Blåsmusik i herrgården

1. Allegro con spirito
2. Rubato. Lamentoso
3. Allegro grazioso
4. Presto ruvido
5. Adagio. Mesto
6. Molto vivace. Capriccioso

Den ungerskfödde György Ligeti är känd som en av de centrala modernistiska tonsättarna under tiden efter det andra världskriget. Hans mest kända produktion kom till först efter att han i efterdyningarna efter den snabbt kvästa folkresningen i Ungern år 1956 lyckades fly till väst och fritt kunde börja leta efter ett nytt uttryckssätt.

Även om Ligetis tidiga produktion från tiden i Ungern kom till under begränsningarna som landets socialistiska realism ställde innehåller den även många verk som har fortsatt att spelas. Serien med sex bagateller för blåskvintett från år 1953 hör till de fräschaste och mest spelade av dessa verk. Satserna i verket är fria arrangemang av satserna i den omfattande pianosviten Musica ricercata från åren 1951-53.

Sex bagateller utgör en till stämningarna varierande och mångfacetterad svit uppbyggd av korta satser. I verkets snabba första sats används enbart fyra av oktavens toner, men sats för sats blir tonmaterialet rikare ända tills oktavens alla 12 toner används i den avslutande satsen. Den andra satsen är långsam med plågsamma nyanser, den tredje satsen ställer lyriska och vackra melodilinjer i olika instrument mot ett mer rörligt ackompanjemang och den fjärde satsen är rytmiskt livlig och  besynnerlig. Den femte satsen är tillägnad minnet av Béla Bartók och inleds med ett flöjtsolo men får sedan livligare nyanser tills stämningen igen jämnar ut sig. Den sjätte satsen bildar ett energiskt avslut på sviten.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Allegro vivace
Divertissement (Andantino)
Finale (Prestissimo)

Francis Poulenc, en av de mest populära franska tonsättarna under 1900-talet, steg fram under 1920-talet som medlem i den berömda tonsättargruppen Les Six. Gruppens ideal var att skapa musik som var spirituell, osentimental och uttryckte stämningarna under jazzepoken efter världskriget. I sin tidiga produktion förverkligade Poulenc dessa ideal, men från och med 1930-talet började hans musik även få mer allvarsamma tonvikter. Han själv karaktäriserade ytterligheterna i sin tonsättarpersonlighet genom att hänvisa till gatupojken och den katolska mystikern.

Sextetten för blåsare och piano hör till Poulencs mest populära verk och färdigställdes ursprungligen år 1932, men han gjorde en slutgiltig version av verket år 1939. I stycket är både gatupojken och mystikern närvarande. Poulenc beskrev verket som ”ett hommage till blåsarna som jag har älskat ända sedan jag började komponera”.

Den första satsen domineras till en början av ett lätt och vasst uttryck i nyklassicistisk Stravinsky-anda; detta är städernas, de livliga bulevardernas och danssalongernas musik. Stämning förbyts som genom ett trollslag när fagottens solo inleder mittenpartiet, färgat av en melankolisk melodik. I slutet av satsen återvänder det livfulla inledande partiet, nu utökat med en coda. I den andra satsen ställs konstellationen på huvudet, då ett muntert och sorglöst mellanavsnitt ligger placerat mellan två lugnt strömmande yttre avsnitt. I den avslutande satsen samsas ett rytmiskt livligt och ett mer sångbart uttryckt jämsides, sammanfogade med varandra, tills verket avslutas med ett sista fundersamt och allvarsamt, slutligen värdigt, avsnitt.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Grave – Allegro ma non troppo
Andante cantabile
Rondo: Allegro ma non troppo

Beethovens kammarmusik för blåsare är starkt förknippad med hans tidiga period under 1790-talet. Vid den tiden var han en ung musiker i början av sin karriär, nyss inflyttad till Wien från Bonn, och han väckte uppmärksamhet i första hand som strålande pianist men i allt högre grad även som tonsättare.

Rollerna som pianist och kompositör förenades i april 1797, då Beethoven i Wien spelade vid uruppförandet av hans året dessförinnan färdigställda kvintett i Ess-dur. Verket hör till de mest betydande av hans kammarmusikverk för blåsare, och en inspirationskälla har troligen varit Mozarts kvintett för samma besättning (K. 452; 1784). Förutom besättningen förenas verken även av tonarten och den liknande storformen. Verken har självfallet även skillnader. Beethoven ger pianot en mer central roll än Mozart, och huvudtemat i alla tre satser framförs först som solo av pianot. För att förbättra försäljningen gav Beethoven ut verket även i en version för piano och stråktrio.

Verket börjar med en omfattande långsam inledning, färgad av punkterade rytmer, vars material förekommer även i satsens snabba huvudavsnitt. Den långsamma satsen domineras av en bred sångbarhet, ställvis med allvarsamma skuggningar i moll. I den rondoformade satsens andra sidoepisod fäster man uppmärksamheten vid valthornets omfattande solo, en ovanlighet med tanke på det begränsade tonomfånget i den tidens naturhorn. Den avslutande satsen får i sin 6/8-taktart karaktären av en energisk ”jaktfinal”. Till formen representerar satsen det sk. sonatrondot, som har två sidoepisoder och i mitten en genomföring som utvecklar rondotemat.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka