Clemens Schuldt (c) Marco Borggreve

This is a past event.

Österrikiska symfonier

Clemens Schuldt, dirigent
Åbo filharmoniska orkester

Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 34 C-dur
Franz Schubert: Symfoni nr 9 C-dur

Den här konserten bjuder på garanterad symfonisk njutning från början till slut. Clemens Schuldt är en av Tysklands intressantaste unga dirigenter och hans karriär är starkt stigande. Till Åbo hämtar han de stora österrikiska kompositörerna Mozarts och Schuberts C-dursymfonier. Schuberts nionde är beethovenskt stor och strålande. De ljusa och festliga fanfarerna i Mozarts 34:e symfoni för lyssnaren rätt in i kärnan av klassicismen.

Artists

Clemens Schuldt (c) Marco Borggreve
Clemens Schuldt
dirigent
Clemens Schuldt (c) Marco Borggreve
Clemens Schuldt
dirigent

Clemens Schuldt är en av Tysklands mest intressanta unga dirigenter och chefdirigent för Münchener Kammerorchester.

Clemens Schuldt har fått allmänt erkännande för sina innovativa tolkningar av den klassiska och romantiska tyska repertoaren. Han utnyttjar sin kreativitet även inom mindre känd repertoar och samtida musik.

Under säsongen 2020/2021 debuterar Schuldt med Konzerthausorchester Berlin, Stavangers symfoniorkester tillsammans med violinisten Frank-Peter Zimmermann, Åbo filharmoniska orkester, Tapiola Sinfonietta tillsammans med violinisten Baiba Skride, Orchestre Symphonique de Québec samt Auckland Philharmonia Orchestra. Han återvänder för att dirigera Svenska Kammarorkestern, Scottish Chamber Orchestra med cellisten Alban Gerhardt som solist samt Tasmaniens symfoniorkester.

Till höjdpunkterna under senaste säsonger hör bland annat den kritikerrosade nya produktionen av Mozarts opera Così fan tutte med Münchener Kammerorchester och Theaterakademie. Dessutom var Schuldt i två års tid residensartist vid stadsteatern i Mainz, där han dirigerade flera operaproduktioner.

Clemens Schuldt segrade i den ansedda Donatella Flick-dirigenttävlingen i London år 2010 och var assisterande dirigent vid London Symphony Orchestra i ett år. Schuldt föddes i Bremen. Han studerade violin och spelade i Gürzenich Orchester i Köln och i Deutsche Kammerphilharmonie i Bremen innan han inledde sina dirigentstudier i Düsseldorf, Wien och Weimar.

Pieces

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Symfoni nr 34 C-dur K.338

Allegro vivace
Andante di molto (più tosto Allegretto)
Finale: Allegro vivace

Med symfoni nr 34 C-dur tog Mozart avsked till symfonierna från sin ungdomsperiod i Salzburg. Verket färdigställdes i slutet av augusti 1780, kort innan arbetet med operan Idomeneo och ett knappt år innan han lämnade den trygga men musikaliskt frustrerande tjänsten som hovmusiker hos furstärkebiskopen i Salzburg och slog sig ner som fri konstnär i Wien.

I sin C-dursymfoni har Mozart redan kommit fram alldeles till tröskeln till sina stora symfonier från perioden i Wien. Till skillnad från de flesta av hans mogna symfonier har verket endast tre satser, även om man i manuskriptet kan se att Mozart påbörjat arbetet med även en menuett men sedan lämnat den ofullbordad. I framföranden av verket spelar man numera ibland Mozarts senare menuett K.409 (1782), som ändå inte är avsedd för detta verk.

Den första satsen i C-dur representerar en allmän festlig stil med för Mozart ofta typiska marschliknande rytmer. Satsen berikas av såväl några kromatiska skuggningar som en rätt fri formbehandling. Mozart har lämnat bort den sedvanliga repetitionen av expositionen och inför nytt material i genomföringen i mitten. I satsens återtagning strukturerar han igen expositionens motiv på ett nytt sätt genom att först lämna bort en del av huvudtemats material och därefter införa det bortklippta materialet först i slutet av satsen. Den långsamma satsen för endast stråkar och fagotter är såväl själfull som sirlig i rokokostil. Finalen hör till Mozarts mest energiska med sin puls i evighetsmaskinslik 6/8-takt.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

 

Franz Schubert (1797-1828)
Symfoni nr 9 C-dur D.944, "Den stora C-dursymfonin"

Andante – Allegro ma non troppo – Più moto
Andante con moto
Scherzo (Allegro vivace) – Trio
Finale: Allegro vivace

Även om Schubert redan under sin livstid i Wien blev känd som kompositör av solosånger kände man knappt till hans övriga produktion. Speciellt önskade han få anseende med sina storskaliga instrumentala verk, framför allt symfonierna, och i ett brev från våren 1824 skriver han om sin vilja av komponera en ”stor symfoni”.

Den ”stora symfonin” Schubert drömde om blev till slut klar under våren eller försommaren 1826. Den spelades vid Wiens filharmoniska förenings övningar i slutet av år 1827 men konstaterades vara för svår och framfördes aldrig. Partituret hamnade till slut hos Schuberts bror Ferdinand, som år 1839 fick besök av Robert Schumann som där fann verket. Han sände partituret till Mendelssohn som dirigerade uruppförandet av verket i Leipzig i mars 1839, över tio år efter kompositörens död. Senare har verket befäst sin position som ett mästerverk som återspeglar påverkan av klassicismen och den av Schubert idealiserade Beethoven samtidigt som det öppnar vyer mot det kommande, bl.a. Dvořáks och Bruckners symfonier.

Redan valthornsmotivet i början av den första satsens långsamma inledning vittnar om en bredare symfonisk andning än vanligt. Den första satsen växer till eftertrycklig sonatform, där det snabba huvudpartiets tematik färgas av den marschliknande rytmiken. Även den andra, långsamma satsen har marschaktiga nyanser och är osedvanligt aktiv för att vara en långsam sats. Den tredje satsen är ett scherzo som är betydligt mer omfattande än vanligt. Verket avslutas med en energisk och målmedveten final, som likt de två första satserna innehåller marschelement.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka