This is a past event.
Ödessymfonin
Julian Rachlin, dirigent och violin
Åbo filharmoniska orkester
Ludwig van Beethoven: Septett Ess-dur op. 20
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 5 c-moll op. 67
Ta-ta-ta-taa! ”Så knackar ödet på dörren”, beskrev Beethoven temat som blev det kanske mest kända i den västerländska konstmusiken. Den femte symfonin, ödessymfonin, är redan från de första takterna fängslande och stormig och under århundradenas lopp har den inte förlorat något av sin effekt på åhörarna. Septetten är kammarmusik för sju musiker, och vår förste gästdirigent Julian Rachlin framför det förtjusande och underhållande verket tillsammans med ÅFO:s stämledare. De två verken företräder ytterligheterna på känsloskalan, men tillsammans bildar de en harmonisk helhet på konserten som är en fortsättning på Beethovens 250-årsjubileum.
Artists
Violinisten, violisten och dirigenten Julian Rachlin hör till vår tids mest ansedda musiker. Under de första 30 åren av sin karriär har han uppträtt som solist tillsammans med världens ledande dirigenter och orkestrar. Rachlin är förste gästdirigent för Royal Northern Sinfonia, Åbo filharmoniska orkester och Kristiansands symfoniorkester.
Till höjdpunkterna under Rachlins kommande säsong hör Indianapolis symfoniorkesters säsonginledning tillsammans med dirigenten Krzysztof Urbański. Andra höjdpunkter är konserterna tillsammans med Los Angeles filharmoniker, Wiens filharmoniker, Israels filharmoniker samt Marinskijorkestern. Under denna säsong dirigerar Rachlin även bland annat Chicagos symfoniorkester, Birminghams symfoniorkester, Warszawas filharmoniker och Prags filharmonikers samt turnerar i Japan tillsammans med Münchens symfoniorkester.
Rachlin föddes i Litauen men flyttade till Wien år 1978. Han studerade violin under ledning av Boris Kuschnir och Pinchas Zukerman vid konservatoriet i Wien. Efter att ha vunnit Eurovisionens Ung musiker-pris år 1988 blev han den yngsta solist någonsin att spela med Wiens filharmoniska orkester. Han debuterade med orkestern under ledning av Riccardo Muti.
Rachlins skivinspelningar för skivbolagen Sony Classical, Warner Classics och Deutsche Grammophon har fått mycket god kritik. Rachlin är även UNICEFS goodwillambassadör. Julian Rachlin spelar på en Stradivarius-violin från år 1704 och en Lorenzo Storioni-viola byggd år 1785. Instrumenten ägs av Dkfm. Angelika Prokopp-institutet.
Pieces
Adagio – Allegro con brio
Adagio cantabile
Tempo di menuetto
Tema con variazioni: Andante
Scherzo: Allegro molto e vivace
Andante con moto alla marcia – Presto
Ibland kan ett verks omåttliga popularitet rentav bli en belastning för kompositören. Ett exempel på detta är septetten i Ess-dur op. 20 (1799) som ingår i Beethovens tidiga produktion. Till en början var Beethoven glad över verkets framgång, men när det började se ut som om det skulle överskugga hans mer betydande verk blev hans inställning mer reserverad. Till slut förbannade han verket och önskade att han skulle kunna bränna det.
Även om Beethovens septett till uttrycket är lätt, snarast ett verk som anknyter till Mozarts och Haydns divertimenton och serenader, har det egensinniga och personliga drag. Verkets besättning – klarinett, valthorn, fagott, violin, viola, cello och kontrabas – är ovanlig och för sin tid kanske rentav banbrytande. Trots att titeln kunde syfta på en symfonisk form med fyra satser står verket med sin sexsatsiga form närmare serenaden och divertimentot. Såväl den första som den avslutande satsen börjar med en långsam inledning, vilket i själva verket ger verket åtta olika tempozoner, omväxlande långsamma och snabba.
Den första satsen i sonatform står närmast den symfoniska stilen. Den andra satsen är den lyriskt melodiska Adagio cantabile, och den tredje är en menuett som Beethoven lånade ur sin egen pianosonat G-dur op. 49 (1796). Den fjärde satsen är en variationssvit över ett tema som man har antagit vara en folkmelodi från Rhenlandet. Därefter följer ett livligt scherzo, vars trio domineras av cellons cantilena. Finalen börjar med en långsam inledning i moll, men satsen huvudavsnitt är ljust och energiskt.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Allegro con brio
Andante con moto
Scherzo: Allegro (attaca)
Allegro – Presto
Beethovens symfoniska revolution tog på allvar fart med hans tredje symfoni Eroican (1803-04), där förnyelsen stod att finna i utvidgningarna i uttryck och symfonisk form. Den femte symfonin (1804-08) fortsatte på förnyelsen men nu i en annan riktning, mot en större koncentration av materialet och ett tätare uttryck. Verkets kärnmotiv är det rytmiska motivet i de första satserna, den berömda ”ödesrytmen” som ingår i alla satser, som mest dolt i den andra, långsamma satsen.
Den första satsen är fanatiskt tät och explosiv, och domineras nästan genomgående av ödesrytmen. ”Den får en att bli rädd för att huset skall rasa”, utbrast Goethe när han hörde verket spelas på piano av den unge Mendelssohn. Den långsamma satsen är aktivare än vanligt till uttrycket och får ställvis en mäktig glans, som om en återhållsam och sångbar långsam sats inte hade varit tillräckligt.
Den tredje satsen har rollen som scherzo, men står med sina växelvis mystiska och trotsiga stämningar långt från den fartfyllda scherzotypen i Beethovens symfonier. I triopartiet bryter ett energiskt sjudande fugato i C-dur fram, liksom förebådande finalens kraftiga utbrott. Beethoven förnyade symfonins helhetsform genom att förena scherzot och finalen utan paus, och nytt i den symfoniska dramaturgin är även att tyngdpunkten klart har förflyttats till finalen. Ett yttre tecken på detta är att orkestern utvidgas med piccolo, kontrafagott och tre tromboner. Samtidigt förstärker det ytterligare tillväxten från den första satsens trotsiga c-moll till finalens strålande C-dur.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka