Sellisti Daniel Müller-Schott

This is a past event.

Symfoni för cello

Olli Mustonen, dirigent
Daniel Müller-Schott, cello
Åbo filharmoniska orkester

Sergei Prokofjev: Sinfonia Concertante e-moll op. 125
Pjotr Tšaikovski: Symfoni nr 4 f-moll op. 36

Daniel Müller-Schott hör till världens mest efterfrågade cellostjärnor, och New York Times har lovprisat hans intensiva uttrycksförmåga. Prokofjevs Sinfonia Concertante sitter säkert i cellistens händer eftersom Müller-Schott även har spelat in verket på skiva. Symfoni nr 4 var enligt Tjajkovskij själv ett av hans mest lyckade verk. Kvällen med de ryska symfonierna dirigeras av den konstnärlige ledaren Olli Mustonen.

Säkerhet.

 

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

Olli Mustonen har utnämnts till Åbo filharmoniska orkesters konstnärliga ledare. Mustonen inleder sitt arbete 1.1.2021. Periodens längd är tre år och kontraktet inkluderar två optionsår. I och med utnämningen kommer Mustonen att leda orkesterns konstnärliga planering. Under kommande säsonger dirigerar Olli Mustonen orkestern och kommer att arbeta mångsidigt med orkestern även i sin roll som pianist och tonsättare.

I Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. Han har grundat Helsingfors Festivalorkester och tillsammans med orkestern turnerat i Centraleuropa, Japan och Kina.

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

Selisti Daniel Müller-Schott
Daniel Müller-Schott
cello
Selisti Daniel Müller-Schott
Daniel Müller-Schott
cello

Daniel Müller-Schott är en av världens mest efterfrågade cellostjärnor och han uppträder på alla stora internationella konsertestrader. Müller-Schott har uppträtt med många topporkestrar över hela världen. Till exempel kan nämnas radiosymfoniorkestrarna i Berlin, München, Paris och Köpenhamn. The New York Times har berömt honom för hans intensiva uttryckskraft och stenhårda teknik.

Müller-Schott ses som en ambassadör för 2000-talets klassiska musik eftersom han har ett speciellt intresse för att förutom att spela de stora cellokonserterna även finna okända verk och utvidga cellons repertoar med till exempel egna transkriptioner eller genom att samarbeta med samtida kompositörer. Müller-Schott har under många år deltagit i projektet ”Rhapsody in School”. Han håller regelbundet mästarkurser och stöder unga musiker i Europa, USA, Asien och Australien.

Müller-Schott studerade under ledning av Walther Nothas, Heinrich Schiff och Steven Isserlis. Cellostjärnan har bland annat fått Aida Stucki-priset och en årslång privat termin under Mstislav Rostropovitj. Redan som femtonåring fick Müller-Schott första pris i den internationella Tjajkovskij-tävlingen för unga musiker i Moskva år 1992.

Pieces

Sergej Prokofjev (1891-1953):
Sinfonia concertante e-moll för cello och orkester op. 125

1. Andante
2. Allegro giusto
3. Andante con moto

Prokofjevs verk Sinfonia concertante för cello och orkester fick sin början med cellokonserten som han färdigställde år 1938. Konserten fick ett reserverat mottagande och inte heller Prokofjev var nöjd med den. Konserten föddes på nytt år 1947 då Prokofjev hörde den framföras av den unge virtuosen Mstistlav Rostropovitj. Efter framförandet gick Prokofjev för att tacka cellisten och konstaterade samtidigt att han ville revidera verket. När han sedan åren 1950-51 tog itu med revisionsarbetet kom han att göra så stora ändringar i konserten att den blev till ett nästan helt nytt verk, som därför även fick ett nytt namn. Vid uruppförandet i februari 1952 i Moskva spelades verket av Rostropovitj, och verket är även tillägnat honom.

Sinfonia concertante blev Prokofjevs sista konsert och hör till de centrala verken i hans sena produktion. Prokofjev fick hjälp med förverkligandet av solostämman av Rostropovitj, som gav många förslag till lösningar som var bättre lämpade för instrumentet. På så vis vidgades solopartiet och blev både mer lyriskt sångbart och virtuost.

Verket har tre satser men avviker till sin helhetsform från den traditionella konsertmodellen. Den första satsen i medeltempo bygger på två lugna genomföringar av det till grundkaraktären sångbara motivet, och försöker inte uppnå någon tillspetsad dramatik. Den snabba satsen finns i mitten, men även den har förutom motorisk fart och virtuositet även en bred sångbarhet. Den sista satsen är komponerad i variationsform och är likt en god variationssvit såväl enhetlig till materialet som mångfacetterad till stämningen och texturen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Pjotr Tjajkovskij (1840-1893):
Symfoni nr 4 f-moll op. 36

Andante sostenuto – Moderato con anima
Andantino in modo di canzona
Pizzicato ostinato (Allegro)
Allegrio con fuoco

Den djupa själsliga brytningen i Tjajkovskijs symfonisvit infaller mellan den tredje och den fjärde symfonin, och den delar på sätt och vis in symfonierna i två grupper. Man kan visserligen känna igen samma tonsättare i dem alla, men i de tre senare symfonierna är uttrycket klart mer eftertryckligt och den emotionella laddningen starkare.

Man har sökt orsakerna till brytningsskedet på många olika håll. Vanligen har man hänvisat till Tjajkovskijs äktenskap, som han ingick år 1877 och som i ljuset av hans homosexualitet var såväl vansinnigt som tragiskt. Man har tänkt att känslostormarna efter det kort därefter upplösta äktenskapet till en del kan ha inverkat även på den fjärde symfonin, som färdigställdes slutgiltigt i början av år 1878. I verkligheten hade symfonin länge varit under arbete och de tre första satserna var redan klara när Tjajkovskij bekantade sig med sin blivande hustru i maj 1877. Det är visserligen möjligt att Tjajkovskij ändrade dessa satser i slutskedet av kompositionsarbetet, men knappast så mycket att hela verket karaktär fullständigt skulle ha förändrats.

Efter att verket blev klart beskrev Tjajkovskij verkets utgångspunkter för sin mecenat Nadezda von Meck. Inledningen till den första satsen domineras av ett fanfarmotiv som även i resten av verket har en viktig roll och som enligt Tjajkovskij beskriver ”ödet, denna fatala kraft som står i vägen för lyckan och målsättningarna, denna kraft som likt Damokles svärd ständigt och hotfullt hänger över huvudet”. Den första satsen är symfonins tyngdpunkt, och kompositören karaktäriserar även de andra motiven i satsen: stråktemat som inleder det snabba avsnittet förkroppsligar kapitulationen inför desperationen och det lättare temat som får sin början i klarinetten i sin tur hur man invaggas i drömmar.

I den långsamma satsen blandas vemod och värme. Eller som Tjajkovskij konstaterade: ”Det är sorgligt och samtidigt så ljuvt att dröja i det förgångna”. Den tredje satsen är ett scherzo som domineras av pizzicaton. Tonsättarkollegan Sergej Tanejev kallade scherzots trio för blåsare för balettlik.

I finalen är Tjajkovskij som mest uppspelt. Satsen har ändå även en mer återhållsam dimension, som representeras av ett träblåsarmotiv som Tjajkovskij bearbetade utgående från en folkvisa. Fanfarmotivet som symboliserar ödet återvänder och verkar skära av symfonins livstråd, men musiken stiger på nytt till en extatisk kraft. ”Gläd dig över andras glädje, så kan du ännu leva”, sade Tjajkovskij. Trots att symfonin kan ses som ett uttryck för en krisprocess beskriver den uttryckligen en vunnen kris och är en segersymfoni likt en annan mer känd ödessymfoni: Beethovens femte.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka