Steamboat Bill Jr.

I början av 1900-talet i Paris bröt ett litet ”harpornas krig” ut mellan de två kända instrumenttillverkarna Pleyel och Érard. Pleyel beställde ett verk för harpa och stråkar av Debussy för att illustrera potentialen hos den nya kromatiska harpan som företaget hade utvecklat. Detta verk, Danses sacrée et profane (1904), fick i sin tur Érard att som motdrag av Maurice Ravel (1875-1937) beställa ett verk som skulle visa smidigheten hos den av företaget patenterade dubbelpedalharpan.

Ravels verk Inledning och allegro för harpa, flöjt, klarinett och stråkkvartett färdigställdes sommaren 1905 och har befäst sin position som ett av de viktigaste kammarmusikverken för harpa. I harpans stämma har Ravel gett prov på olika sätt att spela instrumentet – glissandon med såväl en ton som med ackord, arpeggion och uppfinningsrika sätt att använda flageoletter – och även den övriga ensemblens instrumentering visar på den för Ravel typiska rika uttrycksfullheten. Efter verkets korta inledning följer det mer omfattande Allegropartiet, som inleds med harpans soloparti.

Kring övergången mellan 1980- och 1990-talen insåg klarinettisten Kari Kriikku och cellisten Anssi Karttunen att repertoaren för duon klarinett och cello var ömkligt liten och inte innehöll några egentliga klassiker. För att råda bot på situationen beställde de verk av tio finländska kompositörer och uruppförde dessa verk på festivalen Warszawahösten år 1990. Bland dessa verk fanns även Magnus Lindbergs (f. 1958) Steamboat Bill Jr. (1990) som redan har hunnit få en permanent plats i repertoaren.

Lindberg lånade verkets titel av Buster Keatons klassiska stumfilm med samma namn från år 1928, men verket är inte programmusik som följer filmens händelser. Även om besättningen består av två melodiinstrument är utgångsläget i verket harmoniskt, liksom hos Lindberg i allmänhet. Lika hisnande som stenansiktet Buster Keaton utför sina livsfarliga stunts på filmduken, lika smidigt rör sig klarinetten och cellon i tonrymden och gör snabba klipp från en stämning och genre till en annan.

Till skillnad från Ravels och Lindbergs verk tog Johannes Brahms (1833-1897) i sin pianotrio H-dur itu med en verkgenre som under tiden för kompositionsarbetet redan hade befäst sin position som en av den klassicistiskt-romantiska musiken grundensembler, och tidigare hade bl.a. Haydn, Mozart, Beethoven och många andra komponerat musik för den. Brahms komponerade överhuvudtaget mycket kammarmusik och han var mer framgångsrik inom kammarmusiken än någon annan stor romantisk tonsättare under 1800-talet.

Pianotrion H-dur är ursprungligen komponerad åren 1853-54 och den var Brahms första publicerade kammarmusikverk. År 1889 reviderade han verket grundligt och numera framförs oftast just den här senare reviderade versionen. Det fyrsatsiga verkets första sats består av bred och melodisk musik, den andra satsen är ett scherzo färgat av dynamiska kontraster med en fylligt balanserad trio, den tredje satsen är en inåtriktad med stundvis även romantiskt ymnigt sångbar långsam sats medan den avslutande finalen överraskande går i h-moll istället för den förväntade tonarten H-dur.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka