Lawrence Power (c) Jack Liebeck

This is a past event.

Concerto dolce

Olli Mustonen, dirigent
Lawrence Power, viola
Åbo filharmoniska orkester

Joonas Kokkonen: Durch einen Spiegel
Rodion Štšedrin: Concerto dolce
Jean Sibelius: Symfoni nr 5 Ess-dur op. 82
Jean Sibelius: Finlandia op. 26

Lawrence Power lyser som solist i Sjtjedrins Concerto dolce. Power är en av de mest efterfrågade violisterna som konsertsolist, soloartist och kammarmusiker. Den konstnärliga ledaren Olli Mustonen inleder höstsäsongen med ett stiligt finländskt betonat program. Det stämningsfulla stycket Durch einen Spiegel inleder konserten, medan Sibelius bekanta toner avslutar kvällen. Välkommen, höstsäsong!

Säkerhet.

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

Olli Mustonen har utnämnts till Åbo filharmoniska orkesters konstnärliga ledare. Mustonen inleder sitt arbete 1.1.2021. Periodens längd är tre år och kontraktet inkluderar två optionsår. I och med utnämningen kommer Mustonen att leda orkesterns konstnärliga planering. Under kommande säsonger dirigerar Olli Mustonen orkestern och kommer att arbeta mångsidigt med orkestern även i sin roll som pianist och tonsättare.

I Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. Han har grundat Helsingfors Festivalorkester och tillsammans med orkestern turnerat i Centraleuropa, Japan och Kina.

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

Alttoviulisti Lawrence Power, alttoviulun kanssa
Lawrence Power
viola
Alttoviulisti Lawrence Power, alttoviulun kanssa
Lawrence Power
viola

Lawrence Power har förbättrat violans position såväl genom sina utmärkta uppträdanden som genom sin passionerade attityd till att främja den samtida musiken.

Power har grundat Viola Commissioning Circle, en beställningsring för violaverk, som stöder Lockdown Commissions dvs. det konstnärliga svaret på coronaviruskrisen. Han har beställt korta verk av sina kolleger som Huw Watkins, Esa-Pekka Salonen, Cassandra Miller och Erkki-Sven Tüür. Som en del av projektet har han spelat in sina uppträdanden i Storbritannien och publicerat videon på sociala medier. Power har även uruppfört flera verk som har komponerats för honom, som Esa-Pekka Salonens Pentatonic Ètude, Mark-Anthony Turnages Power Play, Julian Andersons Prayer, Alexander Goehrs Hymn to Night, James McMillans violakonsert samt Huw Watkins Fantasy.

Lawrence Power har samarbetat med världens ledande orkestrar. Han har uppträtt på BBC:s Proms-festival 12 gånger. Förutom sina solistuppträdanden njuter han även av orkesterdirigering och han leder regelbundet orkestern Collegium, som han grundat. Power uppträder även regelbundet som kamarmusiker.

Power undervisar vid Hochschule der Kunst i Zürich och ger mästarkurser över hela världen. Power har grundat och är konstnärlig ledare för West Wycombe Chamber Music Festival, som firar sitt 10-årsjubileum år 2021. År 2020 tilldelades Power RPS Instrumentalist Award. Hans projekt Lockdown Commissions var en av kandidaterna i kategorin klassisk musik vid South Bank Awards år 2021.

Pieces

Joonas Kokkonen (1921-1996):
...durch einen Spiegel...

Verket ”...durch einen Spiegel...” för 12 solostråkar och cembalo hör till Joonas Kokkonens finaste verk. Det kom till år 1977 i den glödande eftervärmen efter operan De sista frestelserna (1975) och fick sin början ur en visionsliknande upplevelse som fick Kokkonen att tänka på orden i det första Korinthierbrevet i Bibeln: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte.” Verket har fått sitt namn av motsvarande text i den tyskspråkiga Bibeln.

”...durch einen Spiegel...” förenar den för Kokkonen typiska motiviska fasta strukturen med en fascinerande och förnimmelserik färgvärld. Stråkarna används såväl solistiskt som i större grupper, och deras olika spelsätt (bl.a. tremolon, flageoletter, sul ponticello, sul tasto) utnyttjas effektivt. Cembalon bidrar ofta till klangen och ger den en glimrande gloria.

”...durch einen Spiegel...” är en helhet med fyra huvudavsnitt som spelas attacca. Den första satsen växer från inledningens mystik till en bred melodik. Den andra satsen börjar scherzolikt lätt men får längre fram ett ställvis marschlikt uttryck. Efter kulmen glider musiken över i den tredje satsen med dess dansant gungande rytmer.

I den långsamma avslutande satsen får vi uppleva verkets mest introverta och intensiva stunder; nu ser vi inte längre ”såsom i en spegel” utan visionslikt ”ansikte mot ansikte”. Ur texturen urskiljer man ofta motivet ess-d-g (eller ess-d-e-g-a), den musikaliska motsvarigheten till orden ”Soli Deo Gloria” (Ära till Gud allena), som Kokkonen skrev i slutet av många av sina partitur.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Rodion Sjtjedrin (f. 1932):
Concerto Dolce för viola, stråkorkester och harpa

Den ryska kompositören Rodion Sjtjedrin är såtillvida en typisk tonsättare av vår pluralistiska tid att han rör sig fritt på det stilistiska fältet och kombinerar impulser och material från olika håll. Han har karaktäriserat sig själv med termen ”post-avant-garde” och vill till skillnad från många modernister inte binda sig vid vissa strikt definierade stilistiska begränsningar. Samtidigt är han ändå beredd att vid behov använda även de medel som modernisterna utvecklade. I Sjtjedrins stora och mångsidiga produktion ingår olika storskaliga verk: operor, baletter (som han har komponerat för sin hustru, den legendariska ballerinan Maja Plisetskaja), symfonier, konserter samt kammar- och pianomusik.

Concerto Dolce för viola, stråkorkester och harpa (1997) är ett utmärkt exempel på Sjtjedrins strävan att skriva kommunicerande och lyssnarvänlig samtida musik. Verket domineras av violans melodik med långa linjer, som ofta förverkligar titelns dolce-element (milt, känslig, behagfullt) men även har skarpare och mer plågsamma dimensioner. Mellan solisten och stråkarna uppstår ingen egentlig klanglig kontrast vilket gör intrycket enhetligt och homogent. Verket domineras med några undantag av ett till tempot lugnt och ofta intensivt meditativt, reminiscerande eller berättande uttryck. Harpans klart klingande ackord utgör inledningen på ett mer rörligt mellanparti (allegretto) som till slut trappas upp i en kulmination. Även i verkets avslutning förtätas en kraftig känsloladdning.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Jean Sibelius (1865-1957):
Symfoni nr 5 Ess-dur op. 82

1. Tempo molto moderato – Allegro moderato – Presto
2. Andante mosso, quasi allegretto
3. Allegro molto – Un pochettino largamente

Färdigställandet av den femte symfonin krävde en längre tillkomstprocess än någon annan av Sibelius symfonier. De första fröna är från våren 1912 men han inledde det egentliga kompositionsarbetet först sommaren 1914. Verket blev klart i december 1915 som huvudnummer till Sibelius 50-årsjubileumskonsert, men han var inte nöjd med verket och reviderade det följande år. Inte heller denna version blev slutgiltig utan verket fick sin nuvarande form först vid det tredje försöket år 1919.

I Sibelius symfoniska svit utgör den femte symfonin en vändpunkt från den tidigare symfonins stilistiskt modiga och djupt meditativa introspektion till en livfullhet som strålar av berusande naturkänsla. Det är inget sammanträffande att Sibelius i sina dagböcker blandar omnämnanden av arbetet med symfonin med extatiska beskrivningar av naturupplevelser.

I bakgrunden till den utdragna skapande processen kring symfonin fanns framförallt Sibelius omutliga strävan till att hitta en ny symfonisk form. För honom var symfonin inte någon färdig formstruktur att fylla med musik utan en unik helhet som föds ur det musikaliska materialet. Sibelius musik präglas av en stark känsla av det organiska, en sömlös tillväxt av egen inre kraft, styrd av verkets unika material och dess genetiska kod. Detta förstärks av överlappande enskilda motiv och harmonier och deras av varandra oberoende tillväxt.

Den organiska tanken förverkligas speciellt enhetligt i symfonins första sats som inleder sin tillväxt från några enkla motiv och under satsens lopp så småningom får allt rikligare former. Den slutliga versionens första sats är en kombination av två satser, som ännu i den första versionen var åtskiljda. Övergången från den första satsens långsammare och mer mystiska första parti och det snabbare, ljusare, scherzolika senare partiet är ytterligare ett exempel på Sibelius mästerliga förmåga att skapa strukturer. Satsens enhetlighet förstärks av att den snabbare andra hälften trots sin annorlunda karaktär är tematiskt förenad med den första hälften.

Verkets mitt utgörs av en pastoral långsam sats, en svit med till formen fria variationer av ett tema som presenteras av stråkarnas pizzicaton tillsammans med flöjten. Verket enhetliga och organiska karaktär återspeglas i att satsen nästan i förbigående förebådar finalens gungande huvudmotiv.

Om musikens riktning i den första satsen gick från långsammare mot snabbare är riktningen i finalen den motsatta. Satsen inleds med stråkarnas livfyllda tremolopuls som blir till ett mäktigt ”svantema”, satsens egentliga huvudtema. Det klingar samtidigt även i basen i en tre gånger långsammare version och får ett kontrasterande tema i träblåset. Andra gången övergår tremolopulsen i ett pianissimo ”misterioso” och leder via ett mörkare largamente till återkomsten av svantemat, nu i en mer ädel men samtidigt växande form som lysande kulminerar i en apoteos som får himlen att rämna.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Jean Sibelius (1865-1957):
Finlandia op. 26

Där den femte symfonin företräder det symfoniska, ”absoluta” i Sibelius skapande arbete är Finlandia avsiktligt komponerat med en nationell mission, en protest med det ryska styrets allt mer skärpta attityd. I de spända efterdyningarna efter februarimanifestet arrangerade man i Helsingfors i november 1899 ett evenemang mot presscensur, i vilket ingick en serie tablåer i sex delar. Finlandia var ursprungligen bakgrundsmusik till den sista tablån, ”Finland vaknar”.

I premiärens feststämning kom tablåns musik i skymundan för många åhörare på grund av evenemangets nationella extas, men i form av en av Sibelius omarbetad tondikt kom musiken till tablån Finland vaknar att snabbt få en självständig innebörd och blev ett kraftfullt manifest för de nationella stämningarna, nu under sitt slutliga namn. Verkets betydelse har fördjupats av de texter som skrivits till dess hymnparti. Av dessa har versionen som V.A. Koskenniemi skrev år 1940 blivit den allmänt använda.

Enbart bakgrunden till Finlandia eller ens Sibelius namn hade inte varit tillräckligt för att ge verket positionen som nationellt symbolverk. Det behövdes även en musik som kunde förtäta tidens stämning och samtidigt sträcka sig bortom sin politiska situation. Dessa krav uppfylls av Finlandias granitlika, massiva bleckblåsklanger, dess starka energiurladdningar, den rena och fridfulla balansen i hymnen samt verkets segerrika avslutning. I den finns såväl ett stridsrop som en förhoppning om en bestående fred.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka