Taiteellinen johtaja Olli Mustonen Aurajoen rannassa

This is a past event.

Endast nätkonsert: Kolleger emellan

Olli Mustonen, dirigent
Eero Heinonen, piano

Åbo filharmoniska orkester

Einojuhani Rautavaara: A Requiem in Our Time
Antonín Dvořák: Pianokonsert g-moll op. 33
Felix Mendelssohn: Symfoni nr 5 d-moll op. 107, ”Reformationssymfonin”

I och med säsongens inledningskonsert inleder vi även Olli Mustonens period som konstnärlig ledare för Åbo filharmoniska orkester. Mustonen och Heinonen hör till de främsta finländska pianokonstnärerna. Vid den här konserten ser vi den ena av kollegerna som dirigent och den andra som uttolkare av Dvořáks pianokonsert. Konserten inleds med det av Rautavaaras ungdomsverk som gjorde honom internationellt känd och som avslutning hör vi den strålande Reformationssymfonin, som Mendelssohn skrev till firandet av 300-årsjubileet av den Augburgska bekännelsen.

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
dirigent

Olli Mustonen har utnämnts till Åbo filharmoniska orkesters konstnärliga ledare. Mustonen inleder sitt arbete 1.1.2021. Periodens längd är tre år och kontraktet inkluderar två optionsår. I och med utnämningen kommer Mustonen att leda orkesterns konstnärliga planering. Under kommande säsonger dirigerar Olli Mustonen orkestern och kommer att arbeta mångsidigt med orkestern även i sin roll som pianist och tonsättare.

I Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.

Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. Han har grundat Helsingfors Festivalorkester och tillsammans med orkestern turnerat i Centraleuropa, Japan och Kina.

I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.

Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.

Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.

Eero Heinonen, pianisti
Eero Heinonen
piano
Eero Heinonen, pianisti
Eero Heinonen
piano

Den store finländske pianokonstnären Eero Heinonens karriär som pianist började när han segrade i den nationella Maj Lind-tävlingen år 1966. Han studerade privat under ledning av Astrid Joutseno, vid Åbo musikinstitut under ledning av Tarmo Huovinen samt vid Tjajkovskijkonservatoriet i Moskva under ledning av Dmitrij Basjkirov. Heinonen var en av finalisterna i den internationella Tjajkovskijtävlingen år 1974.

Eero Heinonens repertoar omfattar bl.a. alla Mozarts pianokonserter, som han framförde tillsammans med Okko Kamu och Helsingfors kammarorkester under 1980-talet. I hans repertoar ingår även alla Beethovens konserter samt en stor mängd konserter från 1800- och 1900-talen. Han har uppträtt som solist med flera europeiska och finländska orkestrar.

Eero Heinonen har förutom i Finland gett egna solokonserter även bl.a. i Berwaldhallen i Stockholm, filharmonin i S:t Petersburg, Casals Hall i Tokyo och Wigmore Hall i London samt på internationella musikfestivaler. Som solist och kammarmusiker har han uppträtt bl.a. på festivalerna i Edinburgh, Luzern, Krakow, S:t Petersburg och Georgien samt i Finland bl.a. på Helsingfors festspel samt på festivalerna i Nådendal, Kuhmo, Nyslott, Riihimäki och Åbo.

Heinonen har spelat in skivor för skivbolagen BIS, Finlandia och Online och gjort otaliga radioinspelningar i Finland och utomlands. Eero Heinonen fick det danska Sonningstipendiet år 1979, Finlands kulturministeriums Finlandspris år 1999 samt Tavastehus Sibeliussällskaps medalj år 2000. År 2010 tilldelades Eero Heinonen titeln professor.

Pieces

Einojuhani Rautavaara (1928-2016):
A Requiem in Our Time

Speciellt i och med sin sjunde symfoni Angel of Light (1994) blev Einojuhani Rautavaara en av Finlands mest internationellt kända och ansedda tonsättare. Han fick trots allt smaka framgång redan som ung, i själva verket ännu under sin studietid, när hans verk A Requiem in Our Time (1954) för bleckblåsare segrade i Thor Johnson-kompositionstävlingen i USA. Uruppförandet skedde vid tävlingens final i Cincinnati i maj 1954. Rautavaara var då 25 år gammal och studerade ännu komposition vid Sibelius-Akademin under ledning av Aarre Merikanto.

Rautavaara tillägnade verket minnet av sin mor som hade dött år 1944, och namnet kan bäst översättas med ”en själamässa i vår tid”. Utgångsläget har inte varit kollektivt utan djupt subjektiv liksom ofta hos Rautavaara, men verkets budskap är trots det allmängiltigt.

A Requiem in Our Time företräder Rautavaaras i många riktningar öppna tidiga nyklassicistiska period, och han använde material ur några av sina tidigare verk. Verket inleds av den festliga Hymnus. Den därpå följande satsen Credo et Dubito är i enlighet med titelns dualistiska tro och tvivel indelad mellan de snabba frågorna (Vivace) och de stabila svaren (Grave). Verket tillspetsas i satsen Dies irae, som innehåller såväl strävt klingande klagan, stravinskylik slående rytmik och en grotesk marsch. Satsen Lacrymosa utgör ett stillsamt slut på verket, i vilken barytonhornet får en central roll i den introverta klagovisan.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Antonín Dvořák (1841-1904):
Pianokonsert g-moll op. 33

Allegro agitato
Andante sostenuto
Allegro con fuoco

Till skillnad från violinkonserten och speciellt cellokonserten har Antonín Dvořáks pianokonsert aldrig befäst sin position i repertoaren. Orsakerna har dock mer att göra med problem i pianosatsen än med själva musiken, som är full av den för Dvořák typiska melodiska ymnigheten och varma känsloladdningen.

Pianokonserten är komponerad år 1876, i ett relativt tidigt skede av Dvořáks karriär. Konserten blev orimligt utmanande, men inte på ett virtuost sätt utan på grund av sin opraktiska solostämma, som strider mot handens naturliga anatomi. En allmän kommentar var att verket ”var skrivet för en pianist med två högerhänder”. Efter Dvořáks död korrigerade den tjeckiske pianisten Vilém Kurz pianosatsen och gjorde den mer praktisk och samtidigt mer briljant, och denna version var länge den mest spelade. Numera har flera pianister återgått till Dvořáks version, men även en kombination av Dvořáks och Kurzs versioner har blivit populär.

I den omfattande första satsen ställer Dvořák dramatiska och lyriska element mot varandra och skapar en romantiskt sprudlande, mångfacetterad helhet. Den långsamma satsen inleds i serena stämningar, men i mittenpartiet stiger även starkare tongångar fram. Finalen uttrycker mer tydligt Dvořáks mogna stil. Den bygger på tre teman, av vilket speciellt det mittersta med sitt nationella innehåll är typiskt för tonsättaren. Satsen får sitt slut i segerrika stämningar, bekanta från den traditionella klassisk-romantiska konsertretoriken.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Felix Mendelssohn (1809-1847):
Symfoni nr 5 D-dur op. 107, Reformationssymfoni

Andante - Allegro con fuoco
Allegro vivace 
Andante
Andante con moto – Allegro vivace – Allegro maestoso

Bilden av Felix Mendelssohn är av ett 1800-talets musiklivs söndagsbarn, vars liv och karriär var i ständig medvind. Verkligheten var i hans fall ändå mer komplicerad. En inre spänning i hans liv var förhållandet till religionen. Mendelssohn föddes i en framgångsrik judisk släkt, men år 1816 döptes han och hans syster till kristendomen. Några år senare döptes även hans föräldrar, och för att skilja sig från sina judiska släktingar tog familjen släktnamnet Mendelssohn Bartholdy.

Man har funderat mycket på om konversionen till kristendomen skedde enbart på grund av inre övertygelse eller om det var ett försök att smälta bättre in i majoritetsbefolkningen, med de judefientliga stämningarna som en bakgrundsfaktor. Även om Felix verkar ha varit genuint övertygad i sin kristendom uppskattade han sitt judiska kulturarv, och just på grund av hans judiska bakgrund förbjöds framföranden av hans musik av nationalsocialisterna.

Om Mendelssohns oratorium Paulus (1836) reflekterar konversionen från judendomen till kristendomen står hans protestantiska kristendom i centrum i den femte symfonin. Verket färdigställdes år 1830 till 300-årsjubiléet av den evangelisk-lutherska kyrkans viktigaste bekännelseskrift, den Augsburgska bekännelsen som överräcktes till kejsar Karl V vid riksdagen i Augsburg år 1530. Man inhiberade dock festligheterna på grund av de politiska spänningarna i Europa, och uruppförandet skedde år 1832 då verket framfördes under namnet ”Symfoni för att fira kyrkorevolutionen”. Senare blev Mendelssohn missnöjd med verket och det publicerades först efter hans död år 1868. Även om verket färdigställdes som nummer två av hans fem numrerade symfonier fick det på grund av sin sena publikation sitt nuvarande, missvisande ordningsnummer.

Mendelssohn har fördjupat reformationsidéen genom att i verket använda två lutherska hymnmelodier. I den första satsen skymtar två gånger ett stycke av den kyrkliga melodin Dresden Amen från 1700-talets Sachsen, en melodi som även Wagner använde som Graalmotivet i Parsifal, och i finalen har Martin Luthers bekanta koral Ein feste Burg ist unser Gott (Vår Gud är oss en väldig borg) en central roll. Verket kan ses som en resa från den första satsens andliga kamp till den avslutande satsens fasta tro.

Den första satsen är en from och stämningsfull inledning, i vars slut Dresden Amen hörs för första gången i stråkarnas pianissimo. Den snabba huvudavsnittet träder dramatiskt fram i orolig moll, och det mer återhållsamma andra temat är enbart en kort lugn period mitt bland de svallande tonerna. Dresden Amen hörs på nytt i slutet av genomföringen.

Verkets mellansatser är skissade med lättare hand. Den andra satsen är ett pastoralt scherzo och den tredje satsen är en vemodig och sorgsen ”ordlös sång” som domineras av första violinernas melodi. I slutet av satsen hörs en kort hänvisning till den första satsens andra tema.

Övergången till finalen sker utan paus. Den inleds med blåsarnas fromma Vår Gud är oss en väldig borg-koral. Även i finalens snabba huvudavsnitt finns koralmelodin med och får en allt centralare roll ju närmare slutet vi kommer, tills koralen i slutet framförs eftertryckligt av hela orkestern i fortissimo.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka