This is a past event.
En kväll i sällskap av John Storgårds
John Storgårds, dirigent
Rosanne Philippens, violin
Åbo filharmoniska orkester
Lauri Ikonen: Symfoni nr 6 e-moll (uruppförande)
Béla Bartók: Violinkonsert nr 1
Anton Bruckner: Symfoni nr 6 A-dur WAB 106
Rosanne Philippens förmåga att kommunicera genom sin musik har gjort henne till en av Nederländernas mest populära violinister. Bartóks violinkonsert uruppfördes efter tonsättarens död, flera decennier efter att han komponerat verket. Konserten fortsätter med de bortglömda verkens tema, då nationalromantikern Lauri Ikonens sjätte symfoni ikväll äntligen får sitt uruppförande. Verket av den med Sibelius samtida tonsättaren dirigeras av John Storgårds, som fick Pro Finland-medaljen år 2012. Den betydelsefulla kvällen avslutas med Bruckners rika och finurliga sjätte symfoni.
Artists
John Storgårds inledde sin musikerbana som violinist och arbetade som konsertmästare i flera orkestrar i Finland och utomlands innan han via Sibelius-Akademins dirigentklass blev dirigent. Hans karriär som violinist fortsätter fortfarande med solistiska uppdrag och kammarmusik.
Till Storgårds engagemang utomlands hör hans engagemang som förste gästdirigent för BBC Philharmonic Orchestra som inleddes år 2012 samt från och med hösten 2015 engagemanget som förste gästdirigent vid National Arts Center Orchestra i Ottawa. Han dirigerar regelbundet även symfoniorkestrarna i St. Louis, Toronto och Detroit samt Scottish Chamber Orchestra. Under den pågående säsongen 2021-22 debuterar Storgårds även som dirigent för Berlins filharmoniker. Övriga betydande händelser under säsongen är uruppförandet av Sebastian Fagerlunds kammarsymfoni med Tapiola Sinfonietta i februari, uruppförandet av Fazil Says nya dubbelkonsert tillsammans med Münchens filharmoniker samt återbesöken med Göteborgs symfoniker och Stuttgarts radio-orkester.
Storgårds har en omfattande diskografi som förutom central orkesterrepertoar med många olika orkestrar även innehåller en stor mängd mer sällan framförda verk. Som exempel kan nämnas helhetsinspelningarna av Sibelius och Nielsens symfonier med BBC:s filharmoniker, Madetoja- och Korngoldsskivorna tillsammans med Helsingfors stadsorkester samt Mahlers tionde symfoni och en inspelning av Outi Tarkiainens musik tillsammans med Lapplands kammarorkester. Hans viktigaste violinlärare var Chaim Taub.
Rosanne Philippens sätt att musicera har beskrivits som förfinat, livligt och felfritt. Philippens musikaliska uttryck andas en medfödd musikalitet och ett omedelbart förhållningssätt till musiken.
Philippens fick tidigt undervisning vid musikskolan i Amstelveen. Hon fortsatte sina studier vid Haags kungliga konservatorium och vid Hanns Eisler-akademin i Berlin. Philippens segrade i Hollands nationella violintävling år 2009 och vid den internationella violintävlingen i Freiburg år 2014.
Philippens är mycket populär i Nederländerna där hon regelbundet uppträder både som solist och som kammarmusiker. Till Philippens senaste höjdpunkter hör framträdandena tillsammans med Rotterdams filharmoniker, Nederländernas radios filharmoniska orkester och Residentieorkestern. Utanför Nederländerna har Philippens uppträtt tillsammans med Barcelonas och Vancouvers symfoniorkestrar och med olika orkestrar i Tyskland, Finland och Schweiz.
Philippens tror starkt på att överskrida den klassiska musikens gränser och hon har drivit sin egen konsertserie, ”The Amsterdam Salon Pop-Up”. Målsättningen med konsertserien har varit att erbjuda lyssnarna högklassiga konsertupplevelser i salongsstil i ovanliga miljöer.
Pieces
Andante – Allegro non troppo
Andantino quasi allegretto
Allegro
Andante con moto – Allegro giusto – Allegro brioso
En tonsättare arbetar alltid i något form av samverkan med sin tid och sin omgivning. Men vad skall man göra när de konstnärliga förutsättningarna omkring tonsättaren står i ständig omvälvning? Är det bättre att stadigt förbli fäst vid sina egna ideal eller bör man följa med sin tids nya stilistiska impulser?
Lauri Ikonens liv och karriär inföll under en tid som färgas av eventuellt större musikaliska förändringar än någon annan period. När han inledde sin karriär under 1900-talets första decennium levde man i den sista blomstringen av senromantiken, som i Finland var starkt förknippad med nationella stämningar. Under de följande decennierna upplevde man många nya stilförändringar och Ikonens sista verk kom till under den efterkrigstida avantgardens och serialismens tid
Mitt bland dessa förändringar förblev Ikonen sin egen romantiska stil trogen, en stil som han omfattat redan tidigt. Han har kallats för ”den sista sibelianen”. Hans viktigaste verksvit utgörs av de sex symfonierna, och han komponerade även konserter för piano, cello och violin samt storskalig kammarmusik. Som kompositör var Ikonen en lyriker och hans kanske mest karaktäristiska verkgrupp utgörs av hans många solo- och körsånger. Förutom som tonsättare minns vi Ikonen även för hans värdefulla arbete som grundare av och första verksamhetsledare för kompositörernas upphovsrättsorganisation Teosto åren 1928–31. Han arbetade även som musikkritiker.
Åren 1906–10 studerade Ikonen musik vid Helsingfors Musikinstitut och musikvetenskap vid universitetet, och innan världskriget bröt ut kompletterade han sina studier i Berlin och Paris. Han höll sin första kompositionskonsert i Viborg år 1916, men sitt egentliga genombrott fick han med sin första symfoni (1920), och den andra symfonin färdigställde han redan två år senare. I början av 1930-talet blev han allvarligt sjuk – enligt egen utsago upplevde han ”en sträng chock i nerver och sinne” – men han återfick sin skapande kraft några år senare. De tre följande symfonierna färdigställde han i rask takt åren 1942–43.
Man känner inte till exakt när den sjätte symfonin kom till men man har antagit att verket kom till under 1950-talet. Den, liksom även den föregående femte symfonin, framfördes dock inte under Ikonens livstid. Kompositörens dotterson John Storgårds uruppförde den femte symfonin i Tammerfors år 2017 och nu står uruppförandet av den sjätte symfonin i tur.
I den sjätte symfonin fortsätter Ikonen sin traditionella stil. Varje sats och satsernas avsnitt har förtecken som ger dem en tonal förankring, och verket som inleds i e-moll avslutas i finalen i E-dur. Ikonen skriver ofta avskalad och ställvis till och med kammarmusikalisk orkestertextur och sparar de större kraftiga utbrotten till vissa väl valda stunder.
Enligt den symfoniska traditionen är verket indelat i fyra satser. Den första satsen, liksom även finalen, börjar med en kort inledning som följs av det egentliga allegro-avsnittet. Den andra satsen är en relativt rörlig långsam sats, som karaktäriseras av en mångfacetterad användning av olika taktarter, till exempel de alternerande 5/4- och 3/4-taktarterna i inledningen. Den tredje satsen är ett jämnt och aningen gavottliknande scherzo med bredare triopartier. Verket avslutas med en final, som växer till verkets största kulmen.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Andante sostenuto
Allegro giocoso
Till de stora känslostormarna i Bartóks tidiga vuxenliv hörde förälskelsen i den unga lovande violinisten Stefi Geyer. De blev goda vänner men Stefi svarade inte på Bartóks kärlek. Förtjusningen lämnade dock sina spår i Bartóks musik eftersom han inspirerad av Stefi åren 1907–08 komponerade en violinkonsert, som dock inte framfördes vid tiden. Bartók använde något senare konsertens första sats som den första satsen i sitt verk Två porträtt. Konsertens partitur förblev i Stefis ägo och blev allmänt känt först efter hennes död år 1956, då den fick ordningsnumret 1 och den andra konserten (1936-39), tidigare känd endast som ”violinkonserten”, fick ordningsnumret 2.
Den första violinkonserten hör till Bartóks tidiga period och företräder inte ännu den modernistiska stil med influenser från folkmusiken som Bartók är allmänt känd för. Trots det är verket redan ett starkt bevis på den unge tonsättarens rika kreativitet. Avvikande från den sedvanliga konsertformen har verket endast två satser. Den långsammare inledande satsen växer fram ur ”Stefitemat”, först presenterat av den ensamma solisten, och blir till en polyfon textur där de övriga instrumentet ansluter sig med samma tema. Man har sett den glödande känslosamma satsen som en idealiserad bild av Stefi. Till sin karaktär är den andra satsen snabbare i vändningarna, skarpare och ställvis även mer humoristisk. Förutom den solistiska virtuositeten har satsen även en bred sångbarhet och ställvis glimtar även Straussinfluenser fram, ett drag som så småningom var på väg att försvinna ur Bartóks musik.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Majestoso
Adagio: Sehr feierlich
Scherzo: Nicht schnell — Trio: Langsam
Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell
När Bruckner började komponera sin sjätte symfoni (1879-81) hade han inte ännu befäst sin position i Wiens musikliv. Det hade gått två år sedan det katastrofala uruppförandet av den tredje symfonin och de två därpå följande symfonierna hade inte ännu framförts. Av den sjätte symfonin framförde man i februari 1883 i Wien två satser, som togs väl emot av publiken, och även Brahms som ofta upplevdes som en motståndare till Bruckner gav stående ovationer. Verket framfördes för första gången i sin helhet först efter tonsättarens död år 1899 då Mahler dirigerade verket.
I Bruckners ståtliga symfonisvit har den sjätte symfonin fått något av ett styvbarns position. Trots det är den ett verk på samma nivå som hans övriga symfonier, och på många sätt är den till och med mer lättillgänglig än dem. Skalan är mer rimlig och den har mer varierad orkestrering, stämningar och teman än de flesta av hans övriga symfonier. Trots det har den även många av de för Bruckners musik karaktäristiska dragen.
Verket inleds på ett för Bruckner typiskt vis med ett signalliknande tema som avtecknar sig mot ett statiskt ackompanjemang, och även den emblematiska Brucknerrytmen (indelningen av en jämn takts andra halva som triol) har en viktig position i den första satsen. Den andra satsen är ett ädelt Adagio och är den enda sonatformade långsamma satsen i Bruckners mogna symfonier. Scherzot hör till de mest personliga i Bruckners symfonier och är nyckfullt till sin tematik och mångfacetterat till sina stämningar. I finalen för Bruckner sin vana trogen med sig symfonins inledande tema ända till de sista takterna.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka