Anna-Liisa Bezrodny viulisti, kasvokuva

This is a past event.

Romantiskt och modernt

Olli Mustonen, dirigent
Anna-Liisa Bezrodny, violin
Åbo filharmoniska orkester

Pjotr Tšaikovski: Violinkonsert D-dur op. 35
Aaron Copland: Fanfare for the Common Man
Einojuhani Rautavaara: Playgrounds for Angels
Bohuslav Martinu: Dubbelkonsert för två stråkorkestrar, piano och pukor

Det av Olli Mustonen planerade programmet består av tonfyrverkerier från början till slut. Konserten hänför direkt från början med en av världens främsta violinkonserter. Tjajkovskijs romantiska verk tolkas av Karen Gomyo, som av lovprisats av Kanadas mest lästa tidning Globe and Mail för sin förståelse av musikens puls och klang. Efter pausen flyttar vi oss till 1900-talet. Den majestätiska Fanfare for the Common Man, det krävande verket Playgrounds for Angels samt den bedårande dubbelkonserten kompletterar varandra.

Säkerhet.

 

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

Olli Mustonen har utnämnts till Åbo filharmoniska orkesters konstnärliga ledare. Mustonen inleder sitt arbete 1.1.2021. Periodens längd är tre år och kontraktet inkluderar två optionsår. I och med utnämningen kommer Mustonen att leda orkesterns konstnärliga planering. Under kommande säsonger dirigerar Olli Mustonen orkestern och kommer att arbeta mångsidigt med orkestern även i sin roll som pianist och tonsättare.

I Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. Han har grundat Helsingfors Festivalorkester och tillsammans med orkestern turnerat i Centraleuropa, Japan och Kina.

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

Viulisti Anna-Liisa Bezrodny
Anna-Liisa Bezrodny
violin
Viulisti Anna-Liisa Bezrodny
Anna-Liisa Bezrodny
violin

Anna-Liisa Bezrodny är idag efterfrågad både som solist och som kammarmusiker världen över.

Anna-Liisa föddes i Moskva och började studera violin i två års ålder under ledning av sina föräldrar. Hon fortsatte sina studier vid Sibelius-Akademin under ledning av sina föräldrar, professorerna I. Bezrodny och M. Tampere-Bezrodny, samt vid Guildhall School i London under ledning av Yfrah Neaman. Hon har vunnit flera internationella tävlingar, bl.a. GSMD Gold Medal 2006, och har fått Pro Musica-medaljen i Finland samt Estlands Kulturfonds erkännandepris år 2013.

Under årens lopp har hon konserterat i nästan hela Europa, USA, Asien och i Ryssland både som orkestersolist och som kammarmusiker. Anna-Liisa är även en aktiv kammarmusiker och hon har uppträtt på olika festivaler världen över. Som solist har hon samarbetat med dirigenter som Leif Segerstam, Neeme Järvi, Kristjan Järvi, Paavo Järvi, Sir Colin Davis, Eri Klas, Nikolay Alekseyev, Okko Kamu, Sascha Goetzel och Juha Kangas. Anna-Liisas repertoar sträcker sig från barocken till den samtida musiken, och många tonsättare som Tõnu Kõrvits, Rein Rannap, Harri Wessmann och Jaan Rääts har skrivit och tillägnat verk till henne.

Anna-Liisa har spelat in en soloskiva för skivbolaget ALBA tillsammans med pianisten Ivari Ilja samt Mozarts och Haydns konserter för skivbolaget ERP Music Productions. Hon har även spelat in den estniske kompositören Eino Tambergs violinkonsert samt Mendelssohns oktett med bland andra Maxim Vengerov.

Anna-Liisa är professor vid musikhögskolan i Karlsruhe i Tyskland. Hon är även violinprofessor vid Guildhall School of Music and Drama samt vid Purcell School i London. Anna-Liisas instrument är en violin byggd Hieronymus II Amati. Instrumentet ägs av Kulturfonden.

Pieces

Pjotr Tjajkovskij (1840-1893):
Violinkonsert D-dur op. 35

Allegro moderato
Canzonetta: Andante
Finale: Allegro vivacissimo

Ett av de mest plågsamma kapitlen i Tjajkovskijs liv var hans tragiska försök till giftermål år 1877. I ljuset av tonsättarens homosexualitet var försöket befängt och dömt att misslyckas. Tjajkovskij flydde undan krisen till Västeuropa, där han så småningom återfick sin sinnesro och sin skapande kraft. Den fjärde symfonin och operan Eugen Onegin – han påbörjade bägge verken innan krisen och de återspeglar den på olika sätt – färdigställdes i början av år 1878. Efter dem kom violinkonserten till i rask takt, eftersom det tog en och en halv vecka att skissa upp verket och två veckor senare var orkesterpartituret klart. Dessutom hade Tjajkovskij under den här tiden komponerat den långsamma satsen två gånger eftersom han inte var tillfreds med den ursprungliga versionen och den istället blev en del av sviten Souvenir d’un lieu cher för violin och piano.

Trots att violinkonserten hade föregåtts av ett exceptionellt stormigt skede i Tjajkovskijs liv har de skarpa kanterna slipats bort i själva verket. Violinkonserten är ett av Tjajkovskijs friskaste och mest balanserade verk.

Efter inledningen och en kort soloreplik presenterar violinisten den första satsens enkla men fängslande huvudtema. Likt Mendelssohn har Tjajkovskij placerat den första satsens solokadens redan i avslutningen av genomföringen, inte i slutet som vanligt. Den andra satsen är den förtjusande och slaviskt känslosamma Canzonetta. Finalen följer utan avbrott och dess två centrala teman är färgade av folkmusik; det andra temat, som klingar ovanpå cellons mustiga kvint ger andningspauser i satsens fartfyllda framfart.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Aaron Copland (1900-1990):
Fanfare for the Common Man

I maj 1942, mitt under det pågående andra världskriget, höll USA:s vice president Henry A. Wallace ett tal i vilket han konstaterade att ”den vanliga människans århundrade” (”The Century of the Common Man”) nalkades och att kriget stod mellan ”den fria världen” och ”den förslavade världen”. Talet väckte stor uppståndelse och översattes till 20 språk.

Då dirigenten Eugen Goossens samma år beslöt sig för att stöda USA:s krigsansträngningar genom att av amerikanska tonsättare beställa stämningshöjande fanfarer att spelas i början av konserter, hörde Aaron Copland självklart till de tonsättare som han anlitade. Wallaces tal fanns fortfarande starkt i det allmänna medvetandet och Copland beslöt att ge sitt verk titeln Fanfare for the Common Man (Fanfar till den vanliga människan). På så vis ville Copland hänvisa förutom till krigsansträngningarna även till de vanliga människornas roll mer i allmänhet och betona de demokratiska idealen under en tid då de var hotade i en stor del av världen.

I början av 1940-talet hade Copland redan uppnått en stark position i musiklivet i USA som ett slags ”det amerikanskas röst”. Fanfare for the Common Man är den enda av de 18 fanfarer som Goossens beställde som har levt vidare, och den är en av 1900-talets mest kända fanfarer. Verket är skrivet för bleckblås och slagverk och de stigande motiven, den öppna bleckblåsklangen och slagverkens mäktiga slag har något orubbligt, stadigt och ståtligt över sig, något större än människan. Copland placerade senare fanfaren även i sin tredje symfoni (1946).

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Einojuhani Rautavaara (1928-2016):
Playgrounds for Angles

I och med orkesterverket Angels & Visitations (1978) dök änglarna upp i titlarna på Einojuhani Rautavaaras verk och de förekom därefter i ett flertal verk. Rautavaara har betonat att det inte handlar om varelser från barnsliga sagor eller det vid tiden populära New Age-tänkandet, och att titlarna inte heller är tänkta att utgöra programmatiska nycklar till verkens innehåll. Närmare Rautavaaras tankar har enligt honom varit änglarna i Rainer Maria Rilkes Duinoelegier (1922): ”Jeder Engel ist schrecklig. Und dennoch, weh mir, ansing ich euch...” (Varje ängel är fruktansvärd. Och trots det, ve mig, sjunger jag om er...).

Inte heller titeln för Rautavaaras verk för bleckblåsensemble Playgrounds for Angels (1981) har någon egentlig programmatisk funktion. Enligt tonsättaren var titeln för honom ”upphovet och den första impulsen till musiken”. Titelns ord verkade enligt Rautavaara ”stråla av en inspirerande poetisk atmosfär som i mitt sinne så småningom blev till musik”.

Playgrounds for Angels hör till den finländska bleckblåsmusikens centrala verk och Rautavaara tar vara på många av de för instrumenten kännetecknande instrumenttekniska möjligheterna. På verkets ”änglarnas lekplats” ställs tätt mot varandra såväl stilistiskt som uttrycksmässigt mångtydiga och spänningsladdade element, motsatser såväl mellan partierna som inom dem: hånande scherzon och meditativa hymner, förkunnande kraft och mystik, skarpa dissonanser och skör skönhet.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Bohuslav Martinů (1890-1959):
Dubbelkonsert för två stråkorkestrar, piano och pukor (H. 271)

Poco allegro
Largo
Allegro

Trots att tjecken Bohuslav Martinů från och med år 1923 bodde utomlands ända till slutet av sitt liv förblev hans andliga band till hemlandet starka. Sommaren 1938 reste han från Paris till Prag för att delta i den lokala musikfestivalen och därefter tillsammans med sin hustru till Schweiz för att besöka den kända musikmecenaten Paul Sacher. I Schweiz fick han höra om Münchenavtalet genom vilket Tjeckoslovakiens sudetområden överläts till Hitlers Tyskland. ”Oroliga hörde vi varje dags på radions nyhetssändningar för att få uppmuntran och hopp, men de inföll sig aldrig”, erinrade han sig om den tiden.

Martinůs ångestfulla känslor har lämnat sina spår i dubbelkonserten för två stråkorkestrar, piano och pukor (1938), som hör till hans finaste verk. Martinů hade tagit impulser från bl.a. impressionismen, nyklassicismen, exotismen, jazzen och den tjeckiska folkmusiken, och speciellt den nybarocka inriktningen blev det dominerande stilelementet i hans omfattande produktion. Den präglar även kraftigt dubbelkonserten.

Dubbelkonsertens första sats är spänningsladdad och rytmiskt energisk musik. En viktig position får även temat som presenteras med långa linjer i form av en tvåstämmig kontrapunkt. Laddningarna är på ytan även i den långsamma satsen som inleds med en ståtlig ackordprogression. Pianot har även ett omfattande solo i satsen. I den avslutande satsen dominerar igen den rytmiska energin, även om satsen även har mer tillbakadragna avsnitt, som ändå andas en inre trots. Satsens coda kulminerar när den långsamma satsens inledande ackordprogression återvänder.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka