Meditation

Toshio Hosokawa har som tonsättare karaktäriserats som en brobyggare mellan det japanska och det västerländska. Efter att han studerat piano och komposition i Tokyo fortsatte han sina studier under 1970- och 1980-talen i Tyskland, där hans lärare var Isang Yun, Klaus Huber och Brian Ferneyhough. Han har djupt tillägnat sig stilmedlen i den efterkrigstida europeiska avantgarden och förenat dem med ett tydligt urskiljbart japanskt element, som kan förekomma såväl i instrumenteringen, tematiken, inspirationskällorna som mer allmänt i de livsfilosofiska frågorna bakom verken. ”För mig innebär musikaliskt uttryck att synliggöra de kosmiska krafterna med toner och att kommunicera min egen obetydlighet med världen som är större än jag”, har han konstaterat.

I Hosokawas produktion ingår såväl instrumental- och vokalmusik, och han har även gjort sig känd som operatonsättare. Spell Song (2014-15) för solooboe är ett verk som kraftigt växer ur en österländsk stämning och påminner om en ritualistisk besvärjelse. I bakgrunden finns Hosokawas tanke om en likhet mellan musikerns uppträdande och den schamanistiska ritualen. ”Kanske har musiken fötts ur den förtrollning, som kallar det övernaturliga som gudar och andar. Ljudet blir ’sång’, och denna ’sång’ bygger en bro till andarna. ’Sångens’ varje fras har en form som påminner om österländsk kalligrafi, och varje fras har en central ton”, har Hosokawa sagt om Spell Song.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Osvaldo Golijov har sagt att han växte upp ”omgärdad av klassisk kammarmusik, judisk liturgisk musik, klezmer och Astor Piazzollas nya tango”. Det är ingen överraskning att en tonsättare som levt mitt i en sådan inspirationsrik miljö har förkastat de traditionella stilgränserna och fritt hämtar inspiration till sina verk från olika stilar och olika epoker. I detta avseende är Golijov ett barn av vår estetiskt mångfacetterade tid.

Golijov föddes i La Plata i Argentina i en judisk familj, vars rötter fanns i Rumänien och Ukraina. Under 1980-talet bodde han tre år i Israel tills han år 1986 slog sig ner i USA. Till hans mest ansedda verk hör hans slutliga genombrottsverk La Pasión según San Marcos (Markuspassionen) (2000) samt operan Ainadamar (2005).

Verket Tenebrae (2003), komponerat för den amerikanska stråkkvartetten Kronos, har fått sin inspiration av två av Golijovs upplevelser, som ligger nära varandra i tid men är mycket olika. År 2000 besökta han Israel där han slogs av den upprivande atmosfären av våld i Mellersta Östern. Endast en vecka senare besökte han planetariet i New York, där hans femårige son för första gången insåg att Jorden utgör en liten blå fläck mitt i rymden, en del av världsalltet. Verket har två satser som spelas attacca, och de yttre avsnittens serenitet i ställvis gammal stil andas den lilla pojkens förundran inför det stora världsalltet, medan man i det mer intensiva mittenpartiet kan känna de mer plågsamma stämningarna av upplevelserna i Israel.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Den estniske tonsättaren Arvo Pärt har blivit känd som en tonsättare som målar serena och stillastående stämningar. Som en sådan verkar han vara nästan frikopplad från vår egen hektiska, postmodernistiska tid. Det är kanske just därför – genom att erbjuda en andlig tillflykt för människorna som stretar på i den motstridiga verkligheten – som han har nått en stor internationell popularitet. Under 2010-talet har han blivit den mest spelade nu levande kompositören av klassisk musik.

Pärt fann sin nuvarande stil år 1976 efter en två år lång skapande paus. Innan dess hade han genomgått en mångfacetterad stilistisk utveckling i flera skeden, börjande från nyklassicismen i slutet av 1950-talet och genom olika modernistiska kompositionstekniker under 1960-talet. Även om Pärt nuvarande stilmedel i sig är traditionella – till exempel bygger harmonin starkt på treklanger och rytmiken är ofta lugn och enkel – skapar hans musik en starkt egen och igenkännbar klangvärld. Pärt har själv kallat sitt uttryck för ”tintinnabuli”-stil; termen syftar på klockor och han har konstaterat att ”treklangens toner är som klockor för mig”.

En av de tidiga klassikerna i Pärts tintinnabuli-stil är det till stämningen meditativa stycket Fratres (Bröder). Verket färdigställdes till en början år 1977 för den estniska ensemblen för tidig musik Hortus Musicus, men Pärt har senare gjort nästan tjugo nya versioner av verket för olika besättningar. Utgångsläget för alla versioner är samma grundmaterial, men det finns små skillnader i detaljerna i de olika versionerna.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Prelude: Lento
Fugue: Adagio
Scherzo: Allegretto
Intermezzo: Lento
Finale: Allegretto

Sjostakovitj var en utmärkt pianist som hade vunnit diplom i den första Chopintävlingen i Warszawa år 1927. Trots det framförde han som pianist i första hand sina egna verk. Till hörnstenarna i hans repertoar som pianist hörde pianokvintetten från år 1940, som han efter uruppförandet i Moskva i november samma år framförde många gånger tillsammans med den ryska Beethoven-stråkkvartetten. Tillsammans med några stråkkvartetter och den andra pianotrion hör verket till Sjostakovitjs mest betydande kammarmusikverk. Verket uppstod i skuggan av det andra världskriget, men trots sina allvarliga nyanser ger det inte ett intryck av hopplöshet.

Man kunde tänka sig att Sjostakovitj skulle ha gett pianot en dominerande roll i en kvintett uppbyggd kring hans eget instrument, men balansen mellan pianot och stråkarna förverkligas på ett kammarmusikaliskt idealiskt sett i verket. Sjostakovitjs egen karaktär som pianist återspeglas dock i verkets musik, och pianostämmans textur för tankarna till Erik Tawaststjernas kommentar, enligt vilken Sjostakovitj som pianist ritade grafiska linjer och talade med en kontrapunktikers röst.

Kvintetten har fem satser, av vilka den första och den andra samt den fjärde och den femte spelas attacca. Verket inleds med Prelude och följs av Fugue, som börjar som en nedstämd meditation och därefter blir alltmer plågad. Den tredje satsen är ett för tonsättaren typiskt, rytmiskt slående och skarpt Scherzo. Intermezzo börjar i lyriskt sköra tongångar men får en intensiv höjdpunkt, och följs till slut av den till stämningen mer frigjorda Finale.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka