Turun linna

This is a past event.

Triangeldrama på tre vis

Jean-Philippe Rameau: Dardanus, Entrée pour les Guerriers
François Couperin: Satser från L'Apothéose de Lully
Georg Friedrich Händel: Satser från Orlando Furioso
Georg Friedrich Händel: Svit nr 11 d-moll HWV 437
Franz Schubert: Pianotrio nr 2 Ess-dur op. 100, sats II Andante con moto

Leoš Janáček: Stråkkvartett nr 1, “Kreutzersonaten”

Maija Kontunen, barockviolin & violin, programplanering
Susanna Suorttanen, violin

Ramona Wolin-Takala, viola
Katja Kolehmainen, barockcello
Roi Ruottinen, cello
Eveliina Kytömäki, cembalo
Anna Kulmala, piano

Juha-Pekka Mikkola, skådespelare (FIA)

Eftermiddagen bjuder på musikstycken som hämtat inspiration ur litteraturen. Först styr vi in i fransmannen Pierre Choderlos de Laclos värld, som beskriver aristokratins förfall. Filmversionen av boken Farliga förbindelser vaknar till liv i verken av Couperin, Rameu och Händel. Barry Lyndon av engelsmannen William Makepeace Thackeray är i sin tur en berättelse om en ung mans uppgång och fall, och i soundtracken till filmen hör vi Schubert. Den ryske författaren Leo Tolstojs Kreutzersonat har inspirerat Janáček.

Pieces

Program

Även om olika konstformer har sina egna inre mönster och tillvägagångssätt har de aldrig varit immuna mot påverkan av andra konstformer. Den här konsertens verk innehåller exempel på flera olika sådana tvärkonstnärliga relationer genom sina olika kopplingar till litteraturen.

Operan har traditionellt varit den naturliga mötesplatsen för musiken och litteraturen, och flera av gångna århundradens litterära mästerverk är numera bäst kända just genom operorna. Ludovico Ariostos (14741533) episka poem Orlando furioso (1506-1532; Den rasande Roland) hör till de centrala verken i den italienska renässanslitteraturen. Den mest kända av de många operor som är baserade på verket är Georg Friedrich Händels (16851759) opera seria Orlando (1733), som hör till hans mästerverk.

Pierre Ambroise François Chordelos de Laclos (1741−1803) brevroman Les liaisons dangereuses (Farliga förbindelser) som utkom år 1782 hör till de stora klassikerna i 1700-talets litteratur. Den beskriver de cyniska och skrupellösa huvudpersonerna vicomte Valmonts och markisinnan de Merteuils inbördes tävlan med erotiken som vapen, och hur den förstör förutom dem själva även de oskyldiga och dygdiga unga i deras närhet. I boken har man sett en beskrivning av aristokratins förfall i Frankrike kort innan den franska revolutionen.

Laclos roman har ständigt förblivit aktuell och man har gjort en stor mängd nya versioner av den, bl.a. dramer, operor, dansverk, tv-serier och filmer, inte bara i Europa utan även i b.a. Sydkorea och Kina. Till de mest kända tolkningarna hör två filmer som utkom kort efter varandra: Stephen Frears Dangerous Liaisons (1988) och Miloš Formans Valmont (1989).

I sina filmer håller sig Frears och Forman till ursprungsverkets epok i slutet av 1700-talet. De har i filmerna förutom ny ursprunglig musik även använt barockmusik, som utgör en naturlig koppling till händelserna i filmen även om man i musiken vid den tiden redan hade övergått till en klassicism i rokokoanda. Barockmusikens symmetri och regelbundenhet utgör en klingande kontrapunkt till huvudpersonernas dekadenta tankar och gärningar.

I soundtracken till Frears film ingår musik av bl.a. Händel och Bach. Forman har i sin tur använt bl.a. Couperin, Rameau, Haydn och Mozart. Ett av verken som ingår i Formans film är François Couperins (1668−1733) svit L’Apothéose de Lully (Lullys apoteos) som Couperin komponerade år 1725 som en hedersbetygelse till sin stora föregångare, den i Italien födde men i Frankrike verksamme Jean-Baptiste Lully.

En av Couperins yngre samtida var Jean-Philippe Rameau (1683−1764) som blev sin tids stora mästare inom den franska operan. En av hans centrala operor var Dardanus (1739), en ”tragédie en musique” som utspelar sig i antikens värld och som Forman har inkluderat en del av i sin film.

I ungefär samma epok i slutet av 1700-talet som Laclos roman utspelar sig även engelsmannen William Makepeace Thackerays (1811−1863) roman The Luck of Barry Lyndon (1844). Den är en berättelse om en irländsk ynglings äventyr i olika delar av Europa och hans misslyckade försök att stiga i den samhälleliga rangordningen. Dessa äventyr och hela epoken med alla sina motsägelser utgjorde inspirationen till Stanley Kubricks film Barry Lyndon (1975), som hör till hans mästerverk och karaktäriseras av det sparsamma men intensiva skådespelararbetet, ett vackert och måleriskt fotografi och den träffande användningen av musiken.

Som ett slags kärntema för Barry Lyndon hör vi Georg Friedrich Händels (1685−1759) imponerande Sarabande, som är den fjärde satsen i hans femsatsiga klaversvit d-moll (1703-06; HWV 437). I filmen spelas den i arrangemang för stråkorkester. Ett annat verk som får en viktig roll i filmen är den långsamma satsen i Franz Schuberts (1797−1828) pianotrio i Ess-dur (1827; D.929). Dess rörande och allvarliga toner verkar sammanfatta något av de djupaste mänskliga känslorna, och Kubrick ger den mycket utrymme och låter ofta det filmatiska uttrycket vila starkt på musiken, kanske som mest berörande i filmens okonstlade slutscen.

I Leoš Janáčeks (1854−1928) första stråkkvartett (1923) är den tvärkonstnärliga kopplingen en direkt kedja av impulser. Verkets namn syftar på Leo Tolstojs miniatyrroman (1889), som berättar en berörande berättelse om en otrogen hustru som till slut dödas av sin man. Tolstojs roman har i sin tur fått sitt namn av Beethovens violinsonat nr 9 (1802), som när den spelas i romanen blir tände för det tragiska triangeldramat. Sonaten i sin tur fick undertiteln ”Kreutzersonaten” eftersom Beethoven hade råkat i gräl med musikern som ursprungliga spelade verket och i sin ilska tillägnade verket en annan violinist, Rodolphe Kreutzer – som inte gillade verket överhuvudtaget och aldrig framförde det.

Tolstoj berättar händelserna sedda ur den bedragna äkta mannens synvinkel, men Janáček har velat föra fram den ”olyckliga, underkastade kvinnan” såsom han skrev till det hemliga föremålet för sina känslor, Kamila Stösslova som var 38 år yngre än han själv. Vid tiderna för Kreutzersonaten var Janáček redan inne i sin egensinniga sena stil, karaktäriserad av korta motiv och texturer som bygger på upprepningar av dem och snabba klipp. Vissa av motiven har traditionellt kopplats till karaktärerna i Tolstojs berättelse. Sett ur denna synvinkel kan det suckande motivet som inleder den första satsen beskriva kvinnan och det därpå följande ryskt klingande temat i cellon den svartsjuke äkta mannen. Den andra satsens lätta dansmelodi kan beskriva violinisten med vilken kvinnan spelar Beethovens sonat, och kvartettens tredje sats innehåller en dold hänvisning till Beethovens verk. I den sista satsen får det intensivt flammande dramat sin avslutning.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka