Suite Française

I. Annonciation (Förkunnelse)
II. Evangile (Evangelium)
III. Apocalypse (Apokalyps)
IV. Procession du Vendredi-Saint (Långfredagens procession)

Henri Tomasi hör till den generation av franska tonsättare för vilken nyklassicismen efter första världskriget utgjorde en naturlig utgångspunkt. Han kunde dock även utvidga sitt uttryck med andra inslag och han hämtade inspiration i bl.a. Ravel och Debussy, senromantiken, jazzen och den medeltida musiken.

Den fyrsatsiga sviten Fanfares Liturgiques (1947) för bleckblåsare och slagverk har en nära anknytning till Tomasis opera Don Juan de Mañara (1942-44) och musiken är hämtad ur operan. Operan berättar om en verklig person från 1600-talet, den moraliskt förfallne aristokraten Don Miguel Mañara i Sevilla som gifter sig med den oskuldsfulla flickan Girolama och efter hennes död finner en ny riktning för sitt liv, blir munk och hänger sig till välgörenhet.

Annonciation (Förkunnelse), den första satsen i de ”liturgiska fanfarerna”, hänger ihop med den scen i operan där Miguel tar avstånd från sitt tidigare liv. Efter den i enlighet med titeln förkunnande inledningen följer ett lugnare mellanavsnitt och i slutet en återgång till musiken från inledningen. Trombonens recitativliknande solo får huvudrollen i den andra satsen Evangile, och den följs av en from koral som beskriver Miguel läsande heliga texter. Den tredje satsen Apocalypse bryter efter en sökande inledning ut i en galopperande 6/8-takt då Miguel slåss mot världsliga lockelser. Den sista satsen, som är mer omfattande än de övriga, beskriver en långfredagsprocession efter Girolamas död, och satsen får karaktären av en värdig begravningsprocession. Till slut stillar sig stämningen och blir till en from slutkoral, full av trosvisshet.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

André Jolivet konstaterade att för honom var musiken ett sätt att söka kontakt med mänsklighetens undermedvetna, mystiska krafter. En av hans förebilder var modernisten Edgard Varèse under vars ledning han studerade i tre års tid. Kort därefter fann han en annan själsfrände i Olivier Messiaen, och tillsammans grundade de år 1936 kompositörsgruppen La Jeune France. Deras målsättning var att avvisa ytliga modefenomen och återge musiken dess ursprungliga uttryckskraft och betydelse.

I Jolivets uttrycksfulla musik kan man höra intryck hämtade från många olika håll. Förutom Varèse var Bartók en viktig förebild, men Jolivet införlivade även element hämtade utanför den västerländska konstmusiken, till exempel österländsk musik och jazz. Jolivets tolv konserter utgör en av de centrala och mest karaktäristiska verkserierna i hans produktion. Till de tidigaste av dessa hör Concertino för trumpet, stråkar och piano (1948).

Till formen är Concertino ett verk i en sats, som bildar en svit med fem variationer. Verket domineras av Jolivets skarpa men samtidigt energiskt jazzaktigt pulserande uttryck, med den fjärde variationens nokturnala stämningar som ett kontrasterande lugnt avsnitt. Tonsättaren beskrev verket som en ”balett för trumpet” och solistens virtuosa parti dominerar verket. Pianot har en mindre roll och Jolivet har berättat att han inkluderade pianot för att ge trumpetisten en andningspaus efter de svåra ställena och innan de instrumenttekniska fallgroparna i slutet av verket.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

I Thierry Escaichs musikerskap förenas oskiljaktligt kompositörens, organistens och improvisatörens personligheter. Sedan år 1996 har han (tillsammans med Vincent Warnier) arbetat som Maurice Duruflés efterföljare som organist i kyrkan Saint-Étienne-du-Mont i Paris, och orgelverken har en viktig roll i hans musik. Hans omfattande och mångsidiga produktion med över hundra verk inkluderar dock kompositioner i olika genrer, som två operor, en balett, två symfonier och andra orkesterverk, ett tjugotal konserter eller andra solistiska verk, kammarmusik och vokalmusik.

Som kompositör anknyter Escaich starkt till den franska musikens tradition och fortsätter på den av Ravel, Messiaen och Dutilleux utstakade linjen. Tanz-Fantasie för trumpet och piano är komponerad år 1997 för den internationella trumpettävlingen i den tyska staden Markneukirchen. År 2000 gjorde Escaich en alternativ version av verket för trumpet och orgel, och i den versionen har han även spelat in verket på skiva. Tanz-Fantasie har senare befäst sin position i den franska trumpetrepertoaren.

Som man kan ana av verkets tillkomsthistoria som tävlingsverk är Tanz-Fantasie trots sin korta längd på fem minuter ett verk som effektivt mäter trumpetistens förmåga. Verket börjar med en inledning med föraningar, där det tematiska materialet läggs fram i form av trumpetens och pianots frågor och svar. Ur denna bryter sedan det för Escaich typiska intensivt pulserande och motoriskt livliga uttrycket med omväxlande taktarter fram.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Bransle de Bourgogne
Pavane
Petite marche militaire
Complainte
Bransle de Champagne
Sicilienne
Carillon

Francis Poulenc blev känd inom det franska musiklivet under 1920-talet som medlem i den kända kompositörsgruppen Les Six. Gruppens målsättning var att motsätta sig såväl senromantikens känslopatos som impressionismens instabilitet och skapa en musik, snarast kopplad till nyklassicismen, som skulle uttrycka tidens anda och vara spirituell, ironisk och osentimental. Senare började Poulencs musik även få mer allvarliga drag, och hans talade själv om de två sidorna i sin tonsättarpersonlighet, ”gatupojken” och den ”katolska mystikern”. Centrala områden i Poulencs produktion var piano- och kammarmusiken, sångerna, de sakrala vokalverken samt operorna.

Även om Les Six-kompositörsgruppens gyllene år under 1930-talet redan var bakom dem, samarbetade Poulenc år 1935 med en annan Les Six-kompositör, Georges Auric, för att skriva musiken till Édouard Bourdets skådespel La Reine Margot. Skådespelet utspelade sig på 1500-talet och beskrev förhållandet mellan Marguerite de Valois och Henrik av Navarra (senare Henrik IV). För att nå fram till periodens stämningar utgick Poulenc från Claude Gervaises (1525-1583) samling med dansstycken Le livre de danceries (1550-57), och omarbetade dessa renässansstycken i en fräsch nyklassicistisk stil. På så vis uppstod den till stämningarna omväxlande Suite Française, som består av omväxlande livligare och lugnare satser. Som en svit enligt skådespelsmusiken är den komponerad för blåsare, slagverk och cembalo (eller harpa ad libitum), men Poulenc gjorde även en version för piano.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

1. Pavane de la Belle au bois dormant (Prinsessan Törnrosas pavane)
2. Petit Poucet (Tummeliten)
3. Laideronnette, impératrice des pagodes (Pagodernas kejsarinna)
4. Les entretiens de la Belle et de la Bête (Skönhetens och odjurets diskussion)
5. Le jardin féerique (Sagoträdgården)

Ett av de mest karaktäristiska dragen i Maurice Ravels tonsättarpersonlighet var förmågan att leva sig in i de mest olika världar. Hans musik är kanske som mest känslig i verken Ma Mère l’Oye (Gåsmors sagor) och L’enfant et les sortilèges (Barnet och spökerierna), som bägge anknyter till barnets värld. Musiken i Gåsmors sagor kom först till åren 1908-10 som en svit med fem satser, tänkt att spelas av barn på fyrhändigt piano. Ravel orkestrerade verket därpå följande år, och utgående från denna orkestration uppkom en balett till vilken Ravel komponerade två nya satser samt mellanspel för att förena satserna med varandra. Premiären var i Paris år 1912.

Den femsatsiga sviten inleds av den lyriska och sköra Pavane de la Belle au bois dormant (Prinsessan Törnrosas pavane). Den andra satsen är den dämpat sorgmodiga Petit Poucet (Tummeliten); satsen utgår från berättelsen om Tummeliten, som i skogen lämnar ett spår av brödsmulor som blir uppätna av fåglar. I satsen Laideronnette, impératrice des pagodes (Pagodernas kejsarinna) skapar Ravel en elegant kinesisk stilstudie genom att bl.a. använda en pentatonisk skala. Les entretiens de la Belle et de la Bête (Skönhetens och odjurets diskussion) börjar som Skönhetens (klarinettens) diskreta vals med odjurets (kontrafagottens) fulare repliker som motvikt, men i musiken kan man även höra hur odjuret förvandlas till en sagoprins när hans tema framförs av soloviolinen. Le jardin féerique (Sagoträdgården) målar med känsliga men ständigt allt stadigare penseldrag en bild av sagornas trädgård och hela den barnens förtrollade värld som Ravel så innerligt längtade till.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka