris i Åbo nordiska cellotävling samt senare ett pris i finalen i den internationella Tjajkovskijtävlingen i Moskva. Våren 1996 segrade han i Concert Artists Guild-tävlingen i New York.
Åren 2003, 2008 och 2010-12 var Ylönen konstnärlig ledare för Korsholms musikfestspel och åren 2014-17 för festivalen LuostoClassic. Ylönen har varit professor i kammarmusik vid Sibelius-Akademin sedan år 2009. Ylönens lärare har varit Csaba Szilvay, Erkki Rautio, Heikki Rautasalo och Heinrich Schiff.
Pieces
När Mozart år 1785 föreslog att komponera sin nya opera utgående från fransmannen Pierre Augustin Caron de Beaumarchais pjäs La folle journée, ou le Mariage de Figaro visste han att han tog tag i ett eldfängt ämne. Pjäsen hade färdigställts redan år 1778 men de franska sensorerna hade sett revolutionära drag i den och lyckades fördröja uppförandet tills självaste kungen till slut gav sitt tillstånd till produktionen. Premiären våren 1784 i Paris var en stor framgång och pjäsen blev en av sin tids klassiker inom den franska komedin.
Pjäsen spreds snabbt på olika håll i Europa och väckte uppståndelse och rentav motstånd. I Wien hade den publicerats i tryck men det var förbjudet att uppföra den. Mozarts nye librettist Lorenzo da Ponte lyckades dock övertyga kejsar Josef II om att han hade tonat ner pjäsens revolutionära innehåll. Verkets sociala kritik var dock inte helt överskuggad. Mozart fick lov att ta itu med komponerandet och operan fick sin premiär den 1 maj 1786 i Wien.
Till genre är Figaros bröllop en opera buffa, en komisk opera, men på ett för Mozart typiskt vis finns det även berörande känslosamhet och allvar under den komiska ytan. Operans uvertyr betonar verkets opera buffa-element. Dess fartfyllda musik som rusar fram i prestotempo föregriper inte teman eller motiv i själva operan, men den skapar trots det en träffsäker och gripande inledning till verket som berättar om en ”dårskapens dag”.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Moderato
Adagio
Allegro molto
Joseph Haydn komponerade ett relativt anspråkslöst antal konserter såväl jämfört med många betydande samtida som i relation till antalet verk i hans produktions centrala verkgenrer som symfonierna och stråkkvartetterna. Han var ingen instrumental virtuos likt Mozart och behövde inte konserter för sitt eget bruk. Några av hans konserter har trots det stannat kvar i repertoaren, och av dem är cellokonserten i C-dur numera det mest populära verket från klassicismen i sin genre.
C-durkonserten har färdigställts någon gång i början av 1760-talet, en tid då Haydn utförde de första åren av sina nästan 30 år i tjänst hos den prestigefyllda furstesläkten Esterházy. Verket var länge försvunnet och när det hittades i ett arkiv i Prag år 1961 var det en sensation.
I C-durkonserten lämnar Haydn barockens tradition bakom sig och öppnar sig mot en klassicistisk stil. I den första satsen stiger solisten fram efter orkesterexpositionen och visar genast sin kraft med ackord, spänstiga och ståtliga teman och senare även snabba förflyttningar mellan olika register. Överhuvudtaget är cellopartiet trots alla sina utmaningar tacksamt. Den långsamma satsen med sina vackra melodibågar gestaltar sig nästan likt en operaaria. Solisten inleder sitt parti med en lång ton som sticker ut ur texturen, på samma sätt som sångare vid samma tid gjorde för att briljera med sin jämna andningsteknik. Även i finalen stiger solisten fram först med en lång förhållning, men nu blir cellopartiet till en fartfylld och gnistrande virtuos uppvisning.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Molto allegro
Andante
Menuetto (Allegretto) – Trio
Finale (Allegro assai)
Mozarts symfoni nr 40 g-moll är en del av skörden från den förbluffande sommaren år 1788. Under en kort tid, kanske enbart sex veckor, komponerade han sina tre sista symfonier, som tillsammans med den sk. Pragsymfonin (nr 38) från år 1786 utgjorde kulmen på hans karriär som symfoniker. I sina tre sista symfonier skapade Mozart tre mycket olika symfoniska världar. Mot Ess-dursymfonins (nr 39) fylliga ljus och den som ”Jupitersymfonin” kända C-dursymfonin (nr 41) som nobelt sträcker sig mot himlen avtecknar sig g-mollsymfonin som en mörk och intensiv skapelse. Charles Rosen, den kände experten på den klassicistiska stilen, är det ett verk av ”passion, våld och sorg”.
I den första satsen huvudtema vävs elegansen och sorgmodet foglöst ihop, men satsen har även sina ljusare (sidotemat) och mer stormiga (genomföringen) passager. Den långsamma satsen i Ess-dur inleds i balanserat idylliska stämningar, men i genomföringen färgas även den av den för verket typiska inre oroligheten. Med sina mollnyanser och den mörka trots som intensifieras av synkoper står menuetten långt från den traditionella aristokratiska hovdansen.
Till skillnad från många av tidens mollsymfonier låter Mozart inte finalen övergå i dur utan är trogen verkets grundstämning ända till slutet. Redan från det tvära inledande temat hör satsen till de mest intensiva symfonisatserna i Mozarts produktion, och stämningarna enbart fördjupas i genomföringens kontrapunktiska storm. Det varma sidotemat ger lite ljus, men i slutet av satsen har även det övergått till moll som för att understryka verkets i grund och botten tragiska karaktär.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka