Olli Mustonen

This is a past event.

Cellokväll på tyskt vis

Olli Mustonen, dirigent
Roi Ruottinen, cello
Åbo filharmoniska orkester

Paul Hindemith: Konzertmusik op. 50 för bleckblås och stråkar
Max Bruch: Kol Nidrei för cello och orkester
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 2 D-dur op. 36

Konsertprogrammet som Olli Mustonen har trollat fram är en fantastisk helhet bestående av verk av tyska kompositörer. Verken av Hindemith och Bruch har sällan spelats i Åbo. Konzertmusik är ett krävande och medryckande verk. Den imponerande Kol Nidrei, ”alla löften”, framförs av orkesterns egen solocellist Roi Ruottinen. Kvällen avslutas med den bekanta Beethoven, den här gången av den pigga andra symfonin.

Artists

Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
kapellimestari
Olli Mustonen (c) Heikki Tuuli
Olli Mustonen
kapellimestari

Kapellimestari, pianisti ja säveltäjä Olli Mustonen on nimitetty Turun filharmonisen orkesterin taiteelliseksi johtajaksi. Mustonen aloittaa tehtävässään 1.1.2021. Kauden kesto on kolme vuotta, ja sopimukseen kuuluu kaksi optiovuotta. Mustonen on kansallisesti ja kansainvälisesti arvostettu huipputason taiteilija, jolla on maailmanlaajuinen kontaktipinta eturivin taiteilijoihin ja vahvat vaikuttajaverkostot kotimaassa.

Olli Mustosen persoonassa toiminta kapellimestarina, pianistina ja säveltäjänä yhdistyy kokonaisvaltaiseksi muusikkoudeksi harvinaisella tavalla.

Viime kausilla Mustonen on esiintynyt mm. Lontoon sinfoniaorkesterin, Mariinski-teatterin orkesterin ja New Yorkin filharmonikkojen solistina. Kapellimestarina hän on viime vuosina tehnyt yhteistyötä mm. Jerusalemin sinfoniaorkesterin ja lukuisten eurooppalaisten orkesterien kanssa. Perustamansa Helsingin Festivaaliorkesterin kanssa hän on tehnyt kiertueita Keski-Euroopassa, Japanissa ja Kiinassa.

Mustosen sävellystyössä ovat viime aikoina keskeisellä sijalla olleet suurimuotoiset kamarimusiikkiteokset – viime vuosina ovat valmistuneet mm. pianokvintetto ja jousikvartetto. Syyskuussa sai Amsterdamissa ja Lontoossa kantaesityksensä Ian Bostridgelle ja Steven Isserlisille sävelletty, Kalevalaan pohjautuva ”Taivaanvalot” – sinfonia tenorille, sellolle ja pianolle. Beethovenin 250-vuotisjuhlavuoden kunniaksi Bonnin Beethovenhaus tilasi Mustoselta jousiseksteton, joka kantaesitettiin heidän Beethoven-festivaalillaan helmikuussa 2020.

Mustosen levytystuotanto on laaja, ja sisältää esimerkiksi Edison- ja Gramophone-palkinnot saaneen Alkanin ja Šostakovitšin preludien levytyksen. Viime vuosien äänitteistä mainittakoon Beethovenin pianokonserttojen levytys, sekä RSO:n ja kapellimestari Hannu Linnun kanssa toteutettu Prokofjevin pianokonserttojen kokonaislevytys.

Mustonen on valittu vuoden 2019 Hindemith-musiikkipalkinnon saajaksi. Mustonen on palkittu myös Suomen kulttuuriministeriön Suomi-palkinnolla ja hänelle on myönnetty Suomen Leijonan ritarikunnan Pro Finlandia -mitali vuonna 2003.

Roi Ruottinen
Roi Ruottinen
cello
Roi Ruottinen
Roi Ruottinen
cello

Roi Ruottinen började spela cello som fyra åring vid Vanda musikinstitut under ledning av Teppo Tuominen. Han blev antagen till Sibelius-Akademin med högsta möjliga poäng. Ruottinen avklarade A-examen i cello 1994 med utmärkta vitsord. Tidigare samma år hade han redan vunnit delad första plats i Åbo cellotävling. Efter det här har han uppträtt aktivt tillsammans med finska orkestrar och som kammarmusiker. Han har också spelat i Europa, USA, Japan, Kina och Sydamerika som både solist och kammarmusiker samt hållit mästarkurser.

1995-1996 studerade han vid kungliga konservatoriet i Danmark under ledning av professor Torleif Thedéen, där han också vann skolans solisttävling. Som belöning fick han uppträda på det legendariska Tivolit som solist för Beethovens trippelkonsert. År 1999 vann Ruottinen Finlands Tonsättare r.f:s Uussoitto-tävling. Det här öppnade dörrar till olika festivaler både i Finland och utomlands. Flera celloverk har komponerats åt honom. Ruottinen har samarbetat med flera framstående kompositörer, så som Saariaho, Penderecki, Lachenmann, Wennäkoski och Pulkkis.

Han har även gjort flera radio- och TV-inspelningar både i Finland och utomlands. Från och med 2012 har han varit lektor på Sibelius-Akademin och 2013 ÅFO:s solocellist. Ruottinens instrument är David Pizzurnus 1769 Genova och Pierluigi Galetti 20010 Cremona.

Pieces

Paul Hindemith (1895-1963)
Konzertmusik op. 50 för bleckblås och stråkar

I. Mässig schnell, mit Kraft – Sehr breit, aber stets fließend
II. Lebhaft – Langsam – Im ersten Zeitmaß

Paul Hindemith hörde till 1900-talets centrala tyska tonsättare. Då han blev känd i början av 1920-talet drevs han av den för tiden typiska unga mannens trotsighet. Hans verk var kärvt dissonanta, osentimentala till sin karaktär och ofta okonventionella till sin tematik. Under 1920-talets lopp  började dock en mer seriös och traditionsmedveten tonsättare skymta fram allt kraftigare.

Den här förändringen blir mycket tydlig i de tre verk med namnet Konzertmusik för olika besättningar som han komponerade under år 1930. Det sista av dem var ett stycke för bleckblås och stråkar, beställt till Bostons symfoniorkesters 50-årsjubileum. De övriga verken som beställdes för att framföras vid samma festkonserter var av tonsättare som bl.a. Aaron Copland, Honegger, Prokofjev, Albert Roussel och Stravinsky.

Konzertmusik för bleckblås och stråkar är ett verk med två satser, i vilket de två instrumentgrupperna ibland blir varandras motkrafter, ibland smälter samman till en helhet. I början av den eftertryckliga, målmedvetna och strikta första satsen bildar stråkarnas rörligare textur en kontrapunkt till bleckblåsarnas koral. Under satsens gång förändras konstellationen flera gånger, tills stråkarnas unisona melodi får huvudrollen i satsens långsamma slutavsnitt. Den andra satsen inleds med stråkarnas vinande fugato, till vilket bleckblåset snart ansluter sig. Även ett sk. ”blue note”-motiv med jazzassociationer ingår. Satsen har ett långsammare mittparti som färgas av många instrumentala solon. Hindemith låter slutet växa till stor kraft.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Max Bruch (1838-1920)
Kol Nidrei för cello och orkester op. 47

Max Bruch gjorde en lång karriär som tonsättare, dirigent och lärare i komposition. Han arbetade först som orkesterdirigent på olika håll i Tyskland och åren 1880-83 vid Liverpools filharmoniska sällskap, tills han i början av 1890-talet slog sig ner i Berlin och där arbetade som professor i komposition och chef för konstakademin. Till hans privatelever hörde även Ernst Mielck, en brådmogen finländsk begåvning som dog ung.

Likt Brahms hörde Bruch som tonsättare till den tyska musikens mer traditionella falang som motvikt till den revolutionära inriktningen som representerades av Wagner. Hans produktion omfattar operor, orkesterverk (bl.a. tre symfonier), konserter, kammarmusik och en stor mängd olika vokalverk. Bruch är mest känd för tre solistiska verk: den första violinkonserten (1867) som hör till violinrepertoarens ständiga favoriter, Skotsk fantasi (1880) samt Kol Nidrei (1881) för cello och orkester.

Kol Nidrei kan översättas till ”alla löften”, och syftar på den judiska bönen vid Jom kippur-festen. Bruch har i sitt verk använt två judiska melodier, av vilka den första presenteras genast i början av verket av cellon, den andra senare som en bred hymn av hela orkestern. Bruch var själv protestant, men inspirerad av några musikervänner var han intresserad den judiska musiken, även om det judiska inslaget i Kol Nidrei smälter samman med ett fullblodsromantiskt centraleuropeiskt tonspråk.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 2 D-dur op. 36

Adagio molto – Allegro con brio
Larghetto
Scherzo: Allegro
Allegro molto

1800-talets första år utgjorde ett brytningsskede för Beethoven. Han hade just då börjat inse att hans hörsel försämrades och hösten 1802 fick hans frustration sitt utlopp i det berömda ”Heiligenstadt-testamentet”, där han gjorde upp med hela sin existens. Kring samma tider inföll hans övergång från den tidiga perioden mot den ”heroiska” mellanperioden, under vilken han färdigställde flera av sina mest populära verk.

Den andra symfonin (1802) var föregångaren för Beethovens stilistiska brytning och en viktig förmedlande länk på vägen från den första symfonins (1800) ännu av Haydn och Mozart påverkade uttryck mot den revolutionära tredje symfonin Eroica (1804). Ångesten över den försämrade hörseln kan ännu inte skönjas i musiken; istället är det ett verk som flödar av livskraft och positiv energi.

I den första satsen kan man redan skymta den kommande kompositören av Eroican. Den börjar med en omfattande långsam inledning, och det snabba huvudpartiet växer och blir mycket eftertryckligare än i den första symfonins inledande sats. Den andra satsen är långsam och seren, även om den ställvis även har en mörkare färg. Den tredje satsen kallar Beethoven för första gången i symfonins historia scherzo istället för den mer återhållsamma titeln menuett. I finalen visar Beethoven verkligen prov på sin starka karaktär som kompositör. Redan satsens trotsiga inledande tema ger prov på satsens både energiska och humoristiska karaktär som präglas av många överraskande vändningar. Den sista intensiva stegringen fick en samtida kritiker att tala om ”ett fruktansvärt monster, en skadad drake som motbjudande vrider sig...”.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka