Plamena Mangova (c) Marcho Borggreve

This is a past event.

Pianots och dansens tjusning

Gilbert Varga, dirigent
Plamena Mangova, piano
Åbo filharmoniska orkester

Joseph Haydn: Symfoni nr 4 D-dur
Franz Liszt: Pianokonsert nr 2 A-dur
Antonín Dvořák: Slaviska danser: op. 72 nro 1, op. 72 nro 2, op. 46 nro 4 och op. 46 nro 8
Zoltán Kodály: Danser från Galánta

Plamena Mangova från Bulgarien har en aktiv internationell karriär. Mangova framför Liszts andra pianokonsert, med vilken hon även fick andra pris i drottnings Elisabets musiktävling år 2007. I den ymnigt romantiska och melodiska konserten smälter pianot samman med orkestern och musiken klingar genom hela verket som en jämn helhet. Efter paus flyttar fokus från piano till dansen i såväl Dvořáks som Kodálys verk. Gilbert Varga hör till Europas mest efterfrågade dirigenter.

Säkerhet.

Artists

Kapellimestari Gilbert Varga, kasvokuva
Gilbert Varga
dirigent
Kapellimestari Gilbert Varga, kasvokuva
Gilbert Varga
dirigent

Gilbert Varga, son till den berömda ungerska violinisten Tibor Varga, dirigerar med stil och distinkt närvaro. Varga har frekvent fått beröm för sina framförande med fina texturer och en finstämd dynamik. Varga har varit dirigent och gästande dirigent världen över. År 2019 inledde Varga sin period som chefdirigent för Pannon Filharmoni i Ungern.

Varga har studerat under ledning av tre mycket olika och egensinniga maestron, Franco Ferrara, Sergiu Celibidache och Charles Bruck. I ett tidigt skede av sin karriär och innan han blev känd som dirigent av symfoniorkestrar koncentrerade Varga sig på att arbeta med kammarorkestrar, speciellt Tibor Varga-kammarorkestern.

År 1997 blev Varga musikalisk ledare för Baskiens nationalorkester och han ledde orkestern i tio års tid och på ett flertal turnéer. Varga har varit gästande dirigent i flera av världens ledande orkestrar, däribland Philharmonia-orkester, Berlins radios symfoniorkester, Orchestre de Paris och Oslos filharmoniska orkester.

Vargas diskografi omfattar inspelningar för olika skivbolag, som ASV, Koch International och Claves Records. Hans senaste skiva med cellokonserter av Sjostakovitj och Martinů tillsammans med Berlins tyska symfoniorkester publicerades i maj 2017.

Pianisti Plamena Mangova, kasvokuva
Plamena Mangova
piano
Pianisti Plamena Mangova, kasvokuva
Plamena Mangova
piano

Plamena Mangovas internationella karriär tog fart när hon kom på andra plats i Drottning Elisabeth-tävlingen år 2007. Mangova studerade under ledning av Marina Kapatjinskaja vid Nationella musikakademin ”Prof. Pancho Vladigerov” i Bulgarien samt vid musikhögskolan Reina Sofía under ledning av Dmitrij Basjkirov och Claudio Martínez Mehner. Mangova har även samarbetat med Abdel Rahman El Bacha i drottning Elisabeths musikkapell i Belgien och har fått vägledning av kända musiker som Leon Fleisher, Rosalyn Tureck, Krystian Zimerman och András Schiff.

Mangova har vunnit pris i flera internationella ansedda piano- och kammarmusiktävlingar, som Paloma O’Shea i Spanien och Juventus Festival i Frankrike. Mangova har även uppträtt med flera ledande orkestrar och dirigenter i berömda konsertsalar. Som exempel kan nämnas franska radions orkester Orchestre Philharmonique de Radio France, Walter Weller och Amsterdams konserthus Concertgebouw. Av höjdpunkterna under Mangovas senaste säsonger kan nämnas framförandet av Stravinskys pianokonsert tillsammans med Staatskapelle Berlin och Pablo Heras-Casado på inbjudan av maestro Daniel Barenboim.

Pieces

Joseph Haydn (1732-1809):
Symfoni nr 4 D-dur

Innan Joseph Haydn fick tjänst hos den ungerska furstesläkten Esterházy i maj 1761 – där han kom att stanna i nästan 30 års tid – levde han ett hoppfyllt men osäkert liv som ung musiker. Man kunde ändå se tecken på en stigande karriärutveckling. En lovande vändpunkt inträffade år 1759 (eller eventuellt redan år 1757) då han blev hovmusiker hos greve Morzin, som upprätthöll sin egen orkester. Haydn stannade i Morzins tjänst till år 1761, då greven på grund av ekonomiska trångmål var tvungen att lägga ner sin orkester.

Haydns första symfonier färdigställdes troligtvis just för Morzins orkester, och även symfoni nr 4 D-dur hör hemma i denna period under åren 1757-61. Likt många av Haydns tidiga symfonier har den tre satser och är komponerad för tidens grundbesättning, i vilken förutom stråkar ingår oboe, valthorn och fagott.

Den första satsen är en ljus och energisk sats i sonatform, där sidotemats mollnyanser bidrar med en egen berörande skiftning. Mollens sorgmod blir sedan dominerande i den långsamma satsen i verkets mitt. Synkoperna i andra violin fortsätter genom hela mörkt nyanserade satsen och ger den en kortegeliknande puls, vars individuella färger betonas av de sordinerade violinerna och avsaknaden av blåsare. Finalen är inte en snabb presto eller ett kvickt allegro utan en dansant Tempo di Menuetto, som trots allt saknar det för menuetten traditionella trioavsnittet. Satsen ger verket en till tempot måttlig men aristokratiskt elegant avslutning.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Franz Liszt (1811-1886):
Pianokonsert nr 2 A-dur

Adagio sostenuto assai –
Allegro agitato assai –
Allegro moderato –
Allegro deciso – Marziale, un poco meno Allegro –
Un poco meno mosso –
Allegro animato

”Under de senaste två veckorna har min själ och mina fingrar slitit som två förlorade själar. [...] Jag övar fyra till fem timmar per dag (terser, sexter, oktaver, tremolon, repetitioner, kadenser etc.). Ack, om jag ej blir galen kommer ni att få se en konstnär i mig.”

Detta utbrast Franz Liszt våren 1831 i ett brev efter att han i Paris hade hört violinens mästare Niccolò Paganini. Den 19-årige Liszt var redan en strålande pianist, men först då han hörde Paganini insåg han slutligen hur långt man kunde föra den instrumentala virtuositeten. Med Paganini som sin förebild började han skapa sin egen pianistiska revolution, inte enbart som utövande konstnär utan även som kompositör.

Liszt komponerade två pianokonserter och några andra verk för piano och orkester. De första fröna till de två numrerade konserterna såddes under 1830-talets första år, vid samma tid som de livsförändrande Paganiniupplevelserna, men konserten i A-dur färdigställdes efter många versioner slutligen först i början av 1860-talet.

Förutom de pianistiska utmaningarna prövade Liszt även på nya slags formlösningar i konserterna. A-durkonserten är en helhet som är sammanbunden utan pauser och i vilken Liszt tillämpade möjligheterna i ett gemensamt tematiskt material som förenar olika avsnitt samt metamorfoser av detta material. Verkets huvudavsnitt är den långsamma inledningen, som börjar med ett träblåsartema som gestaltar sig som verkets kärnmotiv, ett demoniskt marsch-scherzo, ett drömskt långsamt avsnitt, en marsch som växer till mäktiga proportioner, ett nokturnalt stillsamt avsnitt som ett virtuost finalavsnitt.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Antonín Dvořák (1841-1904):
Slaviska danser op. 72 nr 1, op. 72 nr 2, op. 46 nr 4 och op. 46 nr 8

Op. 72 nr 1 H-dur
Odzemek (Molto vivace)

Op. 72 nr 2 e-moll
Starodávný (Allegretto grazioso)

Op. 46 nr 4 F-dur
Sousedská (Tempo di Minuetto)

Op. 46 nr 8 g-moll
Furiant (Presto)

För Antonín Dvořák innebar slutet av 1870-talet en tid av internationellt genombrott. Redan duettsamlingen Klanger från Mähren (1876) öppnade dörrarna till ryktbarheten, och efter framgången tog förläggaren Simrock på nytt kontakt med Dvořák och föreslog att han skulle komponera en samling folkligt färgade danser, likt Brahms Ungerska danser.

Dvořáks första samling med Slaviska danser op. 46 färdigställdes våren 1878, först som en pianoduett och nästan genast därefter även i orkesterversion. Danserna fick en sensationell framgång och de gjorde Dvořák till en internationell kändis. Ombedd av Simrock komponerade Dvořák sommaren 1886 en andra samling Slaviska danser op. 72. I dessa enkla men varmhjärtade stycken är Dvořák som mest betagande. Han har endast använt folkdansernas rytmer och till dem fogat melodier som han själv komponerat.

Öppningsnumret i opus 72 är den ljusa och levnadsglada slovakiska dansen odzemek, med ett lugnare parti i mitten. Den andra dansen i samma opus har fått tillägget ”starodávny”, som betyder gammal eller traditionell dans. Satsen karaktäriseras av en sorgmodig och varm stämning, medan det idylliska mellanavsnittet lyses upp av dur-tonarten.

Den fjärde dansen i opus 46 är den böhmiska sousedská, en pastoral sats som gungar i menuettstil och har ett livligare mellanavsnitt. Den avslutande dansen i opus 46 (nr 8) är en furiant från Böhmen, en rivig dans som livas upp av en sk. hemiol, dvs tätt alternerande tredelade rytmer av olika längd. Satsen har ett kort mellanavsnitt, som återkommer för en kort stund även i codan.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Zoltán Kodály (1882-1967):
Danser från Galánta

Staden Galánta längs med järnvägen mellan Bratislava och Budapest ligger numera i Slovakien, men under slutet av 1800-talet hörde den till Ungern. Zoltán Kodály, vid sidan av Béla Bartók den mest kända ungerska tonsättaren under början av 1900-talet, vistades där under några av sina lyckliga barndomsår, och liksom Bartók hämtade även Kodály inspiration till sina verk ur folkmusiken. Den kända lokala zigenarensemblens musicerande hörde till hans tidigaste musikaliska upplevelser, och då Budapests filharmoniska förening till sitt 80-årsjubileum år 1933 beställde ett nytt verk av honom beslöt han sig för att återvända till sina rötter, sin barndom i Galánta, och använde ensemblens motiv i sitt orkesterverk Danser från Galánta.

När han komponerade Danser från Galánta arbetade Kodály inte enbart utgående från sitt minne. Som en källa använde han samlingar som publicerats under de första åren av 1800-talet och som inkluderade även motiv som erhållits av zigenarensemblerna i Galánta. Danserna bygger på den populära verbunkos-stilen, som användes som rekryteringsmusik för soldater.

Danser från Galánta är ett verk i en sats men som är mångfacetterat och som är organiserat enligt verbunkos-stilens alternation mellan långsamma ”lassú”-avsnitt och snabba ”friss”-avsnitt. Verket börjar med en långsam inledning, i vilken klarinetten stiger fram med sitt kadensliknande solo, och den presenterar även temat (”lassú”) som upprepas rondomässigt i verket. Även i fortsättningen presenterar träblåsarna ofta nya teman och verket växer till en kedja av livliga och mot slutet av verket allt mer strålande och fartfyllda dansavsnitt (”friss”).

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka