Alexandra Dariescu (c) Marco Borggreve

This is a past event.

Fantasier

Tianyi Lu, dirigent
Alexandra Dariescu, piano
Åbo filharmoniska orkester

Igor Stravinsky: Orkestersvit ur baletten Pulcinella
Nadia Boulanger: Fantasi för piano och orkester
Magnus Lindberg: Gran duo
Pjotr Tšaikovski: Romeo ja Julia, uvertyrfantasi

Alexandra Dariescu bländar såväl publik som kritiker världen över med sin musikalitet. Hon får visa prov på sin begåvning i Boulangers Fantasi. Stravinskys Pulcinella, som bygger på Commedia dell’artes typiska karaktärer, samt Tjajkovskijs Romeo och Julia, som baserar sig på Shakespeares skådespel, tar med sig åhöraren till berättelsernas värld. I Gran duo klingar dialogen mellan bleck- och träblåsare. Tianyi Lu återvänder för att dirigera orkestern efter att ha debuterat framför ÅFO i januari 2020.

Säkerhet.

Artists

Tianyi Lu CREDIT Antony Potts
Tianyi Lu
dirigent
Tianyi Lu CREDIT Antony Potts
Tianyi Lu
dirigent

Tianyi Lu är kvinnlig dirigent-residensartist vid Wales nationalopera i Cardiff. Som en del av hennes uppdrag leder hon föreställningar av Bizets opera Carmen under år 2020. Lu är även chefdirigent för St Woolos Sinfonia i Storbritannien, och fram till december 2019 var hon assisterande dirigent i Melbournes symfoniorkester.

Tianyi Lu deltog aktivt i kungliga Concertgebouworkesterns mästarkurser under ledning av Daniele Gatti i juni 2018 och var Dudamel Fellow vid Los Angeles filharmoniker säsongen 2017-18. År 2016 valdes hon till dirigentprogrammet Linda and Mitch Hart Institute for Women Conductors vid Dallas opera. Efter programmet assisterade hon i produktionen av La Traviata vid operan samt dirigerade en Donizettikonsert år 2017.

Lus breda musikaliska intresse och passion för samtida musik ledde henne till att studera komposition av elektronisk musik samt barockflöjt, viola da gamba och cembalo.

Tianyi Lu föddes i Shanghai men hennes familj flyttade till Nya Zeeland. År 2015 utexaminerades Lu med hedersomnämnande från Wales kungliga musikhögskola, där hon studerade orkesterdirigering under ledning av David Jones.

Pianisti Alexandra Dariescu, kasvokuva
Alexandra Dariescu
piano
Pianisti Alexandra Dariescu, kasvokuva
Alexandra Dariescu
piano

Den rumänska pianisten Alexandra Dariescu, som också är producent för föreställningen ”The Nutcracker and I”, trollbinder publik och kritiker världen över med sin smidiga musikalitet och sitt fängslande scenframträdande. Hennes visionära och innovativa sätt att göra programplanering skiljer henne från mängden och gör henne till en skapande företagare som gärna tänker i egna banor.

Förutom den klassiska kärnrepertoaren är Dariescu en förespråkare för mindre kända verk. Under tidigare säsonger har hon uppfört bland annat Nadia Boulangers Fantasia variée tillsammans med BBC:s symfoniorkester och Germaine Tailleferres ballad för piano och orkester tillsammans med Royal Liverpool Philharmonic Orchestra. Hon har även framfört Alberto Ginasteras argentinska konsert tillsammans med Stavangers symfoniorkester och Royal Scottish National Orchestra samt Ferdinand Ries pianokonsert nr 3 tillsammans med Tonkünstler-Orchester.

Dariescu strävar till att planera jämställda konsertprogram och framför verk av Clara Schumann, Lili Boulanger och Missy Mazzoli vid sidan av verk av Pjotr Tjajkovskij och Frédéric Chopin. Dariescus senaste inspelning för skivbolaget Decca är från år 2019 tillsammans med operasångaren Angela Gheorghiu. ”The Nutcracker and I” var en av kandidaterna till priset OPUS Klassik år 2019. Föreställningen är en banbrytande multimediaföreställning för solopiano tillsammans med dans och digitala animationer, och efter sin premiär år 2017 har föreställningen fått omfattande internationell uppmärksamhet. År 2018 tilldelades Dariescu det rumänska kungahusets medalj och valdes till Friends of Europe-föreningens program Young European Leader.

Pieces

Igor Stravinsky (1882-1971):
Orkestersvit ur baletten Pulcinella

Sinfonia
Serenata
Scherzino – Allegretto – Andantino
Tarantella
Toccata
Gavotta (con due variazioni)
Vivo
Minuetto – Finale

Baletten Pulcinella (1919-20), som är skriven i 1700-talets italienska commedia dell’artes anda, utgjorde en vändpunkt i Stravinskys karriär och innebar början på hans nyklassicistiska vändning. Han lämnade den tidigare ”ryska periodens” färgprakt bakom sig och stod inför en striktare och mer dämpad stilistisk period. Stravinsky konstaterade senare: ”Pulcinella var min upptäckt av det förgångna, insikten som möjliggjorde hela min senare produktion. Naturligtvis var det en återblick – det första av mina många kärleksförhållande i den riktningen – men det var även en blick i spegeln.”

Pulcinella kom till på beställning av balettimpressarion Sergej Djagilev liksom favoritverken från Stravinskys ryska period, Eldfågeln (1910), Petrusjka (1911) och Våroffer (1913). Som material till Pulcinella använde Stravinsky musik man då antog var komponerad av Giovanni Battista Pergolesi, men senare har det visat sig att flera av verkets motiv egentligen är skrivna av någon annan italiensk 1700-talskompositör. I Pulcinella lämnade Stravinsky rätt långt de ursprungliga melodierna och baslinjerna orörda, men i slutresultatet kan man även höra hans egen röst.

Pulcinella beskriver titelpersonens, hans älskade Pimpinellas och deras vänners kärleksförhållanden. I den ursprungliga baletten ingick även tre sångare men Stravinsky lämnade bort dem ur sin orkestersvit i åtta satser från år 1922. Svitens omfattar flera olika känslolägen, bl.a. uppfriskande festlighet i Sinfonia, sorgmodig melodik i Serenata, Tarantellas slående fartfylldhet, elegansen i Gavotten och dess variationer samt det förtjusande ljuset i Finalen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Nadia Boulanger (1887-1979):
Fantaisie variée för piano och orkester

Nadia Boulanger är känd som en av de mest inflytelserika lärarna i komposition under 1900-talet. Till hennes elever hörde flera av tidens viktigaste kompositörer på bägge sidor om Atlanten, och bl.a. Stravinsky fäste stor vikt vid hennes åsikter. Boulanger var även en betydande tonsättare, eller åtminstone på väg att utvecklas till en sådan, tills hon i ett relativt tidigt skede av sin karriär i början av 1920-talet beslöt sig att sluta komponera, delvis eftersom hon upplevde att hennes begåvning var obetydlig i förhållande till sin tidigt bortgångna lillasyster Lili (1893-1918). Förutom som lärare i komposition var Nadia Boulanger även aktiv som pianist och dirigent.

Boulangers produktion förblev liten och består av ett trettiotal solosånger, några större vokalverk, en handfull soloverk, två orkesterverk samt operan La ville morte, komponerad tillsammans med Raoul Pugno. Som kompositör följde hon tidens senromantiska strömningar som hon kompletterade med influenser hämtade ur Debussys impressionism. Även hennes verk Fantaisie variée för piano och orkester (1912) placerar sig i denna stilistiska ram.

Till formen består Fantasin av en inledning, en svit med fritt koncipierade variationer samt en coda. Det fantasilika elementet föds ur den fritt flödande och föränderliga strömmen av stämningar, men verket får en enhetlighet av den bakomliggande tanken på variationer (variée) av ett grundmaterial. Verket domineras av ett mörkt och ofta melodiskt ymnigt uttryck, stundvis berikat av impressionistiska nyanser och känsligare passager. Codan avslutar verket i en fartfylld finalstämning.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Magnus Lindberg (s. 1958):
Gran Duo

Magnus Lindberg har nått internationell berömmelse framfört allt som tonsättare av orkestermusik. Han hanterar orkestern suveränt och trots att hans partitur svämmar över av detaljer fungerar allt och allt har sin egen betydelse. Orkestern och dess instrument förekommer i Lindbergs produktion i flera olika variationer. ”Orkestern är ett genialt instrument. Man kan förskjuta det i olika riktningar genom att ta bort något eller lägga till något, men det finns inget behov av radikal förnyelse”, har han konstaterat.

En sådan variation av orkestern erbjuder Gran Duo (2000), tillägnad Simon Rattle och uruppförd av honom i London. Verket är skrivet för en nästan likadan stor blåsorkester som Stravinskys Symfonier för blåsare (1920). Titelns ”stora duo” syftar av allt att döma på kontrasten mellan två grupper av blåsare, i första hand de ljusa, kvicka träblåsarna som opererar i de högre registren samt de mörkare och mjukare bleckblåsarna i de lägre registren, även om även andra slags konstellationer uppstår under verkets lopp. Man har dock även uppfattat olika slags duostrukturer eller motsatser även gällande harmonin och tempoförhållandena.

Gran Duo karakteriseras som en helhet av passager som smälter in i varandra och växer fram ur varandra, och som har såväl långsammare, snabbare, mer sökande och mer målmedvetna vändningar. Vid sidan av det eftertryckliga orkestrala uttrycket med full besättning har verket även mer kammarmusikaliska dimensioner med olika mindre ensembler, som så ofta är fallet i Lindbergs orkesterverk.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Pjotr Tšaikovski (1840-1893):
Romeo och Julia, uvertyrfantasi

Den olyckliga kärlekens tema går genom Pjotr Tjajkovskijs produktion nästan som ett slags ledmotiv. Det färgar operorna Eugen Onegin och Spader Dam samt baletten Svansjön, och det utgör den själsliga bakgrunden även i hans orkesterfantasier Romeo och Julia samt Francesca da Rimini.

Uvertyrfantasin Romeo och Julia bygger på ett motiv ur Shakespeare och uppkom i ett relativt tidigt skede av Tjajkovskijs karriär. Verket färdigställdes år 1869 på förslag av kompositörsvännen Mili Balakirev, och kan anses vara Tjajkovskijs första egentliga mästerverk. Han reviderade visserligen verket två gånger (1870 och 1880), och den senare revisionen är den version som numera framförs. I Romeo och Julia eftersträvade Tjajkovskij inte att återberätta intrigen i Shakespeares tragedi utan att skapa en musikalisk motsvarighet till några av de centrala dimensionerna i dramat.

Verket börjar med en långsam inledning vars material följer med även till det snabba huvudpartiet. Enligt Balakirev beskriver inledningen broder Lorenzo, den välvilliga franciskanermunken vars plan oavsiktligt leder till undergång för de ”av stjärnorna förbannade älskande” (”star-crossed lovers”). Det första temat, förstärkt av de häftiga betoningarna i det snabba huvudavsnittets centrala motiv, återspeglar hatet mellan släkterna Montague och Capulet, medan det breda cantilenat i det andra temat glöder av kärleken mellan Romeo och Julia. Efter de dramatiska höjdpunkterna planar musiken ut tills slagen i sluttakterna avslutar verket med den äkta tragedins omutlighet.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka