This is a past event.
Sinfonia Concertante
Ville Matvejeff, dirigent
Matti Koponen, violin
Ilari Angervo, viola
Åbo filharmoniska orkester
György Ligeti: Concert Românesc
Wolfgang Amadeus Mozart: Sinfonia Concertante för violin, viola och orkester
Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 38 D-dur ”Prag-symfonin”
Dirigentändring: Ville Matvejeff ersätter Ryan Bancroft.
ÅFO:s konsertmästare Matti Koponen och RSO:s stämledare för viola Ilari Angervo förenar sina krafter i den fängslande Sinfonia Concertante. Kvällen får ytterligare strålglans av Ligetis folkmusikinspirerade verk och Mozarts symfoni nr 38, ”Prag-symfonin”.
Artists
Ville Matvejeff (f. 1986) har befäst sin position som en mångsidig musiker och en av Finlands mest framgångsrika dirigenter i den yngre generationen. Matvejeff studerade vid Sibelius-Akademin (MuM) och Esbo musikinstitut, och i januari 2014 påbörjade han sitt arbete som chefdirigent för Jyväskylä Sinfonia. Sedan september 2019 har han varit konstnärlig ledare för operafestspelen i Nyslott.
Till Matvejeffs mest betydande gästspel som dirigent hör hans framträdanden med bl.a. Sveriges radios symfoniorkester, Duisburger Philharmoniker, Orchestre Philharmonique de Luxembourg, Sloveniens radio-orkester, Estlands nationella symfoniorkester och Sønderjyllands symfoniorkester. I Finland har Matvejeff dirigerat nästan alla orkestrar.
Matvejeff är speciellt intresserad av opera och hans repertoar omfattar över 60 sceniska verk. Sedan hösten 2014 har han varit förste gästdirigent vid Kroatiens nationalopera och musikalisk rådgivare i Rijeka, där han har dirigerat över 15 operaproduktioner och spelat in skivor för bl.a. skivbolagen CPO och Naxos. Han utnämndes till hedersdirigent i Rijeka sommaren 2020. Matvejeff inledde sin internationella operakarriär som korrepetitor och assisterande dirigent vid Kungliga Operan i Stockholm, och efter att ha arbetat som assistent till bl.a. Esa-Pekka Salonen och Leif Segerstam engagerades han som dirigent vid Malmö Opera säsongen 2012-13. Under sin period som konstnärlig ledare för Åbo musikfestpel åren 2016-2018 dirigerade Matvejeff de konsertanta framförandena av Wagners ”Parsifal” på festivalen år 2017.
Matti Koponen inledde sina violinstudier vid tre års ålder under ledning av Marja Olamaa vid musikinstitutet i Kottby. Senare blev Koponen Seppo Tukiainens elev vid Sibelius-Akademins ungdomsavdelning. Hans lärare vid Sibelius-Akademins avdelning för utövande tonkonst var Päivyt Meller.
Matti Koponen har varit freelancer vid flera av Finlands professionella orkestrar. Han har haft långvariga vikariat vid bland annat Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester och Lapplands kammarorkester, där han var stämledare för andra violin under höstsäsongen 2013. Åren 2014-2018 var Koponen första konsertmästare i Villmanstrands stadsorkester. I augusti 2018 började Koponen sitt arbete som konsertmästare vid Åbo filharmoniska orkester. Koponen är även en av konsertmästarna i Nyslotts operafestspelsorkester.
Koponen uppträder flitigt som kammarmusiker. Under senare år har han varit en efterfrågad artist vid bland annat Kuhmo kammarmusikfestspel, Sysmän suvisoitto och kammarmusikfestivalen Kaakko.
Ilari Angervo är en av Finlands ledande altviolinister. Angervo inledde sina musikstudier vid Sibelius-Akademin med att spela violin under ledning av Leena Siukonen år 1974. Senare bytte han instrument till altviolin och blev Jouko Mansnerus elev. För sitt diplom år 1993 fick han högsta möjliga betyg. Angervo studerade vid Berlins konstskola åren 1988–90 under ledning av Wolfram Christ och har även undervisats av Matti Hirvikangas och Rainer Moog.
Åren 1987–88 var Angervo stämledare för altviolin i Finlands Nationaloperas orkester. Han började som soloaltviolinist i Radions symfoniorkester år 1990. Ilari Angervo har också spelat i Berlin- och Oslofilharmonikerna. Av de s.k. världsorkestrarna, som sammanställts av toppmusiker, har Angervo spelat i japanska Super World Orchestra, koreanska World Orchestra och spanska Orquesta Cadaques. Han har även uppträtt i Finländska Kammarorkestern och Avanti!.
Ilari Angervo är en av de grundande medlemmarna i den ryktbara Nya Helsingforskvartetten. Gruppen har förutom den nationella tävlingen i Viitasaari även vunnit Concertino Praga i Prag och andrapris i den internationella tävlingen i London, belönats med Nuori Suomi-priset samt Janne-priset i klassisk musik. Angervo har uppträtt på alla betydande finländska festivaler samt som solist i Finland, Sverige, Estland, Ryssland, Tyskland, Grekland, Japan och Australien. Som kammarmusiker har han uppträtt runt hela världen och hållit ett flertal mästarkurser. Angervo har varit lärare vid Sibelius-Akademin och medlem i examensnämnden sedan 1995. År 1996 började han som lärare och föreläsare vid konservatoriet i Tammerfors.
Pieces
Larghetto
Allegro vivace
Adagio ma non troppo
Presto poco sostenuto
En avgörande vändpunkt i den ungerska mästarkompositören György Ligetis liv inträffade i december 1956 då han i de dystra och uppskakande efterdyningarna av den ungerska folkresningen bestämde sig för att lämna sitt hemland. Fram till dess hade han varit tvungen att anpassa sina verk till de i Ungern godkända stilkraven, men nu upplevde han sig vara fri och sökte sig mot ett nytt uttryck. Han anslöt sig sensationellt till den modernistiska frontlinjen när hans orkesterverk Apparitions och Atmosphères uruppfördes i början av 1960-talet.
Trots att Ligeti är mest känd för sina verk skrivna efter att han lämnat Ungern är även hans tidigare produktion intressant. Ligeti själv tog avstånd från en del av sina tidigare verk och förbjöd framföranden av dem, medan han godkände andra som därefter blev kända. Rumänsk konsert (1951) är i detta avseende ett slags gränsfall. Till en början förkastade Ligeti verket, som enligt honom ”manifesterade de värsta av hans förvillelser som kompositör”, men efter att han reviderat verket i mitten av 1990-talet lät han publicera det.
Rumänsk konsert uppkom kring en tid då Ligeti levde under starkt inflytande av de några generationer äldre ungerska mästarna Béla Bartók och Zoltán Kodály, och likt dem har han som utgångspunkt tagit intryck hämtade ur folkmusiken. Speciellt kopplingen till Bartók – som Ligeti högaktade storligen under hela sin karriär – är tydlig. Släktskapet blir som mest uppenbart i den energiska avslutande satsen.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Allegro maestoso
Andante
Presto
Åren 1777-79 gjorde Mozart en 16 månader lång resa via Mannheim till Paris. Trots att resan såtillvida blev en besvikelse att han inte lyckades göra ett egentligt genombrott i Paris öppnade den nya fåror i hans skapande arbete. Verk av typen sinfonia concertante, skrivna för flera solister, var populära både i Mannheim och Paris, och även Mozart blev intresserad av sådana. Redan under resans gång uppkom konserten för flöjt och harpa (K. 299) samt sinfonia concertante för blåsare, som ändå inte har bevarats i sin ursprungliga form, och kring dessa tider skrev han även två övriga konserter för flera solister, som ändå förblev ofullbordade.
Mozarts intresse för konserter med flera solister fick sin finaste manifestation i sinfonia concertante Ess-dur för violin och viola, som färdigställdes kort efter resan i Salzburg tidigt på hösten 1779. Möjligheterna med två stråksolister har helt klart inspirerat Mozart och i sin spiritualitet saknar deras dialog motstycke. Violapartiet är skrivet i den för musikern praktiska tonarten D-dur, och tonarten Ess-dur fås genom att höja instrumentets stämning med ett halvt tonsteg. En annan lösning som avviker från det vanliga men som Mozart då och då använde är att dela in violasektionen i två grupper, vilket ger klangen en egen värme. I den första satsen förenas den symfoniska bredden med mer intima toner, den allvarsamma långsamma satsen i c-moll hör till de mest berörande hos Mozart och finalen ger verket en energiskt ljus avslutning.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Adagio – Allegro
Andante
Finale: Presto
Mozart komponerade symfonier genom hela sin karriär, den första redan som tolvåring, de sista sommaren 1788, tre år före sin död. Under Wienperioden från och med år 1781 färdigställde han ändå enbart sex symfonier, delvis på grund av att pianokonserterna och operorna hade blivit centrala verktyper men också eftersom Mozarts symfonier hade fått ett mer intrikat innehåll än tidigare.
D-dursymfonin (K.504) hör tillsammans med de tre sista symfonierna (nr 39-41) till Mozarts symfoniska mästerverk. Den färdigställdes i december 1786 och Mozart dirigerade uruppförandet i januari 1787 i Prag, dit han rest för att följa med föreställningarna av sin opera Figaros bröllop. Till skillnad från Mozarts övriga symfonier från Wienperioden har ”Pragsymfonin” tre satser, men vikten av den symfoniska argumentationen illustreras av det faktum att alla tre satser är skrivna i sonatform. Ställvis förebådar musiken med sina skarpa vändningar Mozarts följande opera Don Giovanni.
Den första satsen är den rikaste av Mozarts symfoniska första satser. Den mörka inledningen övergår i ett snabbt huvudparti som inleds med en grupp kontrapunktiskt behandlade motiv istället för ett klart avgränsat huvudtema. Kontrapunkten förtätas ytterligare i genomföringen som målmedvetet växer mot sin kulmen och därefter via en sk. falsk repetition vänder mot den okonstlade repetitionen.
Den långsamma satsen får en lugn inledning men redan de första takterna innehåller en kromatisk tonföljd som verkar förebåda satsens senare spänningar. Finalen är mer rak till sin karaktär än de övriga två satserna, men är mycket energisk med sin skärpa som förstärks av de dynamiska kontrasterna.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka