This is a past event.
Harptoner från Frankrike
Alpesh Chauhan, dirigent
Emmanuel Ceysson, harpa
Åbo filharmoniska orkester
Jacques Ibert: Divertissement
Henriette Renié: Harpkonsert
Antonín Dvořák: Symfoni nr 8 G-dur op. 88
Fransyskan Henriette Renié var en pionjär inom harpmusiken. Hennes verk har en unik klang och stark virtuos ådra. Harpkonserten framförs av Emmanuel Ceysson, en stjärnharpist som vunnit flera priser. Ceysson är Los Angeles filharmonikers nya harpist, och har även uppträtt i Parisoperans och New York Metropolitan-operans orkestrar samt som solist över hela Europa. Iberts och Dvořáks glada toner kompletterar konserten som leds av Alpesh Chauhan.
Artists
Alpesh Chauhan är den nyligen utnämnde förste gästdirigenten för Düsseldorfs symfoniorkester för säsongen 21-22. Chauhan är även assisterande dirigent för BBC Scottish Symphony Orchestra och musikalisk ledare för Birminghams operasällskap. Chauhans tidigare samarbete med Birminghams operasällskap visade sig vara lyckat eftersom produktionen av Sjostakovitj ”Lady Macbeth från Mzensk” år 2019 var en framgång och ledde till att Chauhan valdes till Årets nykomling vid International Opera Awards-galan år 2021.
Chauhan uppträder ofta som gästande dirigent med internationella och ansedda orkestrar, däribland Londons filharmoniska orkester, Orchestre National d’Île-de-France, Malmös symfoniorkester, Philharmonia-orkestern, Royal Philharmonic Orchestra och BBC National Orchestra of Wales. Till den här säsongens höjdpunkter hör bland annat Chauhans öppningskonsert som förste gästdirigent i Düsseldorf, debuten med Bournemouths symfoniorkester samt med omfattande inspelningarna och symfoniska projekten med BBC Scottish Symphony Orchestra.
Chauhan är en ivrig förkämpe för de ungas musikfostran och beskyddare av priset Awards for Young Musicians. Han har samarbetat med ungdomsorkestrar som National Youth Orchestra of Scotland och Royal Northern College of Music. Chauhan har även skrivit i Music Teacher Magazine om betydelsen av att unga stiftar bekantskap med musik.
Emmanuel Ceysson hör till världens ledande harpister. I september 2020 började han arbetet som stämledare för harpan vid Los Angeles filharmoniska orkester. Innan sitt engagemang i Los Angeles arbetade Ceysson vid Metropolitan Opera i New York och dessförinnan vid orkestern vid Opéra National de Paris i motsvarande tjänst.
Ceyssons omutliga hängivenhet till sitt instrument har gett honom högsta möjliga internationella erkännande. Han segrade inom loppet av en kort tid i USA:s internationella harptävling, Young Concert Artist Audition i New York samt i den ansedda ARD-tävlingen i München, och blev den första harpisten att vinna priser i tre stora internationella tävlingar.
Till Ceyssons senaste höjdpunkter hör bland annat framträdandet av Gliéres harpkonsert tillsammans med Graz filharmoniska orkester i Stefaniensaal samt med Prags radios symfoniorkester på festivalen i Gstaad. Av kommande engagemang kan nämnas speciellt konserterna med Oslo filharmoniska orkester och såväl kammarmusik- som orkesterprogrammen med Musikkollegium Winterthur.
Ceysson var gästande professor vid Royal Academy of Music i London åren 2005-2009 och han har undervisat vid den internationella sommarakademin i Nizza sedan år 2010. Han håller regelbundet mästarkurser i Frankrike och i samband med sina turnéer och uppträdanden utomlands.
Pieces
I Introduction
II Cortège
III Nocturne
IV Valse
V Parade
VI Finale
Un chapeau de paille d’Italie (En italiensk stråhatt) är en komedi i fem akter av Eugène Marin Labiche och Marc-Michel som fick sin premiär i Paris år 1851. I pjäsen gifter sig ungmön Hélène med Fadinard, som reser med häst för att förbereda sitt bröllop när hästen under resans gång äter en stråhatt som hänger på en buske. Med det inleds ett farsartat händelseförlopp i vilket Fadinard försöker ersätta den uppätna hatten med en precis likadan hatt. Pjäsen har blivit en klassiker inom den franska komedin och man har gjort musikuppsättningar av den även på engelska och italienska samt filmatiseringar i Frankrike, England, Tyskland, Tjeckien och Ryssland.
Hösten 1929 sattes pjäsen upp i Amsterdam som en produktion med musik av Jacques Ibert, en av tidens mest populära franska tonsättare. Av den här musiken gjorde han därpå följande år en orkestersvit i sex satser med rubriken Divertissement (Underhållning).
Sviten börjar med en rafflande uvertyr. Den andra satsen Cortége inleds i sköra stämningar men blir snart munter. Titeln betyder festtåg, men denna procession blir inte speciellt värdig med alla sina vändningar med hänvisningar till även Mendelssohns brudmarsch. Nocturne är en mörk och mystisk nattlig stämningsbild, som följs av en lätt, parodiskt gungande och senare även något berusad vals. Parada är en sats i marschtakt som blir allt mer högljudd när den närmar sig och mot slutet igen avlägsnar sig. Finale inleds med häftiga pianoackord likt ett modernistiskt stycke men blir sedan en högljudd och livlig galopp.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
I Allegro risoluto
II Adagio
III Scherzo (Allegro vivo scherzando)
IV Finaali (Allegro con fuoco)
Henriette Renié har en speciell position i den för harpan skrivna musikens historia. Hon var ett underbarn som redan tidigt omfattade harpans teknik och hon uppträdde på sitt instrument som en banbrytande virtuos, arbetade som pedagog och komponerade ett flertal verk för harpa, bland dem såväl soloverk och kammarmusik som harpkonserten i c-moll. Hennes egna verk för harpa föddes ur en frustration över den ensidiga och platta repertoaren för instrumentet. I Reniés produktion för harpa ingår både virtuos musik skriven för eget bruk och lättare verk för nybörjare och harpstuderande.
Reniés konsert hör till de mest representativa verken i repertoaren för harpa. Den färdigställdes år 1901 men Renié hade troligen börjat komponera verket redan under sin studietid vid konservatoriet i Paris från och med mitten av 1880-talet. Till stilen representerar verket den för tiden typiska rika senromantiken. Solistpartiet omfattar mångsidigt harpans olika uttryckssätt och alternerar mellan solistiska och ackompanjerande roller.
Den fyrsatsiga konserten börjar med en inledande sats i sonatform, uppbyggd kring en allvarlig tematik. Den långsamma satsen inleds med ett harpsolo och domineras av en drömsk men mot slutet av satsen allt mer känslosam och romantisk sångbarhet. Den traditionella tresatsiga konsertformen har kompletterats med ett lätt och rörligt scherzo med ett idylliskt trioparti. Finalen är målmedveten till sin karaktär och öppnar mot slutet upp sig i ljus C-dur.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
I Allegro con brio
II Adagio
III Allegretto grazioso
IV Allegro ma non troppo
Den tjeckiske mästaren Antonín Dvořáks åttonde symfoni kom till under en stark skapande period hösten 1889. Jämfört med den föregående eftertryckliga symfonin i d-moll (1885), som ofta ansetts utgöra kulmen på Dvořáks symfonisvit, är den ett ljusare och mer frigjort verk. Samtidigt är den även en av hans mest experimentella och till formlösningen personliga skapelser. Han konstaterade att han ville skriva ett verk som enligt honom ”skulle avvika från hans övriga symfonier och i vilket hans personliga tankar skulle behandlas på ett nytt sätt”.
Den första överraskningen kommer redan i de första takterna när symfonin i G-dur i själva verket inleds i g-moll och först senare i och med en flöjtreplik övergår i dur. Såväl det inledande motivet som flöjtens motiv ingår även den energiska första satsens vändningar, till exempel återkommer inledningsmotivet som en stark deklaration i övergången mellan genomföring och repetition. Mitt i den aningen mosaiklikt uppbyggda långsamma satsen stiger två gånger fram en pastoral melodi som inleds i flöjten och oboen.
På scherzots plats finner vi en elegant sorgmodig vals, med ett folkdansmotiv i trioavsnittet som Dvořák lånade ur sin opera Tvrdé palice (Tjockskallarna, 1874) och satsens slut utgörs av en version av motivet i jämn taktart. En trumpetfanfar inleder finalen, som förenar variations- och rondoformerna eftersom cellons tema som utgör huvudmotiv förekommer såväl som sådant som i variation. Ett avsnitt som inleds likt en militärmarsch utgör mittenepisod. En andra variation med högljudda drillar i valthornen förekommer tre gånger i satsen och för till slut vidare till den fartfyllda codan.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka