Takuya Takashima (c) Jukka Lehtonen

This is a past event.

Endast nätkonset: Alpländernas toner

Kerem Hasan dirigent
Takuya Takashima, oboe
Åbo filharmoniska orkester

Franz Schubert: Symfoni nr 3 D-dur
Igor Stravinsky: Dumbarton Oaks
Alessandro Marcello: Oboekonsert d-moll
Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 35 D-dur, “Haffnersymfonin”

Kerem Hasans internationella karriär är stigande och han har nyligen utnämnts till chefdirigent vid Tyrolens symfoniorkester i Innsbruck. Haffnersymfonin är godmodig och vacker musik av Mozart som bäst. Verket beställdes till adlingen av en medlem av Salzburgsläkten Haffner. Kvällen fortsätter tillsammans med ÅFO:s stämledare för oboe Takuya Takashima med ljus och utsmyckad veneziansk barock. Samma glädje och melodirikedom fortsätter i wienaren Schuberts tredje symfoni, som han komponerade som adertonåring.

Artists

Kerem Hasan
Kerem Hasan
dirigent
Kerem Hasan
Kerem Hasan
dirigent

Sedan säsongen 2019/2020 har Kerem Hasan varit chefdirigent för Tyrolens symfoniorkester i Innsbruck.

År 2017 vann Hasan Nestlés och Salzburgs Ung dirigent-pris, vilket skapade en grund för en lovande internationell karriär. Redan innan dess hade han väckt intresse genom att ta sig till finalen i Donatella Flinck-dirigenttävlingen i London samt genom sitt arbete som assisterande dirigent vid nationaloperan i Wales.

Till säsongens höjdpunkter hör operaföreställningarna i Glyndebourne (Mozarts Trollflöjten), Cardiff (Rossinins Barberaren i Sevilla), Innsbruck (Saint-Saëns Simson och Delila samt Verdis Rigoletto) samt debuterna tillsammans med SWR Symphony Orchestra, Royal Philharmonic Orchestra samt Orquesta Sinfónica de Galicia.

Han har fått värdefulla råd på mästarkurser för David Zinman, Edo de Waart, Gianandrea Noseda och Esa-Pekka Salonen. Han har assisterat sin mentor Bernard Haitink i Chicago Symphony Orchestra, Concertgebouw-orkestern och Bayerns radios symfoniorkester. År 2017 fick han dirigentpriset i Aspen och sommaren 2018 var han assisterande dirigent i Aspen.

Kerem Hasan föddes år 1992 i London och har studerat piano och dirigering vid Skottlands kungliga konservatorium. Han fortsatte senare sina studier vid Franz Liszts musikakademi i Weimar samt vid universitetet i Zürich under ledning av dirigenten Johannes Schlaefli.

Takuya Takashima
Takuya Takashima
oboe
Takuya Takashima
Takuya Takashima
oboe

Takuya Takashima (f. 1978 Kushiro, Hokkaido, Japan) började studera piano vid Kawai Music School och spelade trumpet och saxofon i skolans blåsorkester. I gymnasiet började han spela oboe. Han utexaminerades från den musikpedagogiska linjen vid Hokkaido University of Education i Sapporo år 2001 och som musikmagister från Sibelius-Akademin år 2008. Han var residensartist vid Cité Internationale des Arts i Paris åren 2007-2008 och studerade oboe för Jacques Tys och barockoboe för Rafael Palacios. Han tar fortfarande regelbundet lektioner av Jacques Tys för att få inspiration.

Takashima debuterade som solist med Sapporos symfoniorkester år 1999 med Richard Strauss oboekonsert. Han fick första pris år 2000 i Hokkaido International Music Exchange Societys (HIMES) tävling samt i Lahtis blåsartävling. Han valdes till PMF Pacific Music Festivals akademi åren 2000, 2003 och 2004. År 2018 fick Takashima ett stipendium för konstnärligt arbete av Pro Musica-stiftelsen.

Sedan år 2001 har Takashima arbetat i Åbo filharmoniska orkester, där han numera är stämledare för oboe. Han har spelat och arbetat som intendent vid Sapporo Pacific Music Festival åren 2005-2013. Han har uppträtt som solist, på kammarmusikkonserter och i orkestrar i Finland, Frankrike, Tyskland, Spanien, Estland, Lettland, Ryssland, Sydkorea och Japan. Han har varit gästande solo-oboist i flera nordiska orkestrar. Takashima undervisar vid Sibelius-Akademin som timlärare.

Pieces

Franz Schubert (1797-1828)
Symfoni nr 3 D-dur (D 200)

Adagio maestoso –  Allegro con brio
Allegretto
Menuetto: Vivace
Presto vivace

För Schubert gick det i bästa fall lika lätt att komponerade musik som att andas. Hans skapande flöde var som kraftigast år 1815, då han i en ålder av aderton år skrev bl.a. två symfonier, en opera, fyra sångspel, två mässor, ett flertal körverk, en stråkkvartett, pianomusik och utöver detta ytterligare nästan 150 solosånger, sammanlagt över 20 000 takter musik.

Ett av verken från denna hetsiga skapande period var den tredje symfonin, som kom till under två perioder med sammanlagt nio dagar. Symfonin andas inspiration av stora tonsättare som Haydn, Mozart och Beethoven, men Schubert har gett allting en fräsch och karaktäristisk nyans. Ställvis kan man tro att man lyssnar till Rossini, men det torde knappast röra sig om egentlig påverkan utan ett parallellt fenomen, eftersom Rossinis operor började framföras i Wien först från och med år 1816.

Schuberts tredje symfoni börjar med en bred inledning betecknad Adagio maestoso, ur vilken det snabba huvudavsnittet bryter fram. Avvikande från tidens orkesteranvändning som favoriserade stråkarna har blåsarna fått såväl huvud- som sidotemat, och likt vissa av Haydns symfonier är verkets teman besläktade med varandra. Den andra satsen är en ljust enkel och långsam sats, och den tredje satsen är en menuett, som med sina accenter och synkoper står närmast ett beethovenskt scherzo. Den bedårande pricken på i är finalen, en kombination av elegans och pojkaktig häftig äventyrslust, som får flykt av de snabba dynamiska förflyttningarna, överraskande harmonierna, spännande kromatiska figurerna och den tarantellaliknande 6/8-pulsen.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Igor Stravinsky (1882-1971)
Konsert Ess-dur, Dumbarton Oaks

Tempo giusto
Allegretto
Con moto

Stravinsky var den centrala figuren i mellankrigstidens nyklassicism. Från och med baletten Pulcinella år 1919 till och med operan The Rake’s Progress (1954) skapade han musik som på olika sätt bottnade i barockens och klassicismens musikaliska uttryckssätt, och han var en av de främsta orsakerna till att nyklassicismen kom att bli en av 1900-talets centrala musikstilar.

Konserten i Ess-dur för kammarorkester färdigställdes år 1938, mitt i Stravinskys nyklassicistiska period. Verket var en beställning av Mildred och Robert Woods Bliss, ett rikt amerikanskt mecenatpar som med verket firade sin 30-årsbröllopsdag. Stravinsky skulle dirigera uruppförandet, men kunde på grund av tuberkulos inte resa till USA. Verket dirigerades på begäran av Stravinsky i januari 1938 av Nadia Boulanger i den slottslika musiksalen i paret Bliss underbara förstadsherrgård i Washington D.C. Husets namn Dumbarton Oaks har även blivit en allmänt känd undertitel till verket.

Till genren är verket en konsert för kammarorkester, komponerad i Bachs brandenburgska konserters anda. Speciellt stark är kopplingen till Bach i den första satsen – alldeles speciellt i det första temat – av det tresatsiga verket, i vilket satserna binds samman av mellanspel utan paus. Satsen består av rytmiskt karaktäristisk och fräscht klingande musik, ställvis berikad av polyfoni i barockanda. I den andra satsen ramas det mer mystiska mittersta avsnittet in av lätta och förenklade yttre avsnitt. Den sista satsen får med sina marschliknande rytmer ett allvarligt och målmedvetet uttryck, som lättas upp av ett mer lyriskt mellanavsnitt.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Alessandro Marcello (1673-1747)
Oboekonsert d-moll

Andante e Spiccato
Adagio
Presto

För Alessandro Marcello – liksom för hans yngre och mer berömda broder Benedetto – var musiken en kär hobby vid sidan av hans många professionella åtaganden. I Marcellos släkt, som hörde till överklassen i Venedig, ingick bl.a. krigsherrar, högt uppsatta tjänstemän och till och med en doge. Alessandro växte upp i släktens överdådiga palats invid Canal Grande, studerade musik och andra konstformer men utförde sitt egentliga professionella arbete som jurist och diplomat.

Alessandro Marcello var medlem i den ansedda romerska litterära akademin Pontificia Accademia degli Arcadia (Den arkadiska akademin), inom vilken han var känd under pseudonymen Eterio Stinfalico, ett namn han även publicerade sina verk under. Han komponerade bl.a. konserter, kantater, arior, canzonetter och violinsonater. Även om musiken utgjorde endast ett sidospår i hans liv var han en yrkeskunnig och kompetent tonsättare, en samtida med Vivaldi som spelade en viktig roll speciellt som kompositör av konserter.

Oboekonsert d-moll är Alessandro Marcellos mest kända verk. Avvikande från sina vanliga vanor lät han publicera verket under eget namn år 1716 i Amsterdam, som då var ett av musikförlagens centrum i Europa. Av allt att döma hade Bach redan dessförinnan stiftat bekantskap med verket i form av en kopia och gjort ett arrangemang av det för cembalo. Verket är som vanligt tresatsigt. Den första satsen Andante e spiccato är något långsammare än vad som är vanligt, i den mittersta satsen målar oboen sina figurer över en jämn 1/8-puls och till sist följer en fartfylld och energisk presto-final.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Symfoni nr 35 D-dur K.385, "Haffner"

Allegro con spirito
Andante
Menuetto
Presto

Mozarts symfoni D-dur (K.385) inleder hans serie med stora symfonier komponerade i Wien. Den kom ändå inte ursprungligen till som en symfoni utan en serenad, som han komponerade sommaren 1782 till festen efter dubbningen av Sigmund den yngre av släkten Haffner i Salzburg. Redan kort tidigare, år 1776, hade Mozart för samma familj komponerat verket som numera är känt som Haffnerserenaden (K.250), och eftersom verket blev en succé var det naturligt att även den nya serenaden beställdes av samma tonsättare.

När Mozart vårvintern 1783 förberedde sig för att ge sin första egna stora konsert i Wien bad han sin far i Salzburg sända honom noterna till serenaden från sommaren 1782. Till konserten omarbetade han verket till en symfoni med fyra satser genom att utelämna den inledande marschen och den andra menuetten samt genom att utvidga orkestern i de yttre satserna med flöjter och klarinetter.

Haffnersymfonin är en av Mozarts mest frigjorda och intagande symfonier, som får en viss festlighet av att blåssektionen är större än vanligt vid den tiden. Hela den stora orkesterns glans används effektivt i den första satsen, som domineras av ett ädelt inledande motiv färgat av hopp över två oktaver och marschrytmer. I ett brev till sin far konstaterade Mozart att satsen måste spelas ”eldigt”. Mellansatserna – en idyllisk långsam sats och en festlig menuett – är skissade med lättare hand. Finalen har en energisk flykt och till glädje för senare generationer av musiker gav Mozart i ett brev följande instruktion: ”Satsen bör spelas så snabbt som möjligt.”

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka