Knoxville: Summer of 1915

Aaron Copland uppnådde en position som ett slags musikalisk röst för det amerikanska och hans nyklassicistiska uttryck har fått många efterföljare i USA både inom konsert- och filmmusiken. Hans position förstärks av att han i sina verk ofta beskrev olika sidor av det amerikanska, såväl verkliga som mytiska.

År 1939 komponerade Copland musiken till Irving Shaws skådespel Quiet City (Tyst stad). Den av Elia Kazan regisserade pjäsen fick ett sorgligt öde, eftersom den togs bort ur repertoaren efter två öppna generalrepetitioner. Copland var dock övertygad över värdet i sin musik och år 1940 reviderade han partituret, ursprungligen komponerat för en fyra personer stor kammarensemble (klarinett, saxofon, trumpet, piano), till ett verk för trumpet, engelskt horn och stråkar. I denna form har Quiet City blivit ett av Coplands mest populära verk.

Quiet City målar upp den stora stadens nattliga stämningar och bildar en klart strukturerad helhet som inleds i lugna stämningar, växer till en kulmen och jämnas ut till en balanserad avslutning. Copland har berättat att han i sin musik strävade till att spegla den motstridiga huvudpersonen i Shaws skådespel, som hade avsagt sig sin judendom och sina poetiska ambitioner för att uppnå materiell framgång. I skådespelet återvänder ständigt ett minne av huvudpersonens broder som spelar trumpet, men i den slutliga orkesterversionen kan man uppleva trumpeten och det engelska hornet mer allmänt som uttryck för nattens ensamma vandrare.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Mitt i modernismens århundrade förblev Samuel Barber fast rotad i sitt eget känslostarka, nyromantiska uttryck. Under perioden efter andra världskriget kunde han ibland förstärka sin musik med nyklassicistisk skärpa och modigare harmoniska gester, men inte heller då övergav han sin grundläggande romanticism.

Barbers känslosamma lyriskhet och den förgångna tidens stämningar klingar som mest berörande i verket Knoxville, Summer or 1915 (1947) för sopran och orkester. Det är hans mest älskade vokala verk och en amerikansk klassiker inom sin genre. Som text valde Barber utdrag ur James Agees (1909-1955) prosadikt (1935), vars jag-karaktär minns sin barndom och sina släktingar en sommarkväll i Knoxville i Tennessee år 1915.

Barber karaktäriserade Knoxville, Summer of 1915 som en ”lyrisk rapsodi”, och verket sympatiserar känslig med textens nyanser där minnenas glöd och förlustens smärta smälter samman. Verket inleds smekande nostalgiskt i den sydliga kvällens idylliskt dåsiga stämningar, varifrån vi rör oss mot djupare och mer berörande dimensioner, mot den gripande medvetenheten om livets förgänglighet. Verket blir en rondolik helhet i vilken ett gungande motiv i 12/8-takt återkommer som ett slags vaggvisa från det förgångna. Motivet återvänder ytterligare två gånger senare i verket. I den första sidoepisoden bryter en spårvagns buller kvällens ro. I den andra episoden fördjupas stämningen då minnena förtätas till sorg.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Bedächtig, nicht eilen
In gemächlicher Bewegung, ohne Hast
Ruhevoll
Sehr behaglich

Gustav Mahler svit med tio symfonier har ofta jämförts med en stor självbiografisk roman där varje verk utgör sitt eget kapitel. Jämförelsen berättigas förutom av verkens berättande grepp även av att de har många kopplingar till varandra, ibland tydligare och ibland mer dolda.

Symfonierna nr 2-4 kallas ofta för Mahlers ”Wunderhornsymfonier”, baserat på att de i sina vokala partier använder texter ur folkdiktsamlingen Des Knaben Wunderhorn (Pojkens underhorn). Kopplingarna mellan den tredje (1893-96) och den fjärde symfonin (1899-1900) fördjupas av verkens delvis överlappande tillkomsthistoria. Mahler planerade ursprungligen den tredje symfonin som ett jättelikt verk med sju satser men lämnade sedan bort den ursprungliga planens avslutande sats och byggde kring den ett helt nytt verk, den fjärde symfonin. Satsen som flyttade från ett verk till ett annat var den redan år 1892 färdigställda Wunderhornsången ”Das himmlische Leben” (Det himmelska livet), och att den blev utgångspunkt för den fjärde symfonin påverkade hela verkets karaktär. Mahler använde motiv ur sången även i symfonins övriga satser och skapade tematiska kopplingar mellan dem.

I Mahler monumentala symfonisvit är den fjärde symfonin den mest frigjorda och till formen mest koncentrerade, ett serent lugnt verk. Verket har ändå sina mer skuggiga områden och en fascinerande rikedom till exempel i den klart uttänkta kontrapunkten. Den inre utvecklingen i symfonins fyra satser bildar en andlig resa från de två första satsernas mer motstridiga känslor mot den avslutande satsens idealbild av barndomen, en barndom som Mahler under sina av fattigdom präglade tidiga år inte fick uppleva.

Mahlerkännaren Deryck Cooke har karaktäriserat den sonatformade inledande satsen som ”en pastoral vandring genom ett lantligt landskap”. Satsen inleds med en gest som påminner om slädbjällror och som återvänder senare i satsen liksom även i den avslutande satsen. Den andra satsen är ett av två triopartier berikat scherzo som Mahler gav arbetsnamnet ”Freund Hain spielt auf”. ”Vännen Hain” är en spelman ur den tyska folkloren som likt råttfångaren i Hameln lockar sina lyssnare med sig till livet efter detta. Den ansträngt klingande soloviolinen, stämd ett tonsteg högre än vanligt, har en viktig roll som vännen Hains instrument. Den serena och andaktsfulla långsamma satsen bygger på variation av två teman. Symfonin avslutas av sopransolistens ”Das himmlische leben” i rondoform, en naivistisk föreställning om himlens glädje ur ett barns perspektiv.

År 2007 gjorde den tyske pianisten och dirigenten Klaus Simon (f. 1968) ett kammarorkesterarrangemang av Mahlers fjärde symfoni. I den ingår endast en enkel besättning blåsare (men ingen trumpet), slagverk, harmonium, piano och en stråksektion med minst fem och mest 20 musiker. Simons arrangemang ger verket en mer intim och personligare stämning än den ursprungliga versionen. Samtidigt förstärks verkets dolda kammarmusikalitet, dess karaktär som musik med mer genomskinliga linjer än stora orkestermassor.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Knoxville, Summer of 1915
A Prose Poem by James Agee

It has become the time of evening
when people sit on their porches,
rocking gently and talking gently
and watching the street
and the standing up
into their sphere of possession of the trees,
of birds’ hung havens, hangers.
People go by; things go by.
A horse, drawing a buggy, breaking his hollow iron music on the asphalt;
a loud auto; a quiet auto;
people in pairs, not in a hurry,
scuffling, switching their weight of aestival body, talking casually,
the taste hovering over them of vanilla, strawberry, pasteboard and starched milk,
the image upon them of lovers and horsemen, squared with clowns in hueless amber.

A streetcar raising its iron moan:
stopping, belling and starting; stertorous; rousing and raising again its iron increasing moan
and swimming its gold windows and straw seats on past and past and past,
the bleak spark crackling and cursing above it like a small malignant spirit set to dog its tracks;
the iron whine rises on rising speed;
still risen, faints; halts; the faint stinging bell;
rises again, still fainter, fainter, lifting, lifts, faints forgone: forgotten.
Now is the night one blue dew.
Now is the night one blue dew,
my father has drained,
now he has coiled the hose.
Low on the length of lawns,
a frailing of fire who breathes …
Parents on porches: rock and rock.
From damp strings morning glories hang their ancient faces.
The dry and exalted noise of the locusts from all the air at once enchants my eardrums.

On the rough wet grass of the backyard my father and mother have spread quilts.
We all lie there, my mother, my father, my uncle, my aunt, and I too am lying there …
They are not talking much, and the talk is quiet,
of nothing in particular, of nothing at all in particular, of nothing at all.
The stars are wide and alive, they seem each like a smile of great sweetness, and they seem very near.

All my people are larger bodies than mine, …
with voices gentle and meaningless like the voice of sleeping birds.
One is an artist, he is living at home.
One is a musician, she is living at home.
One is my mother who is good to me.
One is my father who is good to me.
By some chance, here they are, all on this earth;
and who shall ever tell the sorrow of being on this earth,
lying, on quilts, on the grass, in a summer evening, among the sounds of the night.
May God bless my people, my uncle, my aunt, my mother, my good father,
oh, remember them kindly in their time of trouble;
and in the hour of their taking away.

After a little I am taken in and put to bed.
Sleep, soft smiling, draws me unto her:
and those receive me, who quietly treat me,
as one familiar and well-beloved in that home:
but will not, no, will not, not now, not ever;
but will not ever tell me who I am.

Wir genießen die himmlischen Freuden,
Drum tun wir das Irdische meiden.
Kein weltlich' Getümmel
Hört man im Himmel!
Lebt alles in sanftester Ruh'.
Wir führen ein englisches Leben.
Sind dennoch ganz lustig daneben.
Wir tanzen und springen,
Wir hüpfen und singen.
Sankt Peter im Himmel sieht zu.

Johannes das Lämmlein auslasset,
Der Metzger Herodes drauf passet.
Wir führen ein geduldig's,
Unschuldig's, geduldig's,
Ein liebliches Lämmlein zu Tod.
Sankt Lucas den Ochsen tät schlachten
Ohn' einig's Bedenken und Achten.
Der Wein kost' kein Heller
Im himmlischen Keller;
Die Englein, die backen das Brot.

Gut' Kräuter von allerhand Arten,
Die wachsen im himmlischen Garten:
Gut' Spargel, Fisolen
Und was wir nur wollen!
Ganze Schüsseln voll sind uns bereit!
Gut' Äpfel, gut' Birn' und gut' Trauben;
Die Gärtner, die alles erlauben.
Willst Rehbock, willst Hasen,
Auf offener Straße
Sie laufen herbei.
Sollt' ein Fasttag etwa kommen,
Alle Fische gleich mit Freuden angeschwommen!
Dort läuft schon Sankt Peter
Mit Netz und mit Köder
Zum himmlischen Weiher hinein.
Sankt Martha die Köchin muß sein.

Kein' Musik ist ja nicht auf Erden,
Die uns'rer verglichen kann werden.
Elftausend Jungfrauen
Zu tanzen sich trauen.
Sankt Ursula selbst dazu lacht.
Cäcilia mit ihren Verwandten
Sind treffliche Hofmusikanten!
Die englischen Stimmen
Ermuntern die Sinnen,
Daß alles für Freuden erwacht.