This is a past event.
Olli Mustonen x 3
Olli Mustonen, dirigent och piano
Åbo filharmoniska orkester
Olli Mustonen: Valoa kohti - fanfar för bleckblåsinstrumenter (för första gången i Finland)
Wolfgang Amadeus Mozart: Pianokonsert nr 19 F-dur
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 8 F-dur op. 93
ÅFO:s kommande konstnärliga ledare, den nationellt och internationellt ansedda toppkonstnären Olli Mustonen ses i sin bekanta trippelroll som dirigent, pianist och kompositör. Kvällen inleds med Mustonens fanfar som framförs för första gången i Finland. Mozart var själv en skicklig pianist, och en av de mest kända i Wien kring tiden då han komponerade sin nittonde pianokonsert. Beethovens humoristiska åttonde symfoni hör till de mer sällan framförda av hans nio symfonier.
Artists
Olli Mustonen har utnämnts till Åbo filharmoniska orkesters konstnärliga ledare. Mustonen inleder sitt arbete 1.1.2021. Periodens längd är tre år och kontraktet inkluderar två optionsår. I och med utnämningen kommer Mustonen att leda orkesterns konstnärliga planering. Under kommande säsonger dirigerar Olli Mustonen orkestern och kommer att arbeta mångsidigt med orkestern även i sin roll som pianist och tonsättare.
I Olli Mustonens person förenas verksamheten som pianist, dirigent och kompositör till ett övergripande musikerskap på ett ovanligt vis.
Under de senaste säsongerna har Mustonen framträtt som solist med bl.a. Londons symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester och New Yorks filharmoniker. Som dirigent har han under de senaste åren samarbetat med bl.a. Jerusalems symfoniorkester och ett flertal europeiska orkestrar. Han har grundat Helsingfors Festivalorkester och tillsammans med orkestern turnerat i Centraleuropa, Japan och Kina.
I Mustonens arbete som tonsättare har de stora kammarmusikverken haft en central position under senaste tid – under de senaste åren har han komponerat bl.a. en pianokvintett och en stråkkvartett. I september uruppfördes den på Kalevala baserade och för Ian Bostridge och Steven Isserlis komponerade symfonin ”Himlaljus” i Amsterdam och London. Till Beethovens 250-årsjubileum beställde Beethovenhaus i Bonn en stråksextett av Mustonen, och den uruppfördes vid deras Beethovenfestival i februari 2020.
Mustonens skivkatalog är omfattande och innehåller t.ex. inspelningen av Alkans och Sjostakovitjs preludier som fick Edison- och Gramophonepriserna. Av de senaste årens inspelningar kan nämnas inspelningen av Beethovens pianokonserter samt helhetsinspelningen av Prokofjevs pianokonserter tillsammans med RSO och dirigenten Hannu Lintu.
Mustonen fick Hindemith-musikpriset år 2019. Mustonen har fått även Finlands kulturministeriums Finlandspris och han har fått Finlands Lejons riddarordens Pro Finlandia-medalj år 2003.
Pieces
I Olli Mustonens arbete som musiker förenas på ett unikt sätt karriärerna som tonsättare, pianist och dirigent. Även om arbetet som uppträdande artist tar sin egen tid har han även som kompositör hunnit skapa en betydande produktion, som omfattar bl.a. två symfonier (2011, 2013) och andra storskaliga verk, som en stråkkvartett, en pianokvintett, en stråksextett och två nonetter för stråkar. Det stora verket Taivaanvalot (Himlaljus) med Kalevalatema som uruppfördes förra året i Amsterdam har undertiteln ”symfoni för tenor, cello och piano”, och Mustonen har nyligen gjort en orkesterversion av verket, som därmed är hans tredje symfoni. I Mustonens verk smälter olika bekanta stilelement – oberoende av om det är nationella inslag, nyromantiska betoningar eller inspiration hämtad ur 1900-talets klassiker – samman till en enhetlig och för honom unik personlig stil.
Verket Mot ljuset, som nu får sin Finlandspremiär, färdigställdes sommaren 2020 på beställning av Deutsche Radio Philharmonie för att framföras vid orkesterns öppningskonsert för höstsäsongen i september 2020 i Saarbrücken. Mustonen berättar att i dessa ovanliga tider som har orsakat många utmaningar även för musiklivet ville han komponera ett upplyftande och positivt verk. Han konstaterar att man i Beethovens musik ofta kan skönja en kamp genom kaos och mörker mot ljuset. I sin nya fanfar förverkligas, trots skillnaderna i tonspråk, enligt Mustonen denna mycket beethovenianska tanke som har varit hans inspiration och riktlinje i arbetet med kompositionen.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Allegro vivace
Allegretto
Allegro assai
När Mozart i början av sommaren 1781 blev fri från sin tjänst som Salzurgs furstärkebiskops hovmusiker och slog sig ner som fri konstnär i Wien blev pianokonserterna hans främsta vapen i kampen om den wienska musikpublikens gunst. Med hjälp av dem kunde han lansera sig själv som såväl en strålande pianist, ofta omnämnd som sin tids främsta, som en genialisk tonsättare.
Som mest intensivt komponerade Mozart pianokonserter under år 1784 då han skrev rentav sex konserter, den sista av dem den i december färdigställda F-durkonserten (K.459). Till sin allmänna karaktär är den ljus, men bildar även en liksom stigande linje och blir allt rikare till sitt innehåll sats för sats. Den mångsidiga och självständiga (det vill säga från stråkarna frigjorda) behandlingen av blåsarna är ett av de speciella dragen i Mozarts pianokonserter från hans mogna period, och även här replikerar ofta blåsarna som en egen grupp med pianot och/eller stråkarna. Mozarts egna kadenser till konsertens snabba yttre satser har bevarats.
Den första satsen börjar i takt av marschrytmer likt många av Mozarts konserter, men här får de ändå ett lättare uttryck än vanligt. Det andra centrala rytmiska elementet är de smidigt flödande triolutsmyckningarna, speciellt i pianopartiet. Den poetiska och ställvis även vemodiga mittersta satsen som gungar i 6/8-takt har tempobeteckningen allegretto och är rörligare än sedvanligt för Mozarts långsamma satser (oftast andante). Verkets krona utgörs av finalen, en förtjusande kombination av opera buffans livlighet och den djupsinniga lärdomen i den kontrapunktiska kompositionstekniken som får sitt utlopp i fugaton.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Allegro vivace e con brio
Allegretto scherzando
Tempo di menuetto
Allegro vivace
Beethovens elev Carl Czerny frågade en gång mästaren varför hans åttonde symfoni inte var lika populär som den sjunde. ”För att den åttonde är så mycket bättre”, svarade Beethoven.
Den åttonde symfonin har förblivit i skuggan av den oändligt populära sjunde inte enbart då utan även i vår samtid. Bägge verken är från samma år, 1812, men är mycket olika till karaktärerna. Där den sjunde med sin gränsöverskridande rytmiska energi hör till Beethovens nyskapande symfonier är den åttonde ett synbarligen mycket mer traditionellt verk och som sådant som en ny version av Haydns symfoniska idé. Med sitt varma känslouttryck är den åttonde besläktad med Pastoralsymfonin, även den i F-dur, men är ändå ett betydligt skarpare verk vilket blir tydligt i de överraskande snabba vändningarna i såväl harmoni, rytmik, dynamik och mer allmänt i hela dramaturgin.
Den första satsens pastorala värme övergår i humor och i den korta genomföringen även i överraskande drama. Beethoven hade ursprungligen tänkt använda satsens material som en pianokonsert och efter codans fermat kunde en en solistkadens naturligt fortsätta. På den långsamma satsens plats hittar vi den lätta Allegretto scherzando med klocklikt tickande ackord. I den tredje satsen frångår Beethoven scherzot som han befäst i symfonierna och ersätter det med en djupt rotad menuett. Den avslutande satsen blir verkets tyngdpunkt. Satsens coda, präglad av viga och även överraskande vändningar, erövrar nästan halva satsen och för till slut till de humoristiskt förlängda slutritualerna.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka